Jag kan inte tänka mig att speciellt många filmskapare har lyckats angripa och skildra ämnen som barnövergrepp och barnamord med samma kompromisslösa tillvägagångssätt som Agustí Villaronga gjorde i "In A Glass Cage" a.k.a. "Tras El Cristal". Det finns ett centralt tema i filmen som inte är speciellt attraktivt, och dess gränser flyttas ständigt framåt. Här är det inte bara gamla spöken från Andra Världskriget som hemsöker en minst sagt splittrad familj, utan även ren ondska som har en tendens att växa sig nästintill oövervinnlig när den får frodas. Och ond är den just för att den är ren och eftersom den inte längre är subjektiv, utan äkta enligt de allra flesta som är införstådda med skillnaden mellan vad som är rätt och fel. Något gott kan alltid besudlas, men hur är det med det onda?
Klaus lever i Spanien i exil och det har gått ca. 20 år efter att Andra Världskriget slutade. Men under kriget utförde han grymma experiment på barn i ett koncentrationsläger. (Vilket han har hållit tyst om av förståeliga skäl.) Men han tyckte om sitt jobb lite väl mycket och började förgripa sig på de barn som undantagslöst dog under experimenten. När filmen börjar har han precis torterat en ung pojke och dödar honom i ungefär samma ögonblick som skuldkänslorna hinner ikapp honom. En liten misslyckad flygtur (Från ett tak.) och ett lika misslyckat självmordsförsök senare ligger han i en järnlunga, som en fånge i sitt eget hem, i en "glasbur", vilket har slagit familjen i spillror. Klaus är nämligen gift och har en dotter i yngre tonåren. Klaus fru Griselda är på väg att gå upp i limningen av frustrationen över att inte kunna leva ett anständigt / någorlunda normalt liv och många gånger kämpar hon mot längtan efter att bara stänga av den eldrivna järnlungan och låta Klaus kvävas till döds. Men Griselda har nu annonserat efter en sjuksköterska, och av en "slump" dyker Angelo upp under mystiska omständigheter mitt i natten. Han påstår att han är en sjukskötare som råkade lära känna Klaus under hans vistelse på sjukhuset. Griselda är på väg att sparka ut Angelo i nästa ögonblick, men Klaus vill konstigt nog mer än gärna att han stannar - Så gärna att han inte låter sig övertalas.
Man anar ganska snabbt att Angelo har någon hårt sittande hållhake på Klaus och att Angelo inte direkt är där för att göra tillvaron mer uthärdlig eller angenäm för Klaus del. Lika snart anar man ett sorts hämndmotiv och filmen sår en genomgående intressant tanke i en - För att hämnas på en genuint ond person, måste man vara lika minst lika ond själv? Och går allting verkligen i cirklar? Angelo lyckas nästla in sig i familjen, men Griselda anar att han inte är den han utger sig för att vara. Och det är början på det som utvecklar sig till en skrämmande spegelbild av det som Klaus deltog och medverkade i under kriget.
Det råder ingen brist på scener i filmen som är så där provocerande obehagliga. En olustig stämning sänker sig över och runt familjen redan efter några minuter. Något känns bara fel, och det visar sig ju snart att det är det också. (Som om inte introt klargör det redan.) Som sagt - Vissa scener går nästan inte att se på och man undrar ständigt hur uppfuckad i skallen man måste vara för att tänka i samma banor som Klaus (Vilka han detaljerat har redogjort för i sina dagböcker som Angelo "hittar".) och hur dessa tankar kan infektera Angelo till den grad att han anammar dem. Nu så har ju Angelo ett underliggande motiv för att vilja "ta hand" om Klaus, men det är komplicerat och inte så lätt att berätta om i och med att filmens händelser är en del av den psykologiska labyrint som sakta byggs upp.
Om nyckelscenerna i filmen är obehagliga, så är personporträtten av Klaus och Angelo ännu värre. Man vet liksom inte vad som har format dem till det de är till en början, men det klarnar gradvis - Även om de inte kan jämställas med varandra enbart genom sina handlingar. Det är så klart meningen att man ska se Angelos del i dramat som en symbolik för en dehumaniserad dekonstruktion av en människa (Som man ändå med viss motvilja får säga att Klaus ändå är.), men de s.k. "ombytta rollerna" (Även om två situationer aldrig kan bli identiska.) funkar bara om rollerna är tilldelade. (Precis som Angelo säger vid ett tillfälle: "Nu är det du som är barnet.") Man tar kanske mer eller mindre automatiskt en "förutbestämd" roll, men "In A Glass Cage" suddar effektivt bort protagonist- / antagonist-rollerna. Här drivs de bara av olika mål. Klaus får nu själv känna på hur det är att vara maktlös och en måltavla för förnedring av alla sorter. Men parallellt blir det samtidigt ingen trevlig resa in i Angelos psyke när han börjar blotta sitt inre för Klaus. Som inte har något annat val än att möta sina demoner via Angelo.
Titeln "In A Glass Cage" är både bokstavlig och symbolisk. Klaus lever i en. Och hans familj lever i en som är lite större (Även den med genomskinliga = osynliga väggar.), men som säkert är lika kvävande. Och Angelo befinner sig i en som finns i hans huvud och som han inte kan fly ur. Kanske sitter man som tittare i en också - Man kan inte sluta titta, och man vill förstå vad som kan förvanska något relativt gott till så ont. Och det otäcka och ganska så provokativa (Och totalt överraskande.) slutet bekräftar bara det som har klargjorts under filmens gång - Att man "i en glasbur" upplever samma sak fast från två olika synvinklar. (Den sista bildrutan bränner sig garanterat fast på näthinnan.) Ibland känns allting förutbestämt på något sätt när man väl har valt en väg. Och den vägen har ofta en början och ett slut på exakt samma ställe. Så man kan till slut inte låta bli att fundera på om man faktiskt måste förstöra något för att kunna uppnå något annat. Något bättre. För att antingen rena (Eller bestraffa?) sig själv.
Villaronga säger förvisso att "In A Glass Cage" inte är en skräckfilm i traditionell bemärkelse, men ändå triggar den en fasa som slår igenom allt som de flesta skräckfilmer lyckas med. Den överskrider alla gränser på ett märkligt sätt. Och den har dynamiken från Horror som inte håller igen på något plan. (Filmen hade fallit platt annars.) Det finns bilder och t.o.m. ljud som man aldrig kommer att kunna glömma, och jag kan tänka mig att biobesökare under premiären på Berlins Filmfestival var rätt så vita i fejset efteråt. Inget liknande fanns då (1986), och det har inte gjorts några "uppföljare" heller. Sedan att den är välgjord med enkla medel (Som majoriteten Eurohorror.) gör inte saken sämre. Skådespeleriet måste man bara nämna och lovorda mer än något annat - Det kunde kort och gott inte vara bättre.
"In A Glass Cage" är egentligen en film som man knappast hade velat se om man i förväg hade vetat hur naket den är skildrad. Men när man väl har sett den (Och smält den i minst ett par dagar.), så inser man att den inte hade varit lika stark om den samtidigt inte hade varit så svår att distansera sig från. Men i grund och botten är det en helvetisk upplevelse som lämnar en både omskakad, avskärmad, obekväm och tom inombords - En perfekt överföring av filmens mångfacetterade natur. (Fotot går nästan helt i kalla och mörka blånyanser, med lite rött här och var.) Så det är inte direkt konstigt att man känner sig lika ambivalent inför filmen som dess karaktärer känner inför situationen de skapar och återskapar. Å ena sidan vill man därifrån så snabbt som det bara är fysiskt möjligt, men å andra sidan kan man helt enkelt inte fly. Det är väl det som är straffet i slutändan. | 
