Blue Eyes Of The Broken Doll


• Carlos Aured • Spanien • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Los Ojos Azules De La Muñeca Rota


SPELTID:

• 89 min.


MEDVERKANDE:

• Paul Naschy
• Diana Lorys
• Eduardo Calvo
• Eva León
• Inés Morales
• Antonio Pica
• Luis Ciges
• Pilar Bardem
• Maria Perschy


MANUS:

• Carlos Aured
• Paul Naschy


FOTO:

• Francisco Sánchez


MUSIK:

• Juan Carlos Calderón


PUBLICERAD:

• 29 Januari 2009 - 02:04:18


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----------3-
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"Broder Jakob, broder Jakob, sover du, sover du? Nu jävlar blir du köttad..."

Gilles är ute i det fria, d.v.s. någonstans på den franska landsbygden, efter att ha avtjänat ett kännbart fängelsestraff. Han verkar nu ha drivit omkring ett tag och när filmen börjar liftar han längs landsvägarna i hopp om att till slut hamna någonstans där han kan få lite lugn och ro. Efter en evighets liftande får han till slut åka med i en traktor till närmaste by. Vägkorsningen har vägskyltar som nästan skulle kunna ha ödesdigra och lika beskrivande namn som "Konstant Trubbel" och "Garanterad Livsfara"... "Lugn och ro"... Ha! Utanför denna by, på en herrgård, bor tre vuxna systrar - Ivette, Nicole och Claude. Deras mor dog redlöst nipprig innan farsan i en slutgiltigt melankolisk sinnesstämning också köttade sig själv. Men systrarna blev kvar på ägorna, och isoleringen har inte direkt gjort dem gott - Ivette är rullstolsbunden och går på tunga mediciner för att hålla någon sorts förlamande post-traumatisk stress i schack, Claude har en vanställd arm som hon inte gärna flashar med hur som helst och Nicole verkar bara lite frustrerad på alla möjliga sätt. Samtidigt verkar alla tre vara så beroende av varandra att ingen kan få för sig att lämna de andra i sticket. (Ivette med sitt handikapp, t.ex.)

Till herrgården anländer då Gilles eftersom han behöver ett kneg snabbt - Kvinnorna behöver nämligen någon som sköter om stället och tar tag i praktiska saker. Nicole fattar med en gång tycke för Gilles som dock verkar attrahera bekymmer på löpande band i form av knivviftande psykfall och annat kul. Ungefär samtidigt börjar någon mörda blonda och blåögda kvinnor. Mördarens signatur är att denne också avlägsnar kvinnornas ögon. Den första som faller offer för slashern är en sjuksköterska som egentligen skulle ta hand om den mestadels sängliggande Ivette. Men någon hann stoppa henne, och istället får byns doktor skicka Michelle - Den... Den blonda och blåögda Michelle... Hänger då allting ihop på något mystiskt sätt eller är allt bara en serie otursamma tillfälligheter? Polisen börjar oundvikligen intressera sig för nykomlingen Gilles eftersom det inte har "hänt något" i trakten på flera år. Men det är uppenbart att lösningen på fallet kommer att bli lite mer komplicerad än: "Spärra in Gilles och det blir lugnt igen". (Men man får vara beredd på att få svälja några villospår - Några mer solklara än andra.)

Men det verkar ju inte så komplicerat till en början. Först i slutet (När annars?) börjar alla pussselbitar falla på plats och det är sannerligen en finurlig gåta som Carlos Aured och Paul Naschy (Som också spelar Gilles.) fick ihop. Alla karaktärers hemligheter avslöjas en efter en och i precis rätt ögonblick. Naschys karaktär är verkligen på fel plats vid fel tillfälle, samtidigt som han inser att han automatiskt blir misstänkt för allt jävelskap p.g.a. sitt tidigare liv som kriminell. Och som om inte det vore nog, så kämpar han mot traumatiska hallucinationer och mardrömmar där han stryper en okänd kvinna.

Även barnvisan "Broder Jakob" får en betydande del i mysteriet. Den introduceras av en först okänd orsak under en scen där en tjej sjunger sången medan hon genar över en kyrkogård (För att hon ska känna sig mindre rädd.), men under ett speciellt ögonblick övergår den till en av Juan Carlos Calderóns versioner av den, och effekten är så överjävligt cool som man bara kan hitta inom Gialli. Den fungerar så exceptionellt bra mitt i det dramatiska som utspelas. (Man vet ju aldrig när eller var slashern kommer att slå till.) En annan, betydligt mer storslagen variant av sången spelas under den perfekta slutscenen som lyckas med konststycket att vara chockerande, sorglig och kuslig samtidigt. Det är ytterligare en final som man kommer att minnas mycket länge. (Men kanske mest för att den är så tragisk.)

"Blue Eyes Of The Broken Doll" gjordes under Aureds kortvariga karriärtopp. ("Horror Rises From The Tomb" kom samma år.) Han och Naschy tog vara på de allra finaste Giallo-influenserna och kokade ihop ett eget koncept av det hela. Allting är verkligen på plats - Från de bedårande bildkompositionerna till diverse slafs medelst olika (Och ovanliga!) tillhyggen. Titeln är delvis symbolisk samtidigt som den är så makalöst "Giallig". Plot-twistarna håller nästan på att nacka varandra under slutakten och själva upplösningen är lika finurlig som den är oväntad och pang på. Det är inte en gång man tror att filmen ska sluta, precis innan det kommer något ytterligare extra. Alla dessa "extra" markeras med något minnesvärt rent visuellt. (Titta bara på bilderna på alla mordoffer.)

Även om man skulle ha råkat se ett par dussin Gialli genom åren, så är det ytterst lite som man direkt kan förutsäga i filmen. (Vilket, givetvis, är ännu ett tecken på att kvalitén är på topp och att Aured och Naschy inte var ute efter att rippa från de stora.) Men man måste än en gång applådera åt Naschy som kom på så bra karaktärer som dessutom alla har sina minnesvärda egenskaper och egenheter. Det får t.o.m. plats lite stenhård action i den här mycket besynnerliga historien. Aured har konstant flytet med sig och filmens kärna blir aldrig lidande - Inte ens när narrationen växlar snabbt mellan "skräck" och "actionthriller".

Filmen fotades i Fullscreen men mattades sedan till 1,85:1, men även i DVD-utgåvornas 1,33:1-format (Skadad som man är, så hajar man till först om man inte känner till detta - För vem fan släpper en DVD-version som inte är i OAR?) ser bilderna riktigt läckra och stilistiska ut utan att onödiga detaljer i över- och nederkanten förtar dess impact. Man kan citera Troma inc.s Lloyd Kaufman som en gång, på ett ungefär, skämtsamt sa att är "filmen lika bred som en Widescreen-film, bara det att man får lite mer bild både uppe och nere." Huvudsaken är ju att ingenting saknas.

"Blue Eyes Of The Broken Doll" är dessvärre inte så känd och erkänd som den borde vara, men även den har fått en ny chans att nå ut till andra än tokiga bootleggers som ständigt måste leva med ovissheten ifall filmen släpps "på riktigt" eller inte. Filmen finns även utgiven under namnet "House Of Psychotic Women". Den titeln är kanske mer traditionell och iögonfallande, men originaltiteln går bättre ihop med den egentliga filmen. Aureds filmkarriär drog igång med en rivstart - Han gjorde sex (6) filmer på bara två år varav fyra stycken med Naschy, men sedan blev det inte så många fler. (Förutom några enstaka komedier, skräck- och 6-filmer (sex) som... "Apocalipsis Sexual"...)

Naschy och Aured blev ovänner av någon orsak och Aured lade ned hela verksamheten ca. 10 år senare. Naschy fortsatte däremot i ett rasande tempo med att skådespela i, samt skriva och regissera kultfilmer på löpande band. Men lyckligtvis nog återförenades duon inför DVD-produktionen av "Horror Rises From The Tomb" för ett kommentarspår innan Aured dog av en hjärtattack i Februari 2008. Men det var enbart synd att det inte blev fler lika bra rullar som "Blue Eyes Of The Broken Doll". (Men å andra sidan - Hade det kunnat bli det utan Naschys insats?)

 



  

IDÉ : 94%


Carlos Aured och Paul Naschy slog sina kloka huvuden ihop för tredje och näst sista gången - Och självklart behövdes det en mustig Giallo (Eller blir det kanske en "Amarillo"?) från dessa herrar.

  

STORY : 99%


Detta var Aureds första långfilmsmanus och det blev en unik och sällsynt charmig hyllning till Giallon. Sedan skadar det inte att handlingen är så fenomenalt intressant.

 
  

REGI : 97%


Nämnda Aured fick av allt att döma en lysande start som kultfilmsregissör. "Blue Eyes Of The Broken Doll" är och förblir ett av hans finaste och främsta verk.

  

FOTO : 94%


Många grymt vackra bilder. (Tja, vad annat hade man förväntat sig?)

 
  

SKÅDESPELERI : 93%


Paul Naschy har alltid en stark närvaro i sina filmer, men här får han lite konkurrens av ett gäng riktigt färgstarka kvinnor.

  

MUSIK : 83%


"Broder Jakob" i minst fyra olika versioner och lite märkligt glada snuttar i scener som antagligen hade varit betydligt kusligare utan dem. Men stämningen fångar i alla fall musiken perfekt.

 
  

TEMPO : 98%


Inom en kvart sitter man limmad som en blodig loska i någons fejs. Sedan försvinner bara tiden och in i det sista blir man överraskad.

  

ATMOSFÄR : 96%


Ungefär så tät att man kan skära halsar med den.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Man kan mest bara klura över hur filmen kunde bli så bra och välgjord.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Självklart är "Blue Eyes Of The Broken Doll" värd lika många återbesök som de flesta liknande filmer som gjordes i ett visst grannland.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det fick plats så otroligt mycket i handlingen.

 
 

Grisslakt-scenen hade kanske-- Inte behövt vara med...

 
 

Samarbetet mellan Naschy och Aured fortsatte inte längre.

 
 
Så "Giallig" som en spansk film kan bli.

TOP CINEMA