Perversion Story


• Lucio Fulci • Italien • 1969 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Una Sull'Altra


SPELTID:

• 97 min.


MEDVERKANDE:

• Jean Sorel
• Marisa Mell
• Elsa Martinelli
• Alberto De Mendoza
• John Ireland
• Riccardo Cucciolla
• Bill Vanders
• Franco Balducci
• Giuseppe Addobbati
• Félix Dafauce
• Jesús Puente
• George Rigaud
• Jean Sobieski
• Faith Domergue
• Geoffrey Copleston
• Lucio Fulci
• Malisa Longo
• Bobby Rhodes


MANUS:

• Lucio Fulci
• Roberto Gianviti
• José Luis Martínez Mollá


FOTO:

• Alejandro Ulloa


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 25 December 2008 - 18:15:32


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
20093---6-7-2-4-
2010---7--------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

16 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

“...If you come to San Francisco, summertime will be a love-in there...”

Ja, eller så hamnar man i klistret som George Dumurrier.

Dumurrier-kliniken i San Francisco drivs med måttlig framgång av George och hans bror Henry. Georges bittra fru Susan lider av svår astma och håller sig mest inomhus hela dagarna i ett isolerat tillstånd. Samtidigt knakar deras äktenskap i det som är kvar av fogarna och George undviker att vara hemma för alltför mycket. De främsta orsakerna kan vara att han har älskarinnan Jane vid sidan om eller att han hellre vill jobba och "jobba" än att lyssna på Susans hatiska och nedlåtande kommentarer. Medan George är på sina "tjänsteresor", så får en sjuksköterska ta hand om Susan och se till att hon får rätt medicin. Den här ödesdigra dagen åker George iväg med Jane som nu har börjat hota med att lämna både honom och stan. Anledningen? Hon vill bara att George ska ta ut skilsmässa eftersom de inte kan hålla på och smyga hur länge som helst. Och innerst inne vill han ju skiljas och börja ett nytt liv med Jane. Men säg den vänsterprassel-glädje som varar - Henry kontaktar George och säger att Susan är död.

Trots att det först är uppenbart att Susan dog av en astma-attack, så verkar det ändå som om det är något skumt i görningen. Till att börja med hade Susan precis tecknat en livförsäkring (Och det är ingen liten slant vi snackar om.) och testamenterat alla hennes pengar till George om det skulle hända henne något. Det ser så klart inte bra ut, och det blir inte bättre av det faktum att George ville separera, men att han stannade kvar av ekonomiska skäl och för att kunna driva kliniken. Nu är helt plötsligt alla skulder och lån som bortblåsta och George behöver inte längre ljuga om sina framgångar i massmedia för att locka till sig patienter.

Men istället blir det snart värre. En dag får George en inbjudan till nattklubben "The Roaring Twenties" via telefon. George tar med sig Jane och går dit. Gissa om de båda blir aningen förvånade när de ser Susan, livs levande, riva av en striptease på scen? Men det visar sig snart att det "bara" är någon som är extremt lik Susan. Hon presenterar sig som Monica Weston och undrar vilka de är. Och eftersom hon inte känner igen George, så måste väl alltsammans bara vara en ren tillfällighet? Det här sätter ändå myror i skallen på George och han kan inte släppa det faktum att Monica liknar Susan till förväxling. (Förutom att hon är blond och har gröna ögon istället för bruna.) Han beslutar sig för att försöka lära känna henne lite närmare - Mest för att få bort nojorna och för att få reda på vem hon är. Ja... Och ska man trampa i klaveret, så kan man väl lika gärna göra det ordentligt och få valuta för pengarna.

Detta är alltså bara början på ett mysterium som ända fram till den sista repliken är riktigt... Pervers... Inte så att den frossar i udda sexualiteter eller något annat kinky, utan att själva handlingen är perverst snårig, perverst fascinerande och perverst spännande. Man skulle nästan kunna säga att det här är en slags Giallo som var lite före sin tid men som få hade kunnat göra bättre och / eller mer skruvad. Och på tal om "tid" - Dario Argento gjorde "The Bird With The Crystal Plumage" samma år och den blev ju omedelbart känd som en milstolpe inom genren. Men man kan ändå med gott samvete påstå att vändningarna i "Perversion Story" får t.o.m. den att blekna en aning. Skillnaderna som dock gör att den ena är en "riktig" Giallo (Med svarta handskar och stiliserade mord, t.ex.) och den andra är en "thriller" är några till antalet.

Men sedan så var ju inte heller Fulcis film inspirerad av t.ex. "Blood And Black Lace", utan Alfred Hitchcocks då hårt kritiserade "Vertigo". Visst ser man likheterna med en gång, och till en början är de ett par stycken. "Perversion Story" utspelas alltså i ett San Francisco där man nästan fortfarande kan höra de skrikande däcken från Bullitts Mustang. (Man känner alltså igen de flesta exteriörerna, vilket kanske inte är så konstigt i dessa dagar.) Den största likheten med "Vertigo" vore väl då att protagonisten blir besatt av en kvinna till den grad att besattheten sätter honom i skiten. Men sedan kommer perversions-storyn igång på allvar och levererar den ena halsbrytande twisten efter den andra. I vilken version man än ser filmen, så får man fullt upp med att hålla koll på alla intriger och "Ur askan i elden"-situationer (En vändning alldeles i slutet av filmen är verkligen magisk i sitt utförande, för att inte tala om hur genomtänkt den är.) för Georges del. Och slutminuterna är nästintill outhärdliga. (Jämför med "Sette Note In Nero".)

Ju längre tid av filmen som går, desto vagare blir "Vertigo"-influenserna medan Giallo-ditona blir allt tydligare. Här befästs ett par av de färgstarka faktorer som sedan blev trender inom genren. Titta bara på scenerna på nattklubben eller i fotostudion. De är både hypnotiska och surrealistiska på en och samma gång, samtidigt som de är inbjudande rent estetiskt. Världsklass. Men Fulci fick i vanlig ordning sällan någon cred för sina innovativa visualiseringar. Sedan gav han klokt nog filmen en lite mer sleazy touch eftersom den kanske hade blivit för tam och traditionell annars. Deckargåtan i sig är fängslande nog och skulle kunna bära hela filmen, men det skadar sällan att krydda med lite Sleaze. Men annars är det skådespelarna som man måste ge en eloge - Jean Sorel spelar George på ett väldigt jordnära sätt och även om man har lite svårt att heja på honom i början, så lyckas han ändå väcka såpass mycket sympati att man inte tycker att han förtjänar det han råkar ut för. (Efter ett tag.) Men annars är han förträffligt bra på att spela grubblande och lite osäkra typer. Fulci missade heller inte chansen att låta Marisa Mell (R.I.P.) inte bara spela två roller, utan verkligen låta hennes naturliga skönhet komma till sin rätt. Hon må oftast vara mer eller mindre distraherande lättklädd, men man blir ändå förvånad över att hon spelar både Susan och Monica.

Vilka influenser som än smög med i Fulcis filmer, så var han ändå alltid noga med att fånga en speciell stämning oavsett om filmens handling delvis var bortkopplad från "verkligheten" eller inte. (Som exempelvis, återigen, i "Sette Note In Nero".) Senare, och allt oftare fick han kritik för att bara gotta sig i våld och blod medan få av dessa kritiker ens brydde sig om ge de tidigare filmerna en ny chans. Bara en blind jävel skulle i det fallet ha missat att de cinematiska kvalitéerna i dem överlevde till den eran som Fulci mest är känd för. Fulci testade allting minst en gång och vid precis rätt tidpunkt. Han hängde med i tiden och visste vad som gällde, men körde ändå sitt eget race. Men främst av allt gjorde han sitt jobb väl oavsett hur smal en produktion än var. (T.o.m. i en film som "Touch Of Death" finns själva tidsandan fint inramad, plus att man märker att effekterna är gjorda med stor omsorg.) Genombrottet råkade bara bli inom Zombie- och Gore-rullar. (Och inte tack vare några skinntorra kritikers hype.)

"Perversion Story" finns alltså i lite olika versioner - Det finns en fransk variant som saknar runt tio minuter dialog och, tyvärr, vissa viktiga scener. Och så finns det en engelsk (Med den översatta titeln "One On Top Of The Other".) som å ena sidan har alla nyss nämnda bitar, men å andra sidan saknar den ca. fem minuter Sleaze och Erotica från den franska versionen. Men båda två är sevärda i allra högsta grad och båda versioner kör på full gas redan efter en kvart. Sedan vet jag inte vad som måste hända runt en för att man inte ska sugas in i ännu en svårslaget hal och raffinerad historia.

"Perversion Story" (Och "Beatrice Cenci".) gav i alla fall mersmak för en långvarig exkursion in i den cinematiska skymningszonen för Fulcis del. Så småningom lade han komedierna (Undrar bara hur de hade funkat utanför hemlandet?) och Spaghettiwestern-rullarna åt sidan och vaskade fram sin nisch inom just Gialli och Horror. Tur att det fanns någonting i detta som fortsatte att inspirera honom, för utan en film som den här, så hade vi kanske aldrig fått se "A Lizard In A Woman's Skin" eller "Don't Torture A Duckling". Och då hade världen verkligen varit en sämre plats.

 



  

IDÉ : 95%


Få hade riktigt börjat "våga" experimentera med Gialli, men Lucio Fulci var tidigt ute. "Perversion Story" kanske påminner om "Vertigo", men det är bara på ytan.

  

STORY : 100%


Storyn i "Perversion Story" har minsann allt - Förutom just perversioner. Under alla sleazy underströmmar finns enbart en vattentät Giallo-liknande thriller som håller hela vägen.

 
  

REGI : 99%


Det fanns väl ingen som helst orsak till att tvivla på Fulci efter det här...?!

  

FOTO : 91%


Kors och tvärs genom San Francisco, men också en runda in på San Quentin och ett par sleazy klubbar.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Marisa Mell x 2 är inte att leka med, och Jean Sorel är ett textboksexempel på en Giallo-hjälte.

  

MUSIK : 68%


Jazzigt värre och kroniskt plågsamt. Riz Ortolanis soundtrack kanske passar filmen, men absolut ingenting annat.

 
  

TEMPO : 99%


Så pressat att kallsvetten bryter ut när filmen är på väg att ta slut.

  

ATMOSFÄR : 95%


Slutet av the swinging Sixties på maxat blås. Och det kolliderar med detektivarbete, spaning och lite hederligt dubbelspel.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Fulcis första mästerverk och en direkt hit till "nästan"-Giallo som äntligen kan ses i en bra version. (Men den ultimata versionen lyser med sin frånvaro.) Fulcis Gialli hade alltid något originellt för sig och som ingen antagligen vågade plagiera.

  

REPRISVÄRDE : 97%


Man kan ju i och för sig bara se om "Perversion Story" för Marisa Mells skull, men främst gör man det väl för att påminna sig själv om vilken gruvligt bra nagelbitar-rulle det är.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Inte ens den-- Uhm-- påfrestande musiken kan sänka den här filmen.

 
 

Den andra versionen hade minsann suttit fint också.

 
 

DVD-formatet har vid det här laget funnits i över tio år, och "Perversion Story" släpptes först 2007?!

 
 
Andra beviset på att Fulci var en mästerregissör.

RECOMMENDED CINEMA