Låt Den Rätte Komma In


• Tomas Alfredson • Sverige • 2008 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Let The Right One In


SPELTID:

• 114 min.


MEDVERKANDE:

• Kåre Hedebrant
• Lina Leandersson
• Per Ragnar
• Henrik Dahl
• Karin Bergquist
• Peter Carlberg
• Ika Nord
• Mikael Rahm
• Karl-Robert Lindgren
• Anders T. Peedu
• Pale Olofsson
• Cayetano Ruiz
• Patrik Rydmark
• Johan Sömnes
• Mikael Erhardsson


MANUS:

• John Ajvide Lindqvist


FOTO:

• Hoyte Van Hoytema


MUSIK:

• Johan Söderqvist


PUBLICERAD:

• 4 November 2008 - 14:26:58


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009--4---------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• BD RECENSIONER:
I. Sandrew Metronome


 


 
 

Hade "Låt Den Rätte Komma In" helt plötsligt och otippat dykt upp på biograferna och filmskaparna hade sagt att den spelades in år 1981, men att den först nu har restaurerats och släppts, så hade man behövt gå upp ett par månader innan man föddes för att genomskåda bluffen. Möjligen hade någon sagt: "Vad gammal Per Ragnar ser ut att vara. Men det är liknande make-up som Max Von Sydow hade i “Exorcisten”, väl?" Någon annan hade kanske sagt: "Fan, vilka tuffa effekter! Hur gjorde de det där?!"

Exakt. Filmen är så välgjord.

Sedan är det så att "romaner som blir film" alltid får en speciell skara fans mot sig. Det kvittar hur bra filmen i fråga sedan blir - Den kommer ändå alltid att jämföras med boken på ett ofördelaktigt sätt. Alla har vi säkert surfat in på ett "Sagan Om Ringen"-forum. Nej, då... Men undantag finns, så klart. (I alla fall med tanke på mottagandet i sig.) Det blir ju automatiskt (Och med rätta.) lite mer "förlåtligt" om roman- och manusförfattaren är samma person, som t.ex. fallet råkar vara när det gäller "Låt Den Rätte Komma In" av John Ajvide Lindqvist. Tomas Alfredson har regisserat den i helt rätt tid och man inser hur exceptionellt sylvass svensk Horror kan vara när det verkligen klickar på alla plan. Det här är den tredje vampyr-rullen på nästan lika många år ("Frostbiten" kom ju 2006 och tidigare i år (2008) kom ju "Vampyrer".) som har fått en landsomfattande biografdistribution och ändå är alla tre filmer totalt olika varandra på alla tänkbara sätt - Här är det inga cinematiska trender (Utöver temat.) som har blivit den gemensamma nämnaren, utan det är en häpnadsväckande skarp balans mellan substans och stil som har blivit avgörande i slutändan. Man måste i alla fall bara gratulera Alfredson och Lindqvist för att ha gjort den coolaste, mest intressanta och bästa svenska skräckfilmen genom alla tider.

Året är alltså 1981 - Årstiderna är det de heter (D.v.s. vinter är vinter på riktigt, o.s.v.), ingen har hört talas om varken hemdatorer eller mobiltelefoner och bara potentiella seriemördare lyssnar på Heavy Metal. Oskar är 12 år och bor i en hyreslägenhet tillsammans med sin morsa i Blackeberg utanför Stockholm. Den ständiga mobbingen i skolan har gjort Oskar extremt osäker, försiktig och introvert - Han kan inte prata med någon och tilliten till människorna runt honom är borta sedan länge. Farsan bor i och för sig i närheten, men han är inte den som bangar för lite Explorer vilken kväll som helst. (Och då menar jag inte att han är en Internet-junkie.) Tillvaron, för Oskars del, skulle alltså ha svårt att suga mer.

Men en sen kväll ute på gårdens lekplats träffar Oskar en jämnårig flicka vid namn Eli. Hon råkar bo med sin milt sagt skumma "farsa" Håkan i lägenheten bredvid Oskars, men Eli vistas aldrig utomhus på dagarna och hon går inte i skolan. Sånt här brukar ha bra orsaker, och även om Oskar och Eli till en början inte säger så värst mycket till varandra, så börjar oundvikligen en oändligt djup vänskap växa fram mellan dem. De har i alla fall utanförskapet och rädslan för omvärlden gemensamt. Oskar kan inte ens börja gissa vad hans nyfunna tjejkompis är för en i grund och botten, men genom henne hittar han en inre styrka i kampen mot vardagen - Främst i skolan. För mest av allt vill han bara märka sina plågoandar för livet.

Att ha en dotter på 12 år är säkert inte helt lätt, men hade Håkan "bara" behövt oroa sig för att hans dotter inte kan bli utsatt för solljus, så hade han nog varit ganska mycket lättare i sinnet med tanke på att han måste dra ut mitt i natten och hänga upp / åderlåta folk med jämna mellanrum. Allt är relativt, så vad är "att sätta mat på bordet" i jämförelse med "att ta hem en liten dunk färskt blod"? Det är givetvis kärleken till ens närmaste som har kraft nog att driva var och en genom personligt utformade helveten. Man märker redan här att "Låt Den Rätte Komma In" inte är en vampyr-rulle i mängden. Och att händelserna som karaktärernas handlingar triggar flyter in i varandra och leder till andra kusliga händelser.

Under tiden som lokaltidningen fasar över de brutala morden, så kompliceras tillvaron för alla inblandade. Eli måste ha färskt människoblod och Håkan ser inget annat alternativ än att hjälpa henne att få det. Samtidigt som Oskar blir mer och mer fäst vid Eli, så ligger rädslan och den kvävande oron och gnager ju närmare de kommer varandra. Hoten staplas på hög och på den här sidan bioduken bävar man nästan under varje scen för hur handlingen ska ta ytterligare ett steg på den nedåtgående spiralen. Tills det inte finns någon återvändo. Jag kan lätt tänka mig att effekten blir den tiodubbla om man inte har läst boken först. Men det är omöjligt att sluta fängslas mer och mer för varje minut som går. (Och här finns definitivt några bilder som man inte vill ha fastetsade på näthinnan.)

Styrkan i själva filmen (Utöver det tekniska utförandet.) ligger nästan helt hos skådespelarna. Kåre Hedebrant och Lina Leandersson i huvudrollerna är bortom utmärkta, och utan dem hade det här inte funkat överhuvudtaget. Men ingen av de övriga skådisarna gör ens halvdana insatser. Alla karaktärers liv påverkas av händelserna och vardagstristessen ersätts gradvis med en malande rädsla som hänger samman med mörkret. Fokus ligger till stor del på den inbördes relationen mellan huvudkaraktärerna och det ger filmen något alldeles extra som jag... Nej... Aldrig har sett i en skräckfilm tidigare. Ju mer man tänker på det, desto tydligare blir det. Vilket garanterar att man kan se om filmen flera gånger och upptäcka ännu fler nyanseringar.

En betydligt mer ogripbar styrka hittar man i själva skildringen av just vampyrismen. Hade inte den varit central i filmen, så hade det slutat i en enda stor katastrof. Turligt nog har inte Lindqvist demoniserat sin vampyr som många andra författare / filmskapare. Att stilla hungern är en instinkt, och Lindqvist har t.o.m. lyckats skala bort alla narcissistiska personlighetsstörningar från Elis karaktär. (Samt det medvetna och empatilösa utnyttjandet av fysiskt och / eller emotionellt svagare personer - Något som driver mången "Hollywood"-vampyr. Eli är dessa vampyrers raka motsats.) Detta kan ha att göra med en viktig detalj som avslöjas i filmens upptrappningsfas när Oskar inser diverse sanningar om sig själv och Eli. (Steget in i vuxenvärlden är aldrig lätt.) Men jävligt snyggt och smidigt gjort är det i alla fall, och de existentiella och oförfalskade kontrasterna mellan Oskar och Eli blir fullkomligt bländande.

Om det någonsin har gjorts en vampyr-rulle där man köper hela storyn ur ett verklighetstroget utgångsläge, så är det den här. Här finns ingenting (Eller mycket lite.) av vampyr-myten romantiserad - Här är det stenhård realism som gäller i början av det skoningslösa 80-talet och alla oundvikliga och destruktiva handlingar har en verkan. Man lider och sympatiserar starkt med huvudpersonerna och önskar hela tiden att ovissheten kring deras gemensamma öde ska blekna bort och försvinna. Och just då klämmer Lindqvist till med det absolut bästa tänkbara och mest tillfredsställande slutet. Bitterljuvt så det svider precis lagom på ett nordiskt sätt, men ack så perfekt.

Man kommer på sig själv med att tro att vampyrer av den här varianten skulle kunna vara lika verkliga som sjutums-singlar, Televerkets Dialog-telefoner och Rubiks kuber. För den som växte upp med dessa tingestar (Vampyrer undantagna, oturligt nog.) kan säkert få en och annan flashback varvade med de fasansfulla ögonblick som radas upp efter varandra i filmen. Men nog om "Secret Service" nu... Seriöst - Det blir inte mycket bättre än så här. "Låt Den Rätte Komma In" kommer att bli en Eurohorror-klassiker och man kan nog lugnt säga att filmen är oefterhärmlig. Den är redan ett monument inom svensk filmkonst, men den kan lika gärna bli en trendsättare... Det där som jag personligen spyr åt är i och för sig redan på gång på andra sidan Atlanten, men det finns ingen chans att den nordiska tidsandan och vardagsrealismen ska överleva mutationen. (Vilket bara är konstigt och fel då den ändå är så starkt förankrad i filmen.) Och man bara vet att de kommer att anpassa historien för den ytliga "slit-och-släng"-mentaliteten som har urholkat och korroderat amerikansk skräckfilm sedan 80-talet. De har helt enkelt inga egna idéer längre. Men skit i det - Förhoppningsvis var inte detta det första och sista samarbetet mellan Alfredson och Lindqvist i Horror-sammanhang.

"Låt Den Rätte Komma In" måste helt oprovocerat vara den bästa svenska filmen som någonsin har gjorts. Alltså inte den bästa svenska skräckfilmen, utan den bästa svenska filmen...

Fan, man blir ju totalt knockad...

 



  

IDÉ : 98%


Bra romaner som också blir bra filmer är relativt lätträknade, men "Låt Den Rätte Komma In" är inget mindre än ett textboksexempel. Utöver detta är filmen en unik skildring av begreppet vampyrism. I en minst sagt originell miljö.

  

STORY : 100%


Hela John Ajvide Lindqvists bok får så klart inte plats i ett filmmanus (Om det nu ska bli en rulle som är under två timmar, d.v.s.), men omarbetningen har gått skrämmande smidigt. Medan det inte är så konstigt, så är det ändå förvånande på ett positivt sätt. Resultatet blev i vilket fall ett perfekt manus.

 
  

REGI : 97%


Tomas Alfredson förbluffar. Den här stänkaren kommer för alltid att vara en av hans bästa filmer. (Om inte den allra bästa.)

  

FOTO : 93%


Man trodde inte att en förort kunde se så här vacker ut. Utanför Stockholm. På 80-talet. Mitt i vintern.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Förkrossande bra på alla fronter.

  

MUSIK : 92%


Smärtsamt fin musik av Johan Söderqvist och soundtracket av bl.a. "Gyllene Tider" och "Secret Service" förstärker 80-talskänslan något otroligt.

 
  

TEMPO : 99%


Lågmält och djävulskt tajt. Man vågar inte riktigt dra några djupare andetag förrän filmen är slut.

  

ATMOSFÄR : 97%


Smittsam. Man går och tänker på filmen konstant i flera dygn efter att man har sett den.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Det finns säkert filmer som är aningen mer välgjorda, men... Inte många...

  

REPRISVÄRDE : 96%


Nästintill odödligt. Och det är sällan man vill se samma film två gånger på rad.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Kåre Hedebrant och Lina Leandersson i huvudrollerna. Elitklass.

 
 

Japp... Exakt så här var det i början av 80-talet... Exakt så här var det...

 
 

Åt helvete med alla dessa re-makes. Jänkarna kommer att sabba "Let The Right One In" också och dessutom ta åt sig ära för den.

 
 
Äntligen en vampyr-rulle från Sverige som både är realistisk och jävligt, jävligt bra.

TOP CINEMA