Doomsday


• Neil Marshall • Storbritannien • 2008 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 105 min.


MEDVERKANDE:

• Emma Cleasby
• Christine Tomlinson
• Vernon Willemse
• Paul Hyett
• Daniel Read
• Karl Thaning
• Stephen Hughes
• Jason Cope
• Ryan Kruger
• Nathan Wheatley
• Cecil Carter
• Jeremy Crutchley
• Rhona Mitra
• Tom Fairfoot
• Eloise Cupido
• Lily Anderson
• Az Abrahams
• Bob Hoskins
• Alexander Siddig
• David O´Hara
• Cokey Falkow
• John Carson
• Nathalie Boltt
• Susan Danford
• Adrian Lester
• Rick Warden
• Nora-Jane Noone
• Leslie Simpson
• Chris Robson
• Sean Pertwee
• Darren Morfitt
• Alessia Ramazzotti
• Shaamilla Noordien
• Lee-Anne Liebenberg
• Craig Conway
• Nicholas Pauling
• Riaz Solker
• MyAnna Buring
• Porteus Xandau Steenkamp
• Axelle Carolyn
• Benedict Carver
• Martin Compston
• Henie Bosman
• Cal Macaninch
• Malcolm McDowell


MANUS:

• Neil Marshall


FOTO:

• Sam McCurdy


MUSIK:

• Tyler Bates


PUBLICERAD:

• 27 Oktober 2008 - 14:19:59


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Neil Marshalls tredje långfilm är i stort och mycket inte en skräck-rulle rent definitionsmässigt, men därmed inte sagt att filmen i fråga, "Doomsday", inte saknar scener som man bara ser i just skräck- och Splatterfilmer. Efter mästerverken "Dog Soldiers" och "The Descent" har det varit stört omöjligt att inte intressera sig för engelsmannens framtida projekt. På tur (Någon gång under 2009.) står "Drive" - En romanbaserad film (Som dock inte Marshall själv har skrivit.) som ska spelas in i U.S.A. Den har annonserats som ett actiondrama och Hugh Jackman har tilldelats huvudrollen. Visst. Det är lätt som mentalt brännskadad och inkrökt Horror-nörd att börja fasa över att även Marshall ska överge genren som han älskar och som han har åstadkommit underverk inom, men det betyder ju självfallet inte att Horror längre är uteslutet för hans del i framtiden. Någon gång kommer han säkert att skriva ett manus till och då jävlar vet man också att det blir bra... Men detta är att gå händelserna i förväg (UPPDATERING 2010-03-11: Som tur är slopades planerna för "Drive" och Marshall gjorde istället "Centurion" som släpps någon gång under 2010.) - 2008 är det ett litet tag till och här har vi alltså "Doomsday". Det är nästan löjligt lätt att glädjas åt att Marshall både återanvänder och förnyar en genre som dog för relativt länge sedan - "Post Apocalypse". Men har man talang och brinner för film, så klarar man av det. "Doomsday" levererar nytt blod (Bokstavligt talat, än en gång.) och dessutom försäkras dess framtid och odödlighet som en kult-rulle av världsklass. Ingen "Post Apocalypse"-film är lika obskyr som den är älskad i vissa kretsar.

I och för sig har drivkraften bakom "uppväckandet" varit de senaste årens katastroffilmer med siffrorna "2" och "8" i titeln och visst märker man av alla hyllningar till "Mad Max" och klassiker som "Escape From New York" och "Bronx Warriors". Men "Doomsday" har allt detta och lite till i ett halsbrytande tempo - En frisk och hysterisk blandning av modernt och gammalt. Blandningar resulterar ofta i kollisioner, och våldsamma gladiatorspel och biljakter i en och samma film borde inte fungera smärtfritt, men... Precis... Man köper det eftersom Marshall är noga med att måla upp en hel världsbild denna gång. Alla detaljer kanske inte får plats i ett manus utan att berättelsen blir lidande, men tillräckligt mycket får sin förklaring. Man behöver ändå inte fundera så mycket - Kritiserar man en "Post Apocalypse"-rulle för att vara overklig och / eller okonventionell, så har man inte begripit någonting.

April 2008 bryter en virus-epidemi ut i Skottland. Det s.k. "Reaper"-viruset är lika dödligt som det är aggressivt och blir man smittad, så behöver man inte gå till jobbet. Någonsin. I ett försök att isolera smittan från omvärlden slår man upp en ca. 130 kilometer lång stålvägg ungefär där Hadrians mur gick en gång i tiden. Under undantagstillståndet som råder bryter upploppen ut och ett stort antal människor dödas. Resten tar viruset hand om på väldigt kort tid. En av de få som kommer undan och över till den engelska sidan i en militärhelikopter är lilla Eden Sinclair. (Man vet att det är en dålig kväll när man mister både sin morsa och sitt högra öga samma kväll.) 27 år senare ingår Sinclair i en specialstyrka som vanligtvis utplånar knarklangare, slavhandlare och andra hot mot samhället. Men så märker man under en rutinkoll att "Reaper"-viruset helt plötsligt har börjat härja i ett London-getto. Samtidigt avslöjas det att det faktiskt finns överlevande i Skottland, vilket skulle betyda att någon kanske lyckades forska fram ett botemedel mot viruset innan varenda jävel hann dö. På premiärministerns order kallar man in Sinclair som tillsammans med ett specialist-team får ett självmordsuppdrag med ungefär samma målsättning som i det fallet där man skulle få för sig att åka till Glasgow över helgen för att handla bira - D.v.s. åk till Skottland, hitta botemedlet och kom tillbaks inom två dygn. Efter det har regeringen inget annat val än att isolera London och låta alla smittade dö. Det finns alltså inte så många valmöjligheter, och Sinclair har ju alltid velat åka tillbaks...

Inledningsvis blir det en spännande uppbyggnad på utsidan av muren. Sedan, efter en dryg halvtimme, är det bara att börja gotta sig åt alla helgalna genre-överskridningar, coola scener och tung splatter som avlöser varandra i 200 km/h. Sinclairs team försöker ta sig till Glasgow, men det blir något surare än vad de hade räknat med. (Och då visste de ändå att det inte skulle bli någon Söndagspromenad... Såvida de inte innefattar brandbombsattacker, misshandel och tortyr...) Man hinner i alla fall inte tröttna på att beundra Skottlands vackra natur - Det är ett som är säkert. (Ändå finns det plats för några grymt vackra bilder.) Det hinner däremot hända så overkligt mycket under den sista timmen att man häpnar över att filmen överhuvudtaget lyckas hålla sig så pass långt under tvåtimmars-strecket. (Det fan så lustiga är att "Unrated"-versionen (Som säljs här, bl.a.) är ca. fyra minuter längre än den vanliga som är R-rated - Dock helt utan material som någon skulle vara tvungen att klippa bort just för att filmen ska kunna få en rekommenderad åldersgräns... Skitkul... Är det detta som är bra marknadsföring? - Våld och sex säljer, men Unrated säljer ännu mer.)

Att Marshall behärskar regi, klippning och berättarteknik är bevisat bortom all tvivel, vilket betyder att allting står och faller med karaktärerna och skådespelarna. Men det är ingen fara så länge man satsar på säkra kort. Och det måste man säga att Marshall har gjort än en gång - Man ser inte skymten av överagerande eller amatörmässiga insatser. Så gott som alla karaktärer i filmen går på överlevnadsinstinkt 24 timmar om dygnet och sådant förpestar nog ens mentala hälsa förr eller senare. En armé kända ansikten dyker upp från "Dog Soldiers" och "The Descent", och Sinclair spelas av Rhona Mitra. Hon kanske inte har haft några direkt minnesvärda roller tidigare i karriären, men här får hon spela en med rätta ganska så avtrubbad och stenhård hjältinna som skulle spöa Snake Plissken i ett knivslagsmål vilken sekund som helst. I viktiga biroller hittar vi inga mindre veteraner än Bob Hoskins och Malcolm McDowell.

"Doomsday" är kanske inte någon genom-unik film rent konceptuellt, men den har tillräckligt med uppfriskande och originella inslag att den ändå orkar sticka ut med råge. Mixen av klassiskt och futuristiskt är rent sinnessjuk. Ett säkert tecken på kvalitet brukar annars vara när alla köpta recensenter delar ut bottenbetyg. (Oinspirerad? Dålig regi? Va?!) Vilket betyder att Domedagen en dag kommer att vara lika kultförklarad som exempelvis "Mad Max II : The Road Warrior" är nu. (Men förmodligen just för att det är Marshall som gjorde den... "Doomsday", alltså...)

Soundtracket är lika 80-tals flashbacks-framkallande galet som resten av filmen - "Adam And The Ants", "Frankie Goes To Hollywood", "Fine Young Cannibals", o.s.v. (Och om man istället pratar om ljuva toner, så "måste" förresten Marshall vara ett fan av Dokken. För kan det vara en "slump" att namnet på två av bandets skivor ("Under Lock And Key" och "Tooth And Nail".) nämns ganska så tätt inpå varandra i filmens dialog?)

Hur som helst - Alla genrer behöver ett raketlyft någon gång under decennierna. Och nu var det helt enkelt "Post Apocalypse"-rullarnas tur.

 



  

IDÉ : 93%


"Post Apocalypse"-filmer finns det fortfarande inte för många av med tanke på att det säkert går en på hundra tusen. Så ett sådant stycke av "Doomsdays" kaliber är varmt välkommet.

  

STORY : 94%


Underhållande non-stop och grymt fascinerande.

 
  

REGI : 100%


Perfekt. Tredje gången gillt. Mer levande och vrålhungrig regi får man leta efter i dessa tider.

  

FOTO : 96%


Sam McCurdy visar än en gång att Marshall behöver honom bakom kameran.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Exceptionellt jämnt.

  

MUSIK : 95%


Passande och välkomponerad score av Tyler "300" Bates och ett soundtrack som antingen ger en gåshud eller kliande, vätskefyllda blåsor.

 
  

TEMPO : 100%


Konstant på topp. Det saktar inte ens ned under dialogscenerna eftersom det alltid händer någonting dramatiskt runt dem.

  

ATMOSFÄR : 99%


Den här är i alla fall unik. Det är bara att bli infekterad.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Felfritt.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Oh. Fucking. Yes. (Tre gånger på tre dagar gick alldeles utmärkt.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

De splattiga actionscenerna...

 
 

...Men allting i "Doomsday" är guld...

 
 

Det gamla vanliga - Man vill att filmen ska vara längre.

 
 
Neil Marshall gör inget fel den här gången heller.

TOP CINEMA