Conquest


• Lucio Fulci • Italien / Spanien • 1983 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 89 min.


MEDVERKANDE:

• Jorge Rivero
• Andrea Occhipinti
• Conrado San Martín
• Violeta Cela
• José Gras
• Gioia Scola
• Sabrina Siani


MANUS:

• Gino Capone
• José Antonio De La Loma
• Giovanni Di Clemente
• Carlos Vasallo


FOTO:

• Alejandro Ulloa


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 7 Oktober 2008 - 12:19:58


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-----4------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Det fanns förmodligen inte en enda smal (Eller bred.) filmgenre som Lucio Fulci inte behärskade och / eller kunde göra något sevärt av - Gialli, skräck, Splatter, Zombie-rullar, Western, thrillers, action, äventyr... Rubbet. Hans verk blev oftast intressanta mot-filmer till de filmer som de hyllade eller hämtade inspiration från. Men de blev framförallt egna. Den extremt kortlivade "Sword & Sorcery"-trenden nådde även Il Maestro som tog sig an ett Fantasy-manus av ett gäng författare som tyckte att "Conan The Barbarian" var Den Heta Skiten. Resultatet blev en redlös, charmig och relativt splattig party-rulle vid namn "Conquest".

"Conquest" är en underhållande och okomplicerad historia om gott vs. ont i ett konstant dimhöljt land väldigt, väldigt långt bort. Unge Ilias får ta emot en magisk pilbåge av en andlig vägledare (Med dubbla stämband så att han får till en schysst eko-effekt i rösten.) som ett tecken på att han nu är vuxen och ska ta sig an vuxna uppgifter, d.v.s. bekämpa ondska och slå sig in på ödets väg. Han ger sig ut i vildmarken efter en båttur och inser snart att jävelskap är i görningen i varje avkrok. Solgudinnan Ocron (En topless tjej som gillar att ha ormar krälandes på sig. Hon bär även en guldfärgad mask hela tiden så att ingen ska se hur mördande vacker hon är.) har skickat ut arméer av varg-liknande människor som decimerar befolkningen efter bästa förmåga. Ilias förstår snart att hans otacksamma uppgift är att stoppa dem. Samtidigt skickar Ocron ut mer varg-män för att fånga Ilias och sno hans fina självlysande båge. (Det är inte precis som om hon har för mycket fritid över annars - Jag menar, hon får solen att gå upp varje morgon och samma sol måste ju ned varje kväll!)

Under den första av flera strider får Ilias oväntad hjälp av en stenhård, kringvandrade krigare vid namn Mace - Mace har inga polare (Bara fiender.), står på djurens sida (Vilket senare visar sig vara ett jävligt bra val.) plus att han har en upp-och-nedvänd "Eibon"-runa tatuerad i pannan. (Precis som i "The Beyond" var den en symbol för ond bråd död och en varning om att man får ett nytt rövhål om man börjar tjafsa.) Men både Mace och Ilias förstår att Ocron måste förgöras och att ödet har fört dem samman i kampen mot henne. Men de inser också att hon käkar hjältar som de två till frukost (Bokstavligt talat. Tja... Deras hjärnsubstans i alla fall!) och att det inte finns någon återvändo. Ett felsteg och man får sina egna kulor serverade till kvällsmat.

Det är bäddat för trubbel, med andra ord. Och trubbel stavas med förgiftade pilar, monster i flockar och diverse "olyckor" som korsar Ilias och Maces väg mot Ocrons underjordiska näste. Även om det inte blir det mest halsbrytande äventyret som man har upplevt via rörliga bilder, så finns det ändå några coola vändningar i storyn. Några scener är lika fina som andra är rent brutala och Fulci levererar i vanlig ordning lite unik Gore - Krossade skallar, sönderslitna kroppar och köttsår / varande bölder av dödlig karaktär.

I den långa raden filmer av Fulci som är pissade på överallt i alla tider ligger "Conquest" i täten tillsammans med "Aenigma" och "Demonia". Men det är inga nyheter på något sätt - Kritiken är allt som oftast av varianten att ingenting är eller får vara det minsta bra med filmerna och att det alltid passar bra att fokusera på det som exempelvis filmens budget inte tillät. Eller klassikern, när allting annat skiter sig, manuset - Osammanhängande och ologisk är två ofta förekommande ord, trots att det faktiskt är möjligt att sammanfatta handlingen i ord. Det är alltid lätt att jämföra med "större" och dyrare filmer och påpeka tekniska brister - Precis som när man jämför en Puch Dakota med en HD och säger att HD:n faktiskt är bättre. Vem bryr sig och vad fan är det för vits med det?

Sedan så finns det förlåtande fans och "fans" som har fallit in i "seriös kritiker"-rollen. De sistnämnda kan aldrig se filmen som ett mindre självständigt verk, utan de letar rabiat upp något att klanka på och som man sedan kan läsa i recension efter recension. (Man har aldrig så många och kvävande "Déjà vu"-upplevelser som just då.) Sedan går det av bara farten och när tillräckligt många säger samma sak, så tas det som en sanning av alla som idoliserar kritiker. Det handlar inte ens om "åsikter" längre. Inte när de definieras genom att man bara parafraserar vad alla andra redan har tänkt eller skrivit. Visst - Man kan köpa det gamla tjafset om en "neutral" inställning en gång till, men det finns ingenting neutralt med detta. Alternativet är att man gör sig dummare än vad man redan är och börjar t.ex. gnälla på att vapnen i filmen inte är äkta (För det är de ju i alla andra filmer.), att guldmasken minsann inte är av guld utan papier maché (Vilket verkligen försämrar och påverkar storyn.) eller att filmen p.g.a. sitt taskiga utförande förmodligen såg bättre ut på VHS än på DVD... Jag önskar verkligen att jag hittade på allt det här... Som exempelvis påståendet att "Braveheart" i själva verket är en rip-off på "Conquest" eftersom de skjuter med pilbågar i båda filmer och eftersom Ilias också råkar vara en frihetskämpe.

"Conquest", precis som de flesta andra filmer, saknar förvisso inte brister här och var. Men dessa brister blev alltid extra oförlåtliga när filmvärldens svarta får gjorde en film. Man får också känslan av att de kritiker som egentligen hade haft stake nog att recensera Fulcis filmer valde att ignorera dem istället. (För att de inte vågade uppmärksamma dem för att inte framstå som "fans" i andra kritikers grisögon.) De som uppskattar allt som Fulci har gjort lär inte ha några bekymmer med "Conquest" heller med tanke på att man redan säkert uppskattar hur Fulcis mardrömslika logik / bildspråk vävs samman med ett konsekvent tema istället för en tröttsam och sönderskriven "Mall 1A"-handling. Men tyvärr var varken Fulci, Dardano Sacchetti eller Elisa Briganti med och skrev manuset den här gången, så "Conquest" symboliserar på något sätt slutet på en epok och början på en ny. Synd bara att den nya inte blev lika intensiv och exceptionell som den föregående.

 



  

IDÉ : 65%


Hur taskig en films grundidé än är och hur dåligt rippad den än är från andra filmer, så hade det absolut värsta varit om "Conquest" hade varit en inofficiell uppföljare till "Conan The Barbarian".

  

STORY : 75%


En Fantasy som varken är övertydlig, tillrättalagd eller fjantig.

 
  

REGI : 85%


Lucio Fulci kämpar vidare. Dynamiken från storhetseran kanske saknas till viss del, men kolla t.ex. på "delfin"-scenen och erkänn att den är fint gjord och sinnrikt utförd. (Dock inte i närheten av samma kaliber som "haj"-scenen i "Zombie Flesh Eaters".)

  

FOTO : 78%


All mjuk fokus ger filmen en drömsk look, utomhusmiljöerna är härligt ogästvänliga och Ocrons näste skulle man inte vilja vakna upp i med skallen spräckt.

 
  

SKÅDESPELERI : 82%


Det är ingen direkt stor rollbesättning i "Conquest" om man bara räknar de som spelar människor, men Andrea Occhipinti och Jorge Rivero som hjälteduon funkar bra. Sabrina Siani som Ocron är både läcker och creepy.

  

MUSIK : 61%


Claudio Simonetti klipper till med en av sina märkligaste scores. Fantasy-vibbarna är där, helt klart. (Det är bara de tidstypiska elgitarrerna som saknas!)

 
  

TEMPO : 81%


Några få transportsträckor här och var, men det är inget som gör filmen mindre uthärdlig.

  

ATMOSFÄR : 80%


Atmosfären skulle vara det sista som lämnar en av Fulcis filmer. Och "Conquest" är inget undantag.

 
  

UTFÖRANDE : 77%


En film som uppfyller precis alla kriterier för en kult-rulle. Bra eller dåligt?

  

REPRISVÄRDE : 57%


Bara ett jävligt galet Fulci-fan skulle få för sig att se filmen mer än en gång.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Hjärtvärmande Splatter-FX.

 
 

Några riktigt tuffa scener lyfter hela filmen.

 
 

Det här är en av de mest hatade filmerna i Fulcis filmografi.

 
 
Säkert lika viktig för Fantasy-genren som "The Lord Of The Rings". :-D