Chemical Wedding


• Julian Doyle • Storbritannien • 2008 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Crowley


SPELTID:

• 104 min.


MEDVERKANDE:

• Simon Callow
• Kal Weber
• Lucy Cudden
• Jud Charlton
• Paul McDowell
• John Shrapnel
• Richard Franklin
• Terence Bayler
• Robert Ashby


MANUS:

• Bruce Dickinson
• Julian Doyle


FOTO:

• Brian Herlihy


MUSIK:

• André Jacquemin


PUBLICERAD:

• 15 September 2008 - 14:24:35


SETT PÅ:

• DVD (Screener)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
20099-----------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Man kan säkert säga allt möjligt om Aleister Crowley, men en tråkig och ointressant filur var han då definitivt inte. Och blir man ökänd som "världens elakaste människa", så har man nog manifesterat en och annan allmänt provocerande tanke i handling - I Crowleys fall rörde det sig om allt möjligt mellan himmel och jord, men i synnerhet ockultism och sexuell magi. Det är också detta som Bruce Dickinsons och Julian Doyles film fokuserar på. Fast i nutid.

Dickinson har skrivit manuset och Iron Maiden har ju genom åren skrivit ett par låtar som direkt är länkade till Crowley - Inspirationen till "Moonchild" på konceptplattan "Seventh Son Of A Seventh Son" kom från en av Crowleys böcker, precis som "Revelations" på "Piece Of Mind"-albumet. Sedan har ju Dickinson skrivit en låt som heter just "Chemical Wedding" och som spelas under förtexterna i filmen.

"Chemical Wedding" börjar i Hastings 1947 där en sjuklig och åldrande Crowley får besök av studenterna Symons och Alex. Symons vill med Crowleys hjälp genomgå en efterlivstrotsande ritual som bara har utförts fyra gånger i världshistorien. (För första gången i Egypten.) Crowley var övertygad om att han kommer att återfödas inom en snar framtid plus att han redan hade spårat sin existens ett antal liv bakåt i tiden. (Via personer som den franska ockultisten Eliphas Lévi.) Men Crowley får plötsligt en hjärtattack efter ett utbrott över det faktum att en viss "Science Fiction"-författare försöker sig på att utföra hans ritual. Crowley dör och "The Chemical Wedding" kan därför inte bli av.

Ett antal decennier senare börjar det hända grejer på Trinity Universitet i Cambridge (Där även Crowley studerade och där Symons nu undervisar.) när man experimenterar med att förena Människan med en "Virtual Reality"-baserad dator som kan programmeras med personlig information från det astrala planet. På så sätt kan man alltså omprogrammera människor med andra personers energier och tankar. Inte av en tillfällighet blir det just Crowleys. Forskaren Joshua Mathers och Crowley-anhängaren Victor är de som utför experimentet, och akademikern Dr. Haddo är den som frivilligt deltar i "programmeringen". (Som sker genom att kliver in i en svart rymddräkt-liknande historia som i sin tur är kopplad till datorn.)

Både Dr. Haddos personlighet och yttre förändras över en natt och han börjar uppträda underligt - Inte nog med att han plötsligt talar om Crowley som om han vore livs levande, utan han har även anammat hans teorier och filosofier. (Det är få föreläsare som avslutar dagen med att pissa på sina åhörare eller lämna en liten överraskning på dekanens skrivbord.) Det är väl ungefär det som man kan säga utan att sabba ens de små överraskningarna i filmen. (Vissa av dem går ju ändå inte att beskriva.) Men det finns ett par riktigt galna och vältajmade "idiotgrejer" som ger filmen dess nästintill unika karaktär. (Några av dem kommer man aldrig att glömma, bl.a. en ritual som slutar med att Haddo faxar iväg lite annat än papper.)

"Chemical Wedding" är till en början en tungt dialogdriven film och man får verkligen koncentrera sig på alla nyanseringar som Dickinson och Doyle vill få fram. Det som först verkar betydelselöst och obegripligt får sin förklaring senare. (Dock är denna förklaring dubbelbottnad i ett par fall, så det finns lite utrymme för egna teorier.) Filmen är uppdelad i fyra "dagar" och har en härligt smart twist i slutet som man verkligen inte kan förutse - Inte ens om man kan alla världens skräckfilmstrick i sömnen. Och ju längre tid av filmen som går, desto mer centralt blir det visuella när det gäller Crowleys magi och effekterna av den. Man kan dock tycka att filmen är lite stelt och amatörsmässigt regisserad, men kontrasterna blir desto starkare när det väl händer något riktigt dramatiskt. Och dramatik finns så det räcker och blir över - I alla fall i slutet där alla galenskaper strålar ut som en sil kemikalier i artärerna.

Julian Doyle har tidigare bara regisserat en film - kult-rullen "Shock Treatment" från 1987. Däremot har han varit inblandad i flera av "Monty Python"-medlemmarnas filmer. (Bl.a. "Brazil" och "Life Of Brian".) Det känns lite som om han och Bruce har dragit åt två olika håll ibland och att Doyle har haft lite svårt att få fram manusets alla fyndigheter. Men det håller ändå en väl godkänd nivå hela tiden och när filmen är slut, så tänker man bara att man måste se den igen och att den säkert är bättre andra gången - Delvis för att många av formlerna är så originella, men också för att filmen automatiskt har ett starkt, "förhandsbokat" kultvärde som säkert tidens gång kommer att vara snäll mot.

"De där" rynkar säkert på näsan när de får veta att det är sångaren i ett av världens bästa Heavy Metal-band som har skrivit filmen, men det är enbart "deras" förlust. Vi andra har ingen orsak att rata en intelligent och intressant skräckfilm som tyvärr aldrig kommer att få det erkännande den förtjänar.

 



  

IDÉ : 87%


Heltokig. Och just därför funkar den.

  

STORY : 94%


Bruce Dickinson är inte bara en av världens bästa sångare / låtskrivare - Han är en förbannat finurlig historieberättare också.

 
  

REGI : 77%


Julian Doyle har lite bekymmer med att få till flytet i början, men det artar sig snart.

  

FOTO : 70%


Stundtals bra och stämningsfull (Speciellt i filmens andra halva.) och stundtals som i en bedrövlig T.V.-film.

 
  

SKÅDESPELERI : 85%


Simon Callow som Haddo stjäl showen från allihop. Man köper omedelbart att han är en inkarnation av "The wickedest man alive".

  

MUSIK : 98%


Nästintill full poäng - Två Iron Maiden-låtar ("The Wicker Man" och "Can I Play With Madness?".) och två rökare av Dickinson ("Chemical Wedding" och "Man Of Sorrows" under sluttexterna.) på soundtracket tillsammans med lite klassiskt av Mozart och Debussy.

 
  

TEMPO : 86%


Lite ojämnt i början och innan finalen, men annars är det en njutbar balans mellan dialog och handling.

  

ATMOSFÄR : 80%


Modern Horror kryddad med svart humor. Skratten fastnar dock ofta i halsen. Vilket är kul i sig.

 
  

UTFÖRANDE : 86%


För välgjord för att stämplas som en "vanlig" kult-rulle och för galen för att avfärdas som en skräckfilm i mängden.

  

REPRISVÄRDE : 68%


Kräver minst två genomsittningar. Och efter det vill man nog se om filmen då och då.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Iron Maiden rulz, man...!

 
 

...Men manuset är det bästa med hela filmen...

 
 

Filmen kommer aldrig att få en ärlig chans utanför kultfilms-sfären och Iron Maidens fanbase.

 
 
Ett måste för Bruce Dickinson-fans. (Alla andra verkar avsky filmen.)