La Fiancée De Dracula


• Jean Rollin • Frankrike • 2001 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Retour De Dracula


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Cyrille Iste
• Jacques Orth
• Thomas Smith
• Sandrine Thoquet
• Magalie Madison
• Céline Mauge
• Marie-Laurence
• Danièle Servais-Orth
• Denis Tallaron
• Sabine Lenoël
• Céline Clémentel
• Mira Petri
• Marianna Palmieri
• Bernard Musson
• Nathalie Perrey


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Norbert Marfaing-Sintes


MUSIK:

• Philippe D´Aram


PUBLICERAD:

• 21 Augusti 2008 - 11:12:55


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011------------
2012----10-


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Både glädjande och överraskande nog fick Jean Rollins kreativitet en nytändning i samband med "Les Deux Orphelines Vampires". "La Fiancée De Dracula" är koncentrationen, och utloppet, för denna kreativitet i full blom. Sedan så är nytändningen på alla cylindrar och det är inte en gång som ens ögon blir simmiga. Varenda scen andas det som man känner igen som äkta film-magi och storyn är lika enkelt vacker och dödsromantisk som bildspråket är nästintill överjordiskt. Rollin har gång på gång lyckats återuppfinna och förnya sin "larger than life"-stil och man kan bara säga att denna film inte är en förnyelse lika mycket som det är en total "Extreme Makeover" som har klaffat på alla tänkbart möjliga sätt. (Liknande bedrifter inom "branschen" är ytterst lätträknade.)

"La Fiancée De Dracula" är givetvis ytterligare en film inom det mångfacetterade Eurohorror som man måste se för att förstå storheten med. Sammanfattad med några få meningar framstår den som vilken dussin-rysare som helst (Påminn mig inte om "Eternal" - Den största besvikelsen inom "Sapphic Sleaze" någonsin eller "Dracula 2000" - Ett patetiskt skämt.), så det ska vi undvika. Redan titeln antyder att Rollin har gett sig i kast med att skildra ett kapitel i en viss greves liv. Eller existens kanske man måste kalla det, då det måste vara ett djävulskt tråkigt "liv" att inte göra annat än att ligga i en kista på dagarna, gå upp för nattskiftet och suga i sig lite blod från offer som ännu inte har gått på alla vampyr-trick som finns. Men resten av dygnets timmar, då? Precis. Vem fan vill vara en vampyr om man inte har tillgång till en biograf som dygnet runt visar Jean Rollin-filmer och annan Eurocult?

Men med en titel som "La Fiancée De Dracula", så måste det givetvis handla om både Dracula och hans fästmö. Professorn (Som bara heter det eftersom han måste vara den ultimata inom sitt yrke.) och hans sidekick Eric är på jakt efter Dracula. (En sådan jakt ger en turligt nog en och annan möjlighet att skåda en vithyad, naken skönhet som ligger på en grav.) På något sätt har Dracula klarat sig till 2000-talet och såna där typer kan inte gå lösa och sprida sin pest hur länge som helst. Och nu har duon kanske kommit på ett sätt att röka ut blekfisen till hemoglobin-junkie ur sin håla. Dracula måste ju givetvis ha en brud som han själv har valt. Denna brud heter Isabelle och bor i ett modernt nunnekloster där Nunsploitation överlevde. (Även om den går på sparlåga nuförtiden. Istället för lesbiskt grovhångel och annat "syndigt" blir det lite kyssar, exotisk dans och någon hutt sponken då och då. Fine by me, och Rollin har en väldigt avslappnad dock kärleksfull approach till detta.)

Draculas flerhundraåriga galenskap har dessvärre smittat av sig både på Isabelle och hennes omgivning. Men Professorn tänker sätta stopp för honom som en 2000-talets Van Helsing. (Och då snackar vi inte om dyngrullen från 2004, även om han kunde ha dödat Dracula genom att visa filmen för honom.) Professorn och Eric får (Eller hotar fram - Vilket som.) lite information från dvärgen Triboulet. (Som inte verkar ha så värst många val i yrkeslivet utöver gycklare på en cirkus.) Tribban berättar om en galen kvinna som bor vid "De fördömdas torn" (För fan - När åker vi?!) som kanske vet var Mästaren ligger och inte solar. Den galna kvinnan, het så T.V.-rutan exploderar, håller mycket riktigt till vid tornet och ser vid första anblicken ut att vara "byfånen" - Hon trakasseras av traktens barn (Trackar man en så här sexig och vacker brud, så har man fanimej ett gravt medfött förståndshandikapp och förtjänar att gasas.) och verkar milt sagt vara förvirrad. Men för fan - Hade hon bott i "De fördömdas torn", så hade man gärna, för att få vara i närheten, städat "De fördömdas torns" pissoarer. Med tungan.

Men skenet bedrar. Kvinnan förvandlas till något helt annat på natten - "L’ogresse". (Vad det nu heter på svenska, för hon ser sannerligen ut att vara raka motsatsen till ett "odjur".) Professorn och Eric åker till nunneklostret för att ta ett snack med Isabelle, och det är också början på en resa in i Draculas värld som är överbefolkad med heltokiga karaktärer och idel blodsugare. (Och någon av dem är säkert advokat.) Ett äldre, creepy par dyker upp på klostret och säger att Isabelle är deras släkting. Snart är alla ute efter henne och Dracula kallar på henne med hjälp av sin telepatiska förmåga. Och "L’ogresse" i tornet - Hon blir ännu hetare på natten och har bara en liten ovana: Att hon käkar småbarn till kvällsmat. Bokstavligt talat. (Lite brister och laster måste väl få ha.)

Professorn och Eric tar upp jakten och hamnar på ett slott där en ceremoni just ska äga rum. Man kan inte säga annat än att det kommer att gå lite hett till. (Inte på det sättet, men en hel del blod kommer att supas och ett och annat hjärta kommer att karvas ut.) På slottet finns även en portal till Draculas värld, vilken symboliseras av en farfarsklocka. Det går inte bättre än att Eric som genom ett trollslag blir förälskad i Isabelle (Ja, man styr ju inte över sina känslor.) och vill så klart att hon ska bryta sig fri från Draculas mentala och själsliga grepp. Han och Professorn åker efter dem, och på ett särskilt ställe (Läs: Stranden!) ska Dracula dyka upp för att slutligen återförenas med sin älskade.

"La Fiancée De Dracula" har en väldigt ödesmättad feel över sig - Den är om möjligt ännu starkare än i "Les Deux Orphelines Vampires" och kanske t.o.m. lika stark som i "La Morte Vivante". Det finns först och främst något gruvligt sorgligt över karaktärerna som Professorn och Eric möter på sin resa - Det är som om alla är fast i existenser som de bara kan fly från via döden. Vilket gör det lite svårt om vampyrer väcker en till liv i tid och otid. Det här leder också till att man inte vet vilka karaktärer som egentligen möter döden fast de blir dödligt sårade. (En vampyrinna som får en ordentlig Tjernobyl-solbränna undantagen!) Naturligtvis är ödet inte något som man flyr ifrån hur lätt som helst. Det finns en vacker slutscen som verkligen känns i hjärtat. (Filmad på Stranden, givetvis.) Den känns lite som om Rollin ville säga att han innerligt och under så många år har drömt om att parallell-världen ska finnas närmare oss än man kan tro. Och ärligt talat måste man väl säga att tillvaron där verkar betydligt mer intressant än den trista och gråa verklighet som man lätt kan fastna i. (Och som man kanske aldrig kan ta sig ur.) För en säker biljett in i denna parallell-värld hade man kunnat stå ut med mycket. Rollin hittade det i sina fantasier och att han ville dela den med de som vill titta gör honom till något som jag bara kan kalla för "idol". En sann konstnär hittar sin nisch och utvecklar den så långt som det är möjligt medan uttrycken fortfarande känns ärliga. "La Fiancée De Dracula" ÄR själva uttrycken.

Det är lätt hänt att man alltid tittar lite extra efter "skillnaderna" när man ser en av Rollins filmer för första gången. Skillnader jämfört med tidigare filmer när det kommer till stil, tempo, bildspråk och framför allt surrealismen i den - Iögonfallande objekt och människor på ännu mer iögonfallande platser. Rollin har alltid varit förtjust i farfarsklockor och när en vampyr kliver ur en sådan, så får man en rejäl glimt av det Rollinska. Dessa skillnader finns det en drös av i "La Fiancée De Dracula". På något oförklarligt sätt har Rollin lyckats väva in sin vampyr-värld i "vår". Det har han inte gjort tidigare, även om man kunde skönja det i "Les Deux Orphelines Vampires". Men här funkar det klockrent från början till slut. Och man blir verkligen helt salig i T.V.-soffan. (Innan man sakta men säkert har teleporterat sig till golvet en halv meter framför T.V.-rutan.) För filmen är inte bara en viktig rulle i Rollins filmografi (Och hans näst sista (UPPDATERING: Näst näst sista.), vilket ingen visste då.), utan den är också en helt underbar "Best Of Jean Rollin" - Allting, subtilt och inte, är med. Förutom just lesbiskt sex och extremt våld. Men här behövs det inte. (Jag trodde aldrig att jag skulle säga det.) Rollin har så mycket substans och stil vid det här laget att det mest iögonfallande inte längre har en lika avgörande funktion. Istället är det filmens bildspråk i sig som träffar en med maximal kraft. Och är det någon som har utforskat bildspråkets värld från alla möjliga och omöjliga infallsvinklar så är det han.

Att beskriva alla ofta i sin enkelhet bedårande scener skulle ta en evighet om den är en halv dag lång. (Ibland känns det så.) Ibland vill man att evigheten ska vara 90 minuter, för "La Fiancée De Dracula" vill man inte ska ta slut. Samma känsla återfinns i "Requiem Pour Un Vampire" och, än en gång, "La Morte Vivante". Men som de säger: Tiden förstör allt. Det finns något gudinnligt i Rollins filmer och de dubbelbottnade reflektionerna är en påminnelse om det eviga. Och ödet, naturligtvis - Ett tema som alltid är djupt förankrat i parallellvärlden. (I filmen kallas t.o.m. dess invånare "paralleller".) Men bara för att se det vackra ryckta ur sitt sammanhang på samma sätt som det existerar i ett sammanhang där man inte förväntar sig - Den kvinnliga violinisten som dyker upp några gånger här och var. Det är en perfekt bild som skulle kunna placeras var som helst, men som Rollin gör till sin egen. Här kan man inte låta bli att nämna ett av veteranen Philippe D’Arams bättre scores. Precis som Rollin, påtänd av inspiration, komponerade han ihop soundtracket med stort S till en förföriskt lockade undergång kantad av mörker och stillhet.

Annars går det inte många minuter mellan varje etapp där Rollin tar sig tid att visa miljön istället för att bara antyda var karaktärerna befinner sig - Nunneklostret är en. Slottet är en annan. Och de böljande vågorna sedda från Stranden är som en levande tavla som skänker några ögonblicks ro åt sinne och själ. Utöver de fantastiska bilderna, de intressanta karaktärerna, de surrealistiska konstpauserna, de ljuva tonerna och det nästintill metronomiska tempot, så finns här så mycket magi att man inte har kraft nog att motstå den - Det är bara måste låta sig att ryckas med. De första minuterna och den första etappen är bara en vag fingervisning om att Rollin, mot ganska så höga odds och med lite pengar i kassan för en gångs skull, lyckades leverera ännu ett mästerverk innan hälsoproblemen fick honom att inse att nästa film, "La Nuit Des Horloges", också skulle bli hans sista. (UPPDATERING: Näst sista!)

Men annars finns det inga ord för hur fullkomlig "La Fiancée De Dracula" är på ett Rollinskt sätt - Och det, mina damer och herrar, är något ouppnåeligt. En ypperlig representation för vad sann konst består av.

 



  

IDÉ : 93%


Jean Rollin tar allt lyckat från sina bästa filmer...

  

STORY : 95%


...Och väver in detta i en små-episk berättelse...

 
  

REGI : 99%


Rollin har inte tappat ett uns av sitt vampyr-älskande sting.

  

FOTO : 98%


*mållös*

 
  

SKÅDESPELERI : 90%


Bring on the All Stars! Sexigare vampyrer och odjur får du leta efter - Sandrine Thoquet (Från Mästerverket!) som vampyrinna och så veteranerna Nathalie Perrey och Brigitte Lahaie i mindre roller.

  

MUSIK : 92%


Även Philippe D’Aram överträffar sig själv med råge.

 
  

TEMPO : 97%


Som en tidsinställd bomb - Det tickar på jämnt...

  

ATMOSFÄR : 97%


...Tills det smäller...

 
  

UTFÖRANDE : 94%


*mållös igen*

  

REPRISVÄRDE : 96%


För i helvete... Ta inte slut... Ta inte slut...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

The Very Best Of Jean Rollin.

 
 

DVD-bolagen som bryr sig om dessa filmer måste man bara slå ett hårt slag för.

 
 

Att det här är en av Rollins sista filmer fast det säker inte var planerat.

 
 
Le grand retour de Jean Rollin.

TOP CINEMA