Le Viol Du Vampire


• Jean Rollin • Frankrike • 1967 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Rape Of The Vampire


SPELTID:

• 96 min.


MEDVERKANDE:

• Solange Pradel
• Bernard Letrou
• Catherine Deville
• Ursule Pauly
• Marquis Polho
• Louise Horn
• Doc Moyle
• Don Burhans
• Yolande Leclerc
• Philippe Druillet
• Jean Aron
• Mei Chen
• Edith Ponceau-Lardie
• Jean-Denis Bonan
• Ariane Sapriel


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• ?


MUSIK:

• ?


PUBLICERAD:

• 21 Augusti 2008 - 10:24:00


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Redan på Ludvig XV:s tid kämpade man mot vampyrer i trakterna där Jean Rollins första långfilm, "Le Viol Du Vampire" a.k.a. "The Rape Of The Vampire" utspelas. Året är förmodligen 1967 då filmen spelades in, och vi får först träffa fyra systrar som bor på ett slott - Systrar som kanske är vampyrer eller som kanske bara lider av svår sinnessjukdom. Det är i så fall ett svårt fall av galenskap som har övertygat dem bortom all tvivel att de är odödliga / för evigt unga så länge de får dricka lite blod. I detta ingår blindhet, solljusfobi och allergi mot kors. En Mästare härskar över tjejerna genom att "bättra på" deras övertygelser och de får ofta vägledning från en bisarr staty som står ute på en åker som inte pratar till dem lika mycket som det är en Vincent Price-liknande gubbe bakom den. (Att de inte har genomskådat tricket efter alla år?)

Slottet som systrarna bor i... Vi säger så här: Det är nog ingen som städar det speciellt ofta och det ser hyfsat skabbigt ut. Tjejerna lever i alla fall tillsammans utan några större konflikter (En av dem drar bara kniv vid ett tillfälle för att en av syrrorna påminner henne om en våldtäkt för evigheter sedan.) och är fast i någon sorts skymningszon som varken påminner om en ordinär vardag eller en fantasivärld som bara hålls ihop av diverse illusioner. (Statyn på åkern som måste dyrkas, t.ex. Den är ju central i tillvaron.)

På slottet ser man det allra tidigaste av det som jag har valt att kalla för det "Rollinska" - En serie tavel-liknande bilder som visas i kort följd (En död duva, bl.a. Jämför med "Les Démoniaques" och "La Morte Vivante". Vad kan symboliken i det döda och samtidigt oskyldiga / vackra vara?) och en perfekt bildkomposition som består av de fyra systrarna. (Symboliserar den på något sätt deras inbördes relation?) Sedan har vi alla enskilt ljussatta objekt som bara tar upp en liten del av bildrutan. Här är det en ensam syster på taket med en kandelaber som ljuskälla. (Något liknande ser man senare i "Requiem Pour Un Vampire" när filmens protagonister försöker fly från vampyr-klanen.)

Byborna verkar för övrigt inte ha haft mycket till övers för de här tjejerna genom åren och de sägs att de är vid liv enbart p.g.a. att vampyrer måste halshuggas för att de ska dö. Från Paris kommer en grupp på tre personer som ska undersöka fallet med vampyr-systrarna. Tomas, som lever i de rationellas värld, är helt säker på att vampyrismen bara är en extension av gammal, hederlig galenskap. På nolltid har han bevisat att kors bara är två pinnar, att solljuset inte dödar dem och att blindheten är en sorts självhypnos. Tomas säger (På ett ungefär.) att man bara kan övervinna en sjukdom genom att bekämpa de som har skapat den. "Vincent Price" blir inte direkt glad över detta och uppviglar byborna (Jag är säker på att en av byborna spelade "Apan" i ett avsnitt av "Tårtan", bara det att han hade lite mindre make-up på sig i den serien.) till att lära dem en läxa. (Vilken jävla kappvändare till svikare.) De omringar slottet med korsen i högsta hugg och här får Tomas chansen att bevisa att korsen inte har någon effekt på systrarna. Men... Det finns alltid ett men...

"Apan" bränner sedan upp korsen. Jävligt bra gjort. (Och så är vampisarna botade? De är i alla fall inte rädda för kors längre.) Här lägger man märke till ännu ett par typiskt Rollinska bilder - Tjejen som springer på ett fält för att få goda råd av statyn, respektive bilderna på systrarna i tunna kläder / slöjor. Och inte att förglömma - Närbilderna på karaktärer med något hotfullt eller symboliskt i bakgrunden.

De rabiata byborna dödar Brigitte (En av Paris-tjejerna.) och när Tomas väl har blivit övertygad om att det hela är på riktigt, svär han på att han ska hitta ett botemedel mot vampyrismen. (En klassisk bild ur "Le Viol Du Vampire" är Brigitte som ligger på åkern i närbild medan Tomas springer mot kameran.) Tomas och en av systrarna lyckas fly från slottet genom underjordiska gångar som leder till grottorna och som i sin tur leder ut till Stranden. Men bonnjävlarna hinner ikapp dem och skjuter ned dem precis innan de kommer ned till vattnet.

Stranden (Med stort S.) är en paragraf för sig. Denna strand på Normandies kust är Rollins favvo-plats på den här planeten och den har figurerat i flera stycken av hans filmer. Den har en sorts gåtfull känsla över sig och för Rollins del blev det också en plats där cinematiska visioner och drömmar får bra energier. Stranden länkar som sagt samman denna värld och viktiga scener i filmer som "La Rose De Fer", "Lèvres De Sang" och den senare "La Fiancée De Dracula". Det är bl.a. det som är det vackra i Rollinlands alternativa Frankrike - Man får knyta samman filmerna i ett eget universum med hjälp av sin fantasi. (Det är som raka motsatsen till en filmserie som jag inte vill nämna vid namn eftersom orden i kombination skulle besudla den här texten.)

Rollin får, utöver rullande vågor (Havet har ju som bekant en symbolisk innebörd för känslor i drömmarnas dimension.), med de besynnerliga träpålarna i vattnet. Karaktärernas död avslutar således akt ett av filmen. (Och det är ett fysiskt avbrott med en titelskärm och förtexter för akt två.) Rollin fick nämligen en möjlighet att filma resten tack vare att producenten Sam Selsky gillade den första akten, och det är nu det börjar bli ännu mer Rollinskt. (Förutom att det är lite pissig Avantgarde-Jazz på soundtracket, vilket låter för jävligt. Jazz som reguljärt dölir brukar sabba vilken atmos som helst.) Men Stranden i sig markerar också ett avslut - I detta fall huvudkaraktärernas jordiska liv. (Stranden återkommer senare i filmen under en annan nyckelscen.)

"Vincent Price" kollar så att vampyrtjejen verkligen är död. Det är hon. (Hon ser i alla fall jävligt död ut.) Och innan man ens hinner tänka på / säga: "Blod och nakna bröst!" så har Vampyrdrottningen själv invaderat Stranden med sina kåpklädda undersåtar. Vincent Price försöker springa iväg som om han hade skitit på sig, men de omringar honom. Åtta mot en - Vincent har inte en chans. De drar ned det reumatiska fanskapet till marken och släpar iväg honom. Han tvingas knäböja inför Drottningen. Nu är han verkligen i trubbel, och det blir inte mer trubbelfyllt än att bli offrad. Ett knivhugg och saken är klar. Vincent ligger snart köttad och hans blod rinner ned på liken. Tomas vaknar till liv, provar lite nekrofili och så vaknar även tjejen - Som biter honom i halsen, förmodligen för att sprida vampyrismen. Vi får ju inte glömma bort att det är en sjukdom och när man vaknar som odöd, så är man naturligtvis angelägen om att hitta ett botemedel. De hamnar snart på en udda klinik (Som förmodligen inte står i telefonkatalogen.), men inte ens där får man vara i fred med folk som pillar på en hela tiden. Det visar sig att forskningen kring botandet av vampyrismen leds av en doktor som arbetar för Drottningen. (Han har lite press på sig att upptäcka vaccinet. Och skulle han strejka, så kan man förmoda att hon inte blir glad.)

Det finns en nyckelscen som återkommer i Rollins senare filmer - Två tjejer i samma säng där den ena är lite åt det dominanta hållet. Och fler dialoglösa och nästan stilla bilder med dramatiska poser. Rollin kom att utveckla just dessa element framöver - T.ex. att ofta låta dialogen bli mindre betydande än karaktärernas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Kameran blir också en extension av dess uttryck. T.ex. cirkulerar den hysteriskt runt två grälande karaktärer vid ett tillfälle. De ovanliga miljöerna blev också en beständig trademark, precis som den allt mer påtagliga surrealismen. Men behöver inte få minsta lilla iögonfallande detalj förklarad i Rollins värld, utan allt som oftast är bilden i sig viktigare än vad som finns i den. Tankarna går omedelbart till de två nakna tjejer som står bakom två delvis genomskinliga kylare. Deras bara överkroppar syns genom glaset och det är just BILDEN som är avgörande och inte just varför de står där i mässingen och suger på en slang. Bara det faktum att den dyker upp i en oväntad succession gör att man minns den starkare än vad man hade gjort om de först hade förklarat "Rent-a-coolerns" funktion, sedan slangen och sedan avsaknaden av tjejernas kläder. (Det sistnämnda behöver aldrig förklaras i något sammanhang - Inte ens på allmänna platser.) Det hade helt och hållet förtagit den önskade effekten.

Sedan finns även livets olika faser representerade här - Födsel (En vampyrs kyss som föder de döda tillbaks till de levandes värld. Precis på samma sätt som man måste "födas" in i denna värld som tittare.), giftermål, död och en begravning. Och Döden som en resa till vampyrernas värld och bort från de rationellas värld. Och döden som en befrielse, den slutgiltiga friheten, för att slippa att vara i både vampyrernas klor och i dess sfär om man skulle lyckas fly från sina mästare.

"Le Viol Du Vampire" hör inte till mina personliga favoriter inom Art Horror. Men den växer för varje gång man ser den och den kommer att fortsätta växa - Bara inte lika djupt som den extremt inofficiella Trilogin som följde denna film. Av förståeliga skäl har den "bara" delvis av det som skulle definiera det Rollinska i de kommande filmerna, men den är ändå ett extremt viktigt led i utvecklingen. Den grundlade något hel unikt i vampyr-genren. Inte nog med att den tog flera steg framåt - Den hamnade samtidigt i en skymningszon som symboliskt blev en perfekt representation med filmerna som kom efter denna. Cirkeln slöts tidigt. "Le Viol Du Vampire" är själva startpunkten på fler sätt än att vampyrismens ursprung bara härleds till en bakteriell infektion. Den utvecklas även den till något överjordiskt. Det gäller inte bara vampyrer, utan en sorts "levande döda" i filmer som "La Nuit Des Traquées". I de kommande vampyr-filmerna har ändå Rollin lagt vetenskapen åt sidan och låter surrealismen få fritt spelrum. Det är väl delvis det han ville fastställa innan han drev vidare ut i de blodbestänkta sfärerna.

Även om mottagandet för "Le Viol Du Vampire" blev intensivt (Åt det negativa hållet.), så var den långt före sin tid och före allting annat som skulle poppa upp i Eurocult-sfären framöver. Det var som en nytändning för Georges Franjus "Original School"-stil som Rollin utvecklade till sin egen som genom några få trollslag.

 



  

IDÉ : 96%


Alltför få kommer att begripa hur viktig den här filmen är...

  

STORY : 77%


...Sedan spelar det inte så stor roll om storyn består av två lösryckta delar som inte hänger samman på ett osynligt sätt.

 
  

REGI : 86%


Man förstår varför någon ville finansiera “del två” av filmen - Ser man Rollin in action, så blir man säkert förtrollad.

  

FOTO : 88%


Minnesvärt (mar)dröm(s)bränsle. I svartvitt.

 
  

SKÅDESPELERI : 85%


Jacqueline Sieger och Solange Pradel är de som utmärker sig mest - Motpoler manifesterade i karaktärerna blev ett av Rollins mer tydliga trademarks.

  

MUSIK : 47%


Inget högvattenmärke, direkt.

 
  

TEMPO : 66%


En rapp första akt följs av en betydligt långsammare andra akt.

  

ATMOSFÄR : 82%


Vem som helst förutom Rollin hade klantat bort den.

 
  

UTFÖRANDE : 79%


Anmärkningsvärt. Jag tror inte direkt att Rollin slängde sig med obegränsade resurser.

  

REPRISVÄRDE : 71%


Bring it on... "Le Viol Du Vampire" öppnar i alla fall vägen för resten av Mästarens konstverk om inget annat. Men det är bara dumt att missa den.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

"Le Viol Du Vampire" är grunden till mycket inom modern Art Horror.

 
 

Även denna film var långt före sin tid.

 
 

Reaktionerna efter premiären...

 
 
Filmen som avgjorde Rollins framtid. På gott och ont.