La Vampire Nue


• Jean Rollin • Frankrike • 1970 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Nude Vampire


SPELTID:

• 80 min.


MEDVERKANDE:

• Olivier Martin
• Maurice Lemaître
• Caroline Cartier
• Ly Lestrong
• Bernard Musson
• Jean Aron
• Ursule Pauly
• Catherine Castel
• Marie-Pierre Castel
• Michel Delahaye
• Pascal Fardoulis
• Paul Bisciglia


MANUS:

• Jean Rollin
• S.H. Mosti


FOTO:

• Jean-Jacques Renon


MUSIK:

• Yvon Serault


PUBLICERAD:

• 21 Augusti 2008 - 10:00:09


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Om "Le Viol Du Vampire" var ett "tuta och kör"-tillfälle när det gäller filmskapande, så är "The Nude Vampire" en film av "gasen i botten och den som kommer i vägen blir köttad"-varianten. Rollin passar på att flumma till det några varv extra och prova en drös visuella idéer som sedan återkom upprepade gånger senare under hans karriär. (Ja, det är fortfarande för jävligt att den är över från och med 2007.) Här finns också lite experimentella knep att berätta en story på samtidigt som det finns en del filmskols-dramaturgi. Samtidigt testar Rollin lite grejer som sedan inte dök upp i de två-tre kommande mästerverken. Här finns rena definitioner.

Jämfört med "La Vampire Nue" är den alltså ett steg i rätt riktning (Och inte en massiv tillbakagång till outforskat nonsens som "Les Trottoirs De Bangkok". Argh. Nu nämnde jag den igen.) och plockar man isär filmen i dess beståndsdelar, så hittar man en hel del godsaker. Filmen har en märklig teatralisk prägel över sig. Spår att detta ser man även i "Requiem Pour un Vampire" med den skillnaden att den inte längre känns som den antingen kräver för mycket av fantasin eller är påklistrad.

Pierre Radamante springer på en dödligt sjukt söt tjej, "Den nakna vampyren", som jagas av en massa tokstollar med djurhuvuden. (De hade en "liknande" utstyrsel på ön Summerisle i filmen "The Wicker Man".) "Den nakna vampyren" är dock: 1) Inte naken. 2) Med för lite. Men hon är åtminstone klädd i en genomskinlig orange slöja som visar hennes kurviga kropp. Vampyrinnan, vilket kan anses vara självaste Original-vampisen i Rollinland, spelas av Caroline Cartier och... (Vad fan nu... Enligt IMDb är hon död... Det är en stor jävla skam att så här fina tjejer ska dö alltför unga.) Det är för jävligt oavsett, så tillbaks till filmen...

En av de maskerade fjantarna skjuter ned tjejen och Pierre lyckas med nöd och näppe fly. Förundrad och förgrymmad över det här går han till sin farsa Georges som forskar med något hemligt som har med "odödlighet" att göra. Vad det är vill han dock inte berätta. Men man kan bara anta att det är något skumt med en "forskare" som har två halvnakna betjänter (Castel-tvillingarna i sina debutroller.) runt sig dygnet runt och som ser nervös ut hela tiden.

Sedan finns det en märklig självmordskult som Pierre infiltrerar. Deras ceremonier går ut på att skjuta sig själv i skallen när man får se en bild på sig själv, men istället för att jaga en kula genom sin egen tinningen, så skjuter Pierre ned en av kultisterna och flyr. Han kommer undan, men fortsätter sitt detektivarbete. Spåren leder bara till Georges företag där Pierre ser bilder av vampyr-tjejen på väggarna. (De borde hänga på alla företag.) Och livs levande dyker hon upp. Det är dock inte meningen att hon ska se ansiktet på någon levande människa, så alla måste vara maskerade när hon är i närheten. Pierre sabbar så klart det här också och blir mest förvånad över hur hon kan gå omkring fast hon sköts ihjäl ett par kvällar tidigare.

Pierre kräver att få veta vad som försiggår och Georges har inget annat val än att berätta en liten story om odödlighet - De har nämligen hittat en livs levande vampyr-tjej och nu försöker de forska fram vad som gör henne odödlig så länge hon får dricka lite blod. Tjejen är alltså fånge hos Georges och Pierre får för sig att han ska rädda henne som en modern "70-tals"-riddare förvisso utan rustning och svärd, men beväpnad med tålamod och en jävla otur.

20 minuter in i filmen har vi redan kunnat pricka av fyra punkter på "checklistan". ("Blod", "dans", "slöja" och "skottlossning".) Och det följer lite annat smått och gott på löpande band när personerna lämnar storstan och hamnar ute på landet i ett slott. Men vampyr-tjejen är fortfarande med för lite av filmens 80+ minuter. Det känns som om Rollin inte hinner ta ut svängarna riktigt och att han inför kommande utflykter var tvungen att överge vissa bitar för att få plats med mer fantastiska element. (Det "vetenskapliga experimenterandet" ersattes med mer filosofiska aspekter, t.ex.)

Scenerna på slottet och finalen på Stranden är filmens starkare delar i fråga om atmosfär. De har en surrealistisk feel över sig jämfört med inledningen som stundtals är för lik någon unken T.V.-rysare med klumpig dramatik. Självmorden hade förmodligen varit effektivare om Rollin inte hade visat dem, då det enbart är komiskt att se någon sätta en pistol mot tinningen och falla ihop efter ljudet av en Champagne-flaska som öppnas.

Sedan har både "Le Viol Du Vampire" och "La Vampire Nue" samma fel - För mycket förklarande och onödig dialog. Vampyr-tjejen säger dessbättre inte ett enda ord och det tystlåtna blev även kännetecknet för vampyr-brudarna som dök upp i "Lèvres De Sang" och till vis del i "Fascination". Det intressanta är att Rollin gav deras slöjor olika färgnyanser - Kyliga i "Lèvres De Sang" och varma i "Fascination". Och så originalvampyrinnan som har den varmaste av dem allihop.

Ovan nämnda Castel-tvillingar skulle återvända tillsammans en gång till i just "Lèvres De Sang" - Catherine dök senare bara upp en enda gång till i Rollins värld (I "La Fiancée De Dracula".) medan Marie-Pierre var med i både "Vierges Et Vampires" a.k.a. "Requiem Pour Un Vampire" och "Le Frisson Des Vampires". (Det är så klart svårt att se skillnad på dem, men jag tycker personligen att Marie-Pierre var sötast.)

"La Vampire Nue" kan inte på något sätt räknas till en av Rollins bästa filmer - Den har i och för sig många av ingredienserna som finns i hans mästerverk, men det är precis som om de inte riktigt får komma till sin rätt här. Filmens 80 minuter hade kunnat användas på ett lite friare sätt, men samtidigt måste man begripa att det antaligen var ett steg MOT just den friheten (Eftersom den ju manifesterade sig i filmerna som kom efter den här.) och Rollin var lite tveksam och trevande p.g.a. producenter och annat pack som stod i vägen för hans visioner.

Ställer man allt detta åt sidan, så måste man ändå rekommendera filmen till alla er som är nyfikna på / intresserade av att veta var Rollin kom från och vilka influenser som sakta men säkert utformade hans visuella värld. För den riktigt, riktigt nyfikna rekommenderas dessutom "Les Amours Jaunes" från 1958. Den är inte att leka med och i den kan man verkligen se de element som kom till sin rätt i Rollins tidigaste filmer.

 



  

IDÉ : 87%


Bara en kan ju vara först, men "La Vampire Nue" är en nästan lika avgörande film som "Le Viol Du Vampire". Med andra ord är den en extension av det som redan låg till grund för det Rollinska.

  

STORY : 74%


Handlingen känns aningen ofokuserad till en början, men det artar sig sedan när det gotiska och mystiska tar över. (Tyvärr får inte "den nakna vampyren" så mycket utrymme.)

 
  

REGI : 81%


Rollin börjar få ett bra grepp om själva regin.

  

FOTO : 68%


Stadsmiljöerna ger man inte så mycket för, men det gotiska ser tidlöst ut utan att vara förlegat.

 
  

SKÅDESPELERI : 60%


Caroline Cartier... *suckar*

  

MUSIK : 43%


De få gånger man tänker på den, så känns den malplacerad och sunkig.

 
  

TEMPO : 73%


80 minuter är alldeles lagom, men minst tio mer borde ha tillägnats vampyrismen och dess vackra representant.

  

ATMOSFÄR : 70%


Scenerna med sekten är kusliga, men den riktiga finstämningen infinner sig först under den sista halvan av filmen.

 
  

UTFÖRANDE : 68%


Som sagt - Ingen av Rollins bättre filmer...

  

REPRISVÄRDE : 64%


...Men kanske blir man beroende av denna dos surrealism med...?
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Den nakna vampyren, givetvis.

 
 

Det låter som en klyscha, men "La Vampire Nue" är endast för Rollins fans.

 
 

Rollin insåg snart nog att det är en evig och otacksam kamp att vara en såpass originell filmskapare som han själv.

 
 
En viktig film på vägen till Rollins rike.