Cannibal Man


• Eloy De La Iglesia • Spanien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Semana Del Asesino


SPELTID:

• 98 min.


MEDVERKANDE:

• Vicente Parra
• Emma Cohen
• Eusebio Poncela
• Vicky Lagos
• Lola Herrera


MANUS:

• Eloy De La Iglesia
• Antonio Fos
• Dick Randall


FOTO:

• Raúl Artigot


MUSIK:

• Fernando García Morcillo


PUBLICERAD:

• 18 Augusti 2008 - 23:35:25


SETT PÅ:

• VHS (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

"The Cannibal Man"... Än en gång har vi att göra med dessa fyndiga "alternativa" titlar som åtminstone borde ha kommits på av någon som förstod / tog till sig handlingen i filmen. I detta fallet är det inte riktigt lika illa som att exempelvis döpa om "Sex And The City" till "De Sadistiska Djävulsdyrkarna", men lite vilseledande är det allt. Huvudpersonen är inte lika mycket kannibal som att han i ett förvirrat ögonblick tror att han har fått i sig lite kött som inte direkt brukar vara vanlig inom charkuteri-branschen. Men så heter ju filmen egentligen "La Semana Del Asesino" a.k.a. "Week Of The Killer".

Huvudpersonen Marcos har ett skitjobb på ett slakteri som distribuerar kött via företaget Flory - Marcos uppgift är nämligen att få undan avfallet som blir kvar efter att djuren har köttats. Filmen börjar som en Mondo-rulle med autentiska bilder med hängande och sprattlande kossor som blir åderlåtna och uppsprättade. (Vilket säkert någon började gapa över innan han tog upp en korvmacka och fortsatte att titta på filmen.) Om jobbet inte ens är värt att urinera på, så är Marcos privatliv ungefär på samma nivå - Han bor i ett enskilt ruckel i ett område där ingen vill bo, hans tjej ställer en massa konstiga krav på honom, och en del personer i hans omgivning behandlar honom antingen som luft eller skit. Förutom Néstor - En granne (I ett närbeläget höghus.) som brukar stå på balkongen och spionera på allt och alla med sin kikare.

Marcos flummar sig oftast igenom dagarna och de lediga timmarna brukar gå i apatins tecken i huset vars väggar han nästan har tapetserat med porrbilder. Under kvällspromenaderna springer han ofta på grannen som snart visar sig vilja bli närmare bekant med honom. (Det är solklara homosexuella vibbar i luften.) Men en natt förändras livet drastiskt för Marcos och hans tjej när de hånglar i baksätet på en taxi. Taxichaffisen surnar på showen och kastar ut dem innan de börjar gräla om betalningen. När chaffisen under följande raseriutbrott ger tjejen några örfilar, så tar Marcos upp en sten och drar den i skallen på honom. Chaffisen stupar i backen och blir liggande. Paret lämnar honom där och tänker inte så mycket mer på det. Förrän nästa dag när det står i tidningen att taxichauffören är död.

Marcos tjej tycker att de ska gå till polisen omedelbart och berätta sanningen om vad som hände. Det tycker inte Marcos - En fattig snubbe som han skulle dingla i galgen på nolltid, menar han. Och i ännu ett svagsint ögonblick dödar han henne också. Och det är början på en nedåtgående spiral av ond bråd död och "olyckor" som ju aldrig någonsin kommer ensam. Detta leder bara till att Marcos blir ännu mer irrationell och inåtvänd. Och innan han själv vet ordet av, så är han en seriemördare (Ingen dålig vecka om man har sådana ambitioner.) med den fördelen att han på slakteriet kan fixa undan bevismaterial - Bevismaterial som i hettan mycket snart börjar dra till sig flugor. (För att inte tala om stanken i huset som Marcos försöker eliminera med parfym och deodorant.)

"Cannibal Man" må inte vara någon vackrare syn då Eloy De La Iglesia helt klart ville göra en realistisk film istället för en vanlig skräckfilm, men storyn är desto mer engagerande och intressant med enkla medel - Man vill ju veta vad nästa missöde i Marcos liv är och på vilket sätt han hade tänkt ta sig ur skiten han sitter i. Och man väntar spänt på vad "ödet" har i beredskap för honom. Under tiden som dessa missöden avlöser varandra, så dras han närmare till Néstor som uppenbarligen är ute efter något mer än bara vänskap. Men vad? Och hur ska det hela sluta?

Samtidigt som skräcken ofta dock gör sig påmind, så är "Cannibal Man" en skildring av Marcos som person - Han har uppenbarligen inte hittat sin plats i tillvaron och han har sedan länge gett upp hoppet om att hitta den genom självvald isolering och inlärd hjälplöshet. Att förändringar i livet oftast sker genom desperation som en språngbräda är ingen nyhet. Men lika ofta är det genom handlingar som är lika destruktiva som de är självdestruktiva. (Och bra film blir det ju av det.) De La Iglesia hinner också få med lite samhällskritik och klassfrågor i storyn. Mycket av detta var säkert provokativt år 1972, och att se denna omgivning genom en gradvis mer och mer förvirrad mördare gör hans handlingar inte bara aningen mer förståeliga, utan de ger också filmen ett annat djup. Sedan vet jag inte vad De La Iglesia ville säga med vissa saker. Att vem som helst under pressande omständigheter kan bli en mördare?

Men det spelar mindre roll - Spänning kan han i alla fall klämma ur till synes odramatiska händelser. (T.ex. scenen där polisen kontrollerar ID-handlingar och frågar ut de som inte har med sig några.) Och filmen är en balanserad mix av både plötslig dramatik och lugna stunder där man bara väntar på att något dåligt ska hända.

Det finns som sagt ingen direkt kannibalism involverad i storyn, så det är lite svårt att begripa vad syftet var att försöka locka till sig tittare med det konceptet. I och för sig släpptes filmen som just "Cannibal Man" i U.S.A. år 1973 när Umberto Lenzis, och världens första, kannibalrulle hade haft premiär där. Så antagligen ville man väl rida på samma våg. För man kan inte påstå att "Cannibal Man" har en direkt bred målgrupp. För Gore-fansen finns det ändå ett par oväntade och oväntat bra effekter som garanterat var chockerande för sin tid. Under video-eran hamnade filmen på den ökända "Video Nasty"-listan och fick, precis som alla andra rullar på samma lista, bra marknadsföring med hjälp av den. (Men visst gick man i "fällan" och blev besviken när kannibalismen mest bara var bildlig. Allt "tack vare" en titel som inte ens hör till filmen.)

"Cannibal Man" är inget mästerverk på något sätt, men den har i alla fall många intressanta aspketer som fans av europeisk kultfilm kan uppskatta trots att filmen i fråga hamnar i gränslandet mellan psykologisk thriller och Exploitation.

Men lite Gore som extra krydda sitter ju aldrig fel.

 



  

IDÉ : 82%


Det känns lite som om Eloy De La Iglesia var före sin tid med "Cannibal Man".

  

STORY : 89%


Handlingen är i vilket fall smart, oförutsägbar och spännande. Med en lika välkommen twist i slutet.

 
  

REGI : 84%


Konsekvent är ett bra ord. Filmen känns som en stenhård helhet.

  

FOTO : 46%


"Cannibal Man" kommer inte att bli ihågkommen för sitt vackra foto. Det är t.o.m. riktigt sunkigt emellanåt.

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


Vicente Parra gör en kanonbra och minnesvärd mördare-mot-sin-vilja med en tilltagande livströtthet.

  

MUSIK : 33%


Lika förglömlig som "musiken" i 16 mm. rullarna som man såg i skolan på mellanstadiet. (Och då var det inte ens Eurohorror, utan mördande trista naturdokumentärer.)

 
  

TEMPO : 82%


Gradvis tajtare ju närmare slutet berättelsen kommer.

  

ATMOSFÄR : 74%


Realismen är det verkligen inget fel på. Och det är den som räknas i slutändan i det här fallet.

 
  

UTFÖRANDE : 73%


Tja... Vad finns det att klaga på egentligen? Ungefär inget...

  

REPRISVÄRDE : 65%


...Men det finns heller inte så mycket som man längtar tillbaks till...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Några klassiska effekter, varav en t.o.m. har prytt ett omslag.

 
 

Säga vad man vill, men "Cannibal Man" är en väldigt jämn film.

 
 

Musiken kunde väl knappast ha varit mindre iöronfallande.

 
 
En film som rör vid allt möjligt som aldrig någonsin har varit "Mainstream".