El Orfanato


• Juan Antonio Bayona • Spanien • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Orphanage


SPELTID:

• 105 min.


MEDVERKANDE:

• Belén Rueda
• Fernando Cayo
• Roger Príncep
• Mabel Rivera
• Montserrat Carulla
• Andrés Gertrúdix
• Edgar Vivar
• Óscar Casas
• Mireia Renau
• Georgina Avellaneda
• Carla Gordillo Alicia
• Alejandro Campos
• Carmen López
• Óscar Lara
• Geraldine Chaplin


MANUS:

• Sergio G. Sánchez


FOTO:

• Óscar Faura


MUSIK:

• Fernando Velázquez


PUBLICERAD:

• 1 Augusti 2008 - 03:47:25


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009--------10---
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Guillermo Del Toros namn står överst på fodralet / postern till Juan Antonio Bayonas långfilmsdebut "El Orfanato" a.k.a. "The Orphanage". På DVD-fodralet finns även ett citat där det påstås att ["El Orfanato"] är årets "Pan's Labyrinth"... Det enda problemet är givetvis att "El Orfanato" inte har en endaste likhet med Del Toros film, förutom att de är inspelade i Spanien och att spanska produktionsbolag ligger bakom dem. (Så då är kanske den kommande "Wallander"-rullen årets "Göta Kanal".) Idiotisk som jämförelsen är, så kan man förstå amerikansk medias parallelldragning med just "Pan's Labyrinth" eftersom det förmodligen är den enda "utländska" film som visats på jänkarnas biografer under hela decenniet. (Och som de inte har vanhedrat med sina patetiska nyinspelningar.)

Men det faktum att Del Toro står som medproducent i "El Orfanato" förhindrade och försvårade säkert inte produktionen av Bayonas film. Vilket är svinbra. Vad som i vanlig ordning är mindre svinbra är att det förmodligen ska spelas in en version för alla pundhuvuden eftersom New Line Cinema köpte rättigheterna för att göra just detta i samband med distributionen i U.S.A. Det är nästan vanligare att det händer än att det inte händer i dessa dagar. Tur då att det finns några äkta filmskapare kvar på denna jord i alla fall - De som inte behöver stjäla andras idéer och maskera sin brist på talang bakom en massa genomskinliga fasader.

Tur att det finns filmer som "El Orfanato".

När Laura var liten bodde hon på ett barnhem. Ca. 30 år senare är barnhemmet stängt (Sedan länge.), men det karaktäristiska och kusliga / vackra huset står kvar. Laura köper det (Delvis av nostalgiska skäl.) och flyttar dit tillsammans med sin man och adopterade son Simón. Tanken är att de ska göra om huset till ett barnhem för... Tja, barn... Som alla har något sorts handikapp och som p.g.a. detta inte kan bo på vanliga barnhem... Simón vet varken om att han är adopterad eller att han är HIV-smittad, men det finns en bra orsak för Laura att börja undra när Simón får reda på allt detta av en "låtsaskompis" som heter Tomás. Under en "skattjakt" tar storyn en märklig vändning då någon placerar ut föremål i huset som ger en ledtråd om var nästa föremål ligger. Laura tror så klart att det är Simón som har arrangerat allt, men det är på tok för sofistikerat. Simón säger att det är hans nya kompisar som ligger bakom skattjakten och att de tar och gömmer något man håller kärt. Sedan måste man leta efter detta, och hittar man skatten så får man en önskning uppfylld. Det där är magiskt tänkande i sin allra renaste form och det är bara i barndomens värld som detta fungerar - Något som Laura så småningom kommer att bli varse.

Här gäller det verkligen att vara uppmärksam eftersom Bayano placerar ut massvis med ledtrådar i bilderna - Ledtrådar som sedan hjälper Laura att lösa ett mysterium som börjar i samma ögonblick då Simón försvinner spårlöst. Stämningen i filmen blir kusligare i samband med försvinnandet och på något märkligt sätt lyckas Bayano successivt skruva åt den ett snäpp för varje ny vändning utan att tappa greppet om det han har byggt upp under den första halvtimmen. Laura tror först det som polisen också tror - Att Simón har blivit kidnappad av någon okänd släkting. Men det är först när hon slutar tänka rationellt då hon på allvar kan börja forska i mysteriet som helt klart är kopplat till barnhemmet. (Annars hade nog inte filmen hetat det. Tänk dig själv en film som heter "Svets & Samlevnad" men som egentligen handlar om sexuella relationer. Vilket djävla nedköp.) Med en timme kvar av filmen blir det riktigt nervslitande när Laura beslutar sig för att gå till botten med barnhemmets historia och hitta Simón. Storyn är dessutom så helvetiskt smart konstruerad att man knappt vågar tro att det är sant.

Ja... Vad kan man säga...? Än en gång...? Mer än att man häpnar över hur de lyckas komma på så förträffliga skruvar på till synes traditionella spökhistorier. Skeptikern i en får på käften än en gång, för det här är ingenting annat än en uppfinningsrik variant på "Haunted House"-temat. Det är enbart konstigt på ett skitdåligt sätt att man är inställd på att hitta de där "likheterna" med någon annan film, så att man ska kunna känna den invanda besvikelsen. Men dessa besvikelser lyser med sin frånvaro och "El Orfanato" trixar bort alla farhågor och vanföreställningar på några minuter. Man dras in i den med full kraft och sedan vill man inte därifrån. Barriären som gör sig påmind under eftertexterna och som inte kan korsas blir extra påtaglig när temat behandlar just parallellvärldar - Bayona gör, med en lika påtaglig kärlek för filmskapande som bränsle, något eget av detta och behöver inte ta några välanvända knep för att bära upp sin film. Beundransvärt är inte ett tillräckligt starkt ord.

Det är "otroligt" att man för något år sedan tyckte att överraskningen i en annan då uppmärksammad "Haunted House"-rulle var fyndig, men den framstår som lite käck och småtrevlig jämfört med den i "El Orfanato". Inte nog med att själva twisten i "El Orfanato" är så hemsk, djärv och originell på en och samma gång - Den leder dessutom till ett hjärtslitande vackert slut utan dess like. (Bara två-tre gånger har en skräckfilm fått mig att gråta blod.) Men allt knyts ihop på ett lika smart sätt som förvecklingarna har knutits upp under filmens gång. Sedan är det bara att gå och lägga sig, helnöjd och rörd ända in till märgen, för man skulle inte orka engagera sig i / se en film till direkt efter den här.

Det är allmänt känt att en skräckfilm fungerar bäst med en kvinnlig protagonist (Precis som den sista överlevande i 99% av alla Slashers är en tjej.), och "El Orfanato" är bara ännu en bekräftelse på detta. Att ändra på detta vore som att uppfinna ett hjul som är kvadratiskt. Men faktum kvarstår - Horror-formlerna har designats under många decennier och vissa har både överlevt sig själva och slipats till perfektion. Och det är ett vinnande koncept att ha en sådan förträffligt bra skådespelerska i huvudrollen som Belén Rueda. Sedan kan man tycka att en film som "El Orfanato" har många av dessa formler och att de i samverkan med varandra håller bättre än vad de borde kunna göra i dessa tider. Men det väsentliga är att de bara gör det rakt av - Grundidén och storyn är alltid viktigast, och det är bergsäkert att just det här barnhemmet kommer att hemsöka många själar.

Namn som Jaume Balagueró, Nacho Cerdà och Álex De La Iglesia är väletablerade namn inom spansk Horror, men det finns alltid plats för några till. Juan Antonio Bayona ligger redan långt fram, för lyckas man få ihop en rulle som "El Orfanato", så är man jävlar i mig på riktigt.

 



  

IDÉ : 99%


Men är då "El Orfanato" ännu en "Haunted House"-rulle?

  

STORY : 100%


Absolut inte - Den är mycket mer än så, skitfin så det smärtar i själen och den får de flesta "liknande" filmer att blekna vid jämförelse. (Sergio G. Sánchez skrev manuset.) Och sällan har en films tagline varit mer beskrivande: "A tale of love. A story of horror."

 
  

REGI : 99%


Juan Antonio Bayona är hur säker som helst redan. Regin känns så... Fullkomligt naturlig...

  

FOTO : 99%


Óscar Faura anlitas av en speciell orsak av Spaniens Horror-elit och här är han verkligen i sitt esse - Precis som han var i "The Abandoned".

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Utan Belén Rueda (Som Laura.) hade inte den här filmen blivit lika fulländad. Alls.

  

MUSIK : 86%


Vackra, mörka och smäktande toner från Fernando Velázquez.

 
  

TEMPO : 100%


Det händer nästan overkligt mycket under dessa 105 minuter.

  

ATMOSFÄR : 98%


Gåshud och svett. Trippel "skrämselkudde"- och kvadruppel "näsduks"-faktor.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Yrkesskadad som man har blivit av att sälja tapeter, så tycker man redan att förtexterna är "asläckra". Men - Detta är ändå en liten detalj jämfört med allting annat asläckert som filmen innehåller.

  

REPRISVÄRDE : 100%


De sista minuterna gör den här filmen odödlig...
 
 
 

Äkta kärlek.

 
 

Distribuera mästerverk som den här och låt dem vara ifred, men...

 
 

...Gör gärna en re-make till, era jävla rövhål...

 
 
Mångbottnad och ruskigt anslående film.

TOP CINEMA