Angustia


• Bigas Luna • Spanien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Anguish


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Zelda Rubinstein
• Michael Lerner
• Talia Paul
• Àngel Jové
• Clara Pastor
• Isabel García Lorca
• Nat Baker
• Edward Ledden
• Gustavo Gili
• Antonio Regueiro
• Joaquín Ribas
• Janet Porter
• Patrice Manget
• Merche Gascón
• Jose M. Chucarro


MANUS:

• Eva Lesmes
• Bigas Luna
• Michael Berlin


FOTO:

• Josep M. Civit


MUSIK:

• José Manuel Pagán


PUBLICERAD:

• 30 Juli 2008 - 14:51:41


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011-8----------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Kan en film vara för originell? Kan en film vara före en tid som aldrig kommer? "Angustia" a.k.a. "Anguish" av Bigas Luna är i vilket fall en riktigt anmärkningsvärd rulle vars bildspråk och ljudlandskap man inte upplever alltför många gånger - Även om man skulle glo på flera filmer varje dag under ett par år. Det händer bara inte. En text alldeles i början av filmen varnar för att de subliminala bilderna kan ha en mild hypnotisk verkan på tittaren och att man bör lämna [rummet] om man skulle börja må konstigt eller förlora kontrollen över sig själv. Bara varningen i sig har en autosuggestiv effekt och ovissheten om dessa bilders eventuella påverkan får en att vackla. Genom detta hamnar man i ett tillstånd som bara de bästa psykologiska skräckfilmerna kan försätta en i under filmens gång. Men här känner man alltså av det med en gång.

Må konstigt lär man i alla fall göra när man försöker få ordning på alla intryck som "Anguish" bombarderar en med. Redan under de inledande minuterna (Där filmens huvudperson John försöker fånga en fågel som flyger omkring i lägenheten.) finns en känsla av att något är galet. Som tittare får man hjärnan fint uppfuckad inom en halvtimme, en lång rad märkliga länkar mellan filmernas värld och verkligheten, samt en story som börjar som ett dystert drama men som sedan blir en udda seriemördar-rulle... Och det är ändå bara början! Det finns ingenting som förbereder en för filmens andra akt, eller för all del twisten i slutet, och mig veterligen har det aldrig gjorts varken tidigare eller senare. Men man har ändå fullt upp med att försöka svälja allt. (Ungefär som lunchen i skolan.)

John Pressman bor med sin morsa Alice som har honom i ett grepp som är svårt att både se och föreställa sig. Men likväl finns där något väldigt kusligt "mellan raderna". Norman Bates fick kanske inte gå ut och träffa tjejer, men hans privatliv var ändå en kort dans på rosor om man jämför med Johns. Alice brukar nämligen hypnotisera honom och... Komplicera hans tillvaro, kan vi väl säga... När den allt annat än smidiga och sociala John mister sitt jobb (Han jobbar som läkar-assistent på en ögonklinik.), så blir inte Alice direkt glad. Så hon hypnotiserar John och skickar ut honom för att mörda människor. Offren får även ögonen bortplockade. Under tiden som Alice är i Johns huvud, så kan hon även höra med hans öron via en stor snäcka.

Bisarrt värre, och det här är som sagt bara början... Efter ett riktigt epilepsi-framkallande bild- och ljudkollage känner man sig säkert lika stekt i skallen som John, och det är då filmens värld och verkligheten (Här skildrad i en biograf.) börjar smälta samman. Övergångarna är inte bara fruktansvärt påhittiga, utan de transformeras också till skrämmande paralleller till varandra. Händelser flyter samman och två uppenbart osammanhängande bilder utspelas ibland som om de hörde ihop. Det är svårt att förklara vad man menar utan att spoila något, men det är ett smärre under att det överhuvudtaget funkar. (Samtidigt man kan också undra om Luna delvis inspirerades av en viss välkänd Eurohorror-stänkare.) Men hypnotiskt är det. Och det finns bilder som verkligen får en att rygga tillbaks - Förmodligen för att man har blivit så nervig under den inledande akten.

En biograf blir alltså knytpunkten mellan dessa två världar och förvirringen växer för varje minut. Kanske är det så att man faktiskt blir hypnotiserad av filmen. Det finns i alla fall något i den som drar tillbaks en till dess mycket speciella sfär. Kanske försöker man klura ut vad alla märkliga repliker har för innebörd. Kanske måste man få klarhet i vad som i filmen egentligen är "verklighet" (Filmens första scen gör sig påmind igen.) och vad som är "fiktion". Kanske kan man se filmen ur två olika perspektiv. (De originella eftertexterna hintar om det i alla fall.)

Då man inte kan berätta om själva handlingen i filmen, så kan man istället nämna några av de saker som lyfter "Anguish" till toppskiktet. Att grundidén och storyn i sig är två (Eller tre!) direkta orsaker till detta är självklart, men det finns mycket annat. Filmen marknadsförs ibland som en Splatter-rulle, men det är att lura Gore-geeksen än en gång. Visst finns det ett stort antal mord, lite blodstänk och flera utkarvade ögon i närbild, men vi snackar ändå inte "Splatter". Men sånt är ju alltid en extra krydda i skräckfilmer.

Zelda Rubinstein och Michael Lerner som mor respektive son stjäl showen i "Anguish" och Luna valde nog medvetet två så färgstarka skådisar för att ovan nämnda sammansmältning av "verklighet" och "film" ska bli ännu starkare. En av effekterna av detta blir att man exempelvis inte ser två av tjejerna på biografen (En av dem är livrädd och blir fysiskt illamående av filmen de tittar på.) som karaktärer i en film utan som betraktare av en film. "Anguish" är packad med den här typen av paralleller och jag vågar påstå att man minst vid ett par tillfällen nästan kan svära på att man har tittat på filmen inifrån istället för utifrån. Här hjälper så klart Dolby 5.1 mixen eftersom ljudet används på ett lika fyndigt sätt som bilderna. Sedan skadar det ju aldrig om man ser filmen själv (Alternativt att ingen säger ett smack under tiden.) och kan koncentrera sig på den.

Luna gjorde "Anguish" innan han blev riktigt känd genom diverse Arthouse-draman som "Golden Balls" och "The Tit And The Moon". Så vitt jag vet är detta hans enda film inom Horror-genren, även om dess ramar här är både bortsuddade och skildrade från en icke-traditionell synvinkel. Men han lyckades också med att göra en film som inte kan plagieras utan att det skulle märkas lång väg. Här finns så många nyskapande cinematiska grepp att filmen nästan briserar. Men turligt nog känns det som om Luna fick gjort det han ville och det känns också som om filmen har varit mer inflytelserik än vad man först kan tro.

 



  

IDÉ : 99%


Att mixa ihop "film" och "verklighet" på ett sånt här sätt är unikt. "Anguish" missar den sista procenten för att den vid ett tillfälle för tankarna till en speciell film.

  

STORY : 80%


Lika omkomplicerad som i en slasher. Och "det okomplicerade" är ju något som ofta funkar bättre än "det komplicerade". Men parallellt med filmens andra handling blir storyn overkligt mångbottnad.

 
  

REGI : 98%


Denna är ett femte äss i "Anguish". Bigas Luna lämnar ingenting åt slumpen...

  

FOTO : 86%


...Och det tar nog ett stort antal repriser innan man har sett allt...

 
  

SKÅDESPELERI : 93%


Michael Lerner är en trovärdig seriemördande "mammas pojke". Och hur fasen kan Zelda Rubinstein se så otäck och snäll ut på en och samma gång?

  

MUSIK : 78%


José Manuel Pagán levererar en solid och stämningshöjande score.

 
  

TEMPO : 99%


Filmen är precis lagom lång och det finns inte en enda onödig sekund.

  

ATMOSFÄR : 91%


Hypnotisk värre. (Om man nu bara fick sett "Anguish" på en stor duk!)

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Ännu ett bevis på hur variationsrik europeisk skräckfilm är. Fler borde upptäcka "Anguish".

  

REPRISVÄRDE : 93%


Sugs man in i filmens värld, så blir man nog påverkad till att se den igen och igen och igen...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Hela "film" kontra "verklighet" "prylen".

 
 

Subliminala budskap styr säkert över världens alla människor.

 
 

Det är svårt att sätta fingret på något.

 
 
Hypnotisk.

RECOMMENDED CINEMA