REC


• Jaume Balagueró / Paco Plaza • Spanien • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• [REC]


SPELTID:

• 75 min.


MEDVERKANDE:

• Manuela Velasco
• Javier Botet
• Manuel Bronchud
• Martha Carbonell
• Claudia Font
• Vicente Gil
• Maria Lanau
• Carlos Lasarte
• María Teresa Ortega
• Pablo Rosso
• Pep Sais
• Jorge Serrano
• Ferran Terraza
• David Vert
• Carlos Vicente


MANUS:

• Jaume Balagueró
• Luis Berdejo
• Paco Plaza


FOTO:

• Pablo Rosso


MUSIK:

• ?


PUBLICERAD:

• 13 Juli 2008 - 08:44:49


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Rec 2 (2009)
II. Rec 3: Génesis (2012)


 


 
 

Skamligt svag för Zombie-rullar som man är, så blir det allt svårare att kväva sin exaltering när det kommer någon ny variant som verkar kunna ta "levande döda"-konceptet till en annan nivå än de man med lätthet har identifierat när man exempelvis har jämfört två filmer med varandra. Det tar ett tag innan idéerna tar slut och innan denna idétorka smittar av sig på tittarens entusiasm. Zombie-rullar har dock sällan haft det problemet, och märkligt nog har de överlevt alla prövningar som genren har gått igenom under fyra decennier i år. (2008) Vi hade inte haft så värst mycket skoj utan Romero och Fulci. Världen hade varit tråkigare utan Danny Boyle, Juan Carlos Fresnadillo och nu Jaume Balagueró. Det kanske är så att alla riktigt vassa Horror-regissörer förr eller senare gör en Zombie-rulle för att markera att de menar allvar. Skräcken blir sällan renare än vid sådana tillfällen. Spanska Filmax bara fortsätter att langa ut bra rullar på löpande band, och det vore det då själva fan om det inte fick hålla på ett bra tag till.

"[Rec]" är den fjärde långfilmen (Om man bara räknar biofilmer och inte "Para Entrar A Vivir" i serien "Films To Keep You Awake" från 2006.) från Balagueró. Spanjoren har ju hållit en overkligt hög standard ända sedan "Los Sin Nombre" 1999 och "[Rec]" är "bara" ännu en högkvalitativ rulle att lägga till på meritlistan. Jag påstår att det här är hans bästa film hittills, och denna gång har han fått draghjälp från "Romasanta"-regissören Paco Plaza. Duon tar sig här an en blixtrande korsning mellan två relativt närliggande subgenrer - Å ena sidan har vi en rysare som är filmad i en dokumentär stil som "The Blair Witch Project" (Om man nu ska jämföra, så kan man kanske nämna nyare rullar som "Diary Of The Dead" och "Cloverfield".), och å andra sidan har vi en "Survival Horror"-blodstänkare som tar intensiteten i filmer som "28 Weeks Later" till en subjektiv och djävligt "in your face"-nivå. Så fram med dregel-hinken.

Men det klickar bättre än vad både "The Blair Witch Project" och "Diary Of The Dead" gjorde. ("[Rec]" kom dessutom lite innan Romeros rulle och "Cloverfield", så det här är inte ens i samma dimension som ett "sneglande".) "[Rec]" lättar heller inte på greppet en enda gång när den väl har fått fast en. Vilket den gör i och med att man inte behöver använda sin fantasi mer än nödvändigt. Man får se allt man behöver se. Och lite mer ändå, men precis så pass mycket att ens egen fantasi börjar förvärra saker. Perfektion är det som stavas så här och denna högtidsstund för skräckfilmsälskare stavas... "[Rec]"...

Ángela är en energisk och entusiastisk reporter för T.V.-programmet "Medan ni sover" som passande nog täcker företeelser som utspelas på natten. (Alla vet ju att det inte händer ett piss på dagen. Inget som är värt att rapportera om i alla fall.) Tillsammans med sin kameraman Pablo är de ute på stan och filmar och denna kväll är det en brandstation och yrket "brandmän" som står i fokus. Kvällen börjar så lugnt att man nästan börja ana oråd med en gång. Barcelona-brandkåren är som vilken annan brandkår som helst - D.v.s. de åker inte bara nedför järnstänger och släcker bränder. Allt som oftast händer det mindre dramatiska saker, som denna kväll när de kallas till ett hyreshus. Denna gång är det en ensamstående kvinna som har blivit inlåst i sin lägenhet. När Ángela, Pablo och brandkåren kommer dit, så är polisen redan på plats. Vi förstår ganska snart att något är jävligt fel - Speciellt när hälsovårdsmyndigheterna spärrar in hyresgästerna i huset och det visar sig att någonting i kvinnans lägenhet inte riktigt är som det ska... Mardrömmen kan börja spinna iväg i 200 knyck, och Ángela säger till Pablo att filma allt och aldrig sluta. Efter en halvtimme, när det "bara" är 45 minuter kvar, så kommer det bästa i form av den mycket välkomna intensiteten som skruvas upp till en riktigt halsbrytande nivå.

Man kan först undra över den löjligt korta speltiden på drygt 70 minuter när de första tio munuterna verkligen är som en dokumentär om brandmän och som man faktiskt bara skulle orka titta på om man led av insomnia. Men det är bäst att hänga kvar, för temporär insomnia lär man få när man hamnar mitt i det som händer i hyreshuset denna kväll och natt.

"[Rec]" är lätt en av de mer originella Zombie-rullarna som har gjorts på senare år. Det är i och för sig sant att dessa Zombier inte hade varit så rabiata om inte filmerna med siffrorna "28" i titeln hade existerat. Men det spelar verkligen ingen roll. De här levande döingarna är bortom sjövilda och det gör Zombie-attackerna flera gånger hårdare än om de "bara" hade varit "Romero-Zombier" - Ett bett och det är adiós innan man ens har hunnit hälsa hem. Blodgruppen avgör hur snabbt man blir smittad och det är saliv som bär det vidare från varelse till varelse. Japp - "Zombier" är, efter 40 års härjande inom kultur, en vetenskap lika spektakulär som exempelvis den som täcker varulvar.

Som vanligt, om filmen, kan man bara säga att ju mindre man vet om de olycksbådande premisserna och det som försiggår i huset - Desto djävulskt mycket bättre. (Det gäller att vara lite uppmärksam när dessa premisser presenteras eftersom man inte får tid för att reflektera över dem senare.) Har man det minsta av inlevelseförmågan i behåll, så kan man inte bli besviken. "[Rec]" har själva närvaron och realismen som två tungt övervägande fördelar. Karaktäriseringen känns så naturlig att man flera gånger kommer på sig själv med att tänka: "Det här skulle kunna vara på riktigt." Tufft börjar inte beskriva en sådan känsla. Skådespeleriet är totalt ypperligt och människornas reaktioner kunde inte vara verkligare. I hopplösa situationer handlar man mer eller mindre irrationellt och de helvetiskt aggressiva attackerna från de smittade gör inte direkt saker och ting lättare att utföra.

Under finalen kommer ändå det värsta / bästa av allt när den chockerande bakgrunden avslöjas och desperationen dras till sin yttersta spets. Man känner sig totalt utmattad och uppjagad när skärmen blir svart efter den extremt minnesvärda slutscenen. (Lita på att den kommer att bli ett klassiskt ögonblick i filmhistorien, även om man kan dra paralleller till ett par andra filmer.) Men grejen är den att "[Rec]" håller genom hela berg-och-dal-bane-turen, och än en gång känner man sig sådär barnsligt stolt över att man älskar skräckfilmer mer än något annat i filmväg. Adrenalin-triggad gåshud ljuger aldrig.

 



  

IDÉ : 98%


Filmens byggstenar är i och för sig inte unika, men kombinationen av dem känns så.

  

STORY : 98%


Det här skulle kunna vara på rikti-- Nej... Men - Handlingen är så enkel och naturlig att den känns som man bevittnar en live händelse som någon filmade. (Det är bara vid ett tillfälle där det blir en liten spricka i denna illusion.)

 
  

REGI : 100%


Perfekt. Medan filmen aldrig känns regisserad lika mycket som filmad under extrem stress, så har Jaume Balagueró och Paco Plaza fått med en drös ascoola bilder och scener.

  

FOTO : 100%


Inget fusk. Ett riktigt hyreshus sett genom en videokamera. (Maxpoängen är för realismen.)

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Wow. "[Rec]" ska ha max poäng för det här - Så är det bara.

  

MUSIK : 84%


Det finns bara en rockigare låt under sluttexterna. Annars finns det inget soundtrack i filmen som hade kunnat förta känslan av dokumentär.

 
  

TEMPO : 100%


Den lugna biten i början måste helt enkelt vara med för att kontrasterna ska bli så effektiva som möjligt.

  

ATMOSFÄR : 98%


Bäst hittills inom film som helt och hållet är filmad från betraktarens ögon. (Tittaren blir kameramannen.)

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Man kan göra originella rullar på klassiska teman om man bara har flera sammanhängande idéer. Att det funkar med Zombier är bara ett mirakel.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Det var länge sedan jag hade så här svårt att varva ned efter en film. Det kan man bara se som ett tecken på maxad kvalitet.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Zombierna (Ja, de är "levande döda" i alla fall.) är totalt jävla hyper.

 
 

"I"-ordet som är limmet i varje skräckrulle.

 
 

Fortfarande idétorka, Hollywood? Snart börjar ni väl sno manus till filmer som inte ens har spelats in än.

 
 
Den mest originella Zombie-rullen på länge.

TOP CINEMA