Enigma Rosso


• Alberto Negrin • Italien • 1978 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Red Rings Of Fear


SPELTID:

• 82 min.


MEDVERKANDE:

• Fabio Testi
• Christine Kaufmann
• Ivan Desny
• Jack Taylor
• Fausta Avelli
• Bruno Alessandro
• Caroline Ohrner
• Silvia Aguilar
• Taida Urruzola


MANUS:

• Peter Berling
• Marcello Coscia
• Massimo Dallamano
• Franco Ferrini
• Alberto Negrin
• Stefano Ubezio


FOTO:

• Eduardo Noé


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 8 Juli 2008 - 15:00:56


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. What Have They Done To Your Daughters? (1974)
II. What Have You Done To Solange? (1972)


 


 
 

"Enigma Rosso" a.k.a. "Red Rings Of Fear" var tänkt att bli Massimo Dallamanos avslutade del i den löst sammanhängande "Solange"-trilogin som började med "What Have You Done To Solange?". "Tvåan", "What Have They Done To Your Daughters?", hängde så löst samman med den föregående filmen att... Vi säger så här: Den gjorde inte det. Alls. Det var bara en alternativ titel som blev en igenkänningsfaktor, precis som regissören och, till viss del, grundtemat. Men innan Dallamano fick möjlighet att göra en tredje rulle om tonårstjejer i en jävla soppa, så hann han krascha och dö i en bilolycka. Alberto Negrin, kanske mest "känd" för att på 80-talet ha gjort en sex timmar lång ökenrulle vid namn "Saharas hemlighet" (Fast det egentligen var en mini-serie gjord för T.V. Men den gick i alla fall att hyra då när det begav sig.), fick ta rodret på "trean". Sex pers, bl.a. Dallamano själv, har wrestlat järnet med manuset och det kan indikera om två saker - Antingen att filmen känns jäkligt rörig inom en halvtimme eller att filmen känns så klurig att en av författarna inte hade kunnat sy ihop det själv. Glädjande nog lutar det åt det sistnämnda alternativet rätt så tidigt.

Fabio Testi "återvänder" från just "What Have You Done To Solange?" fast i rollen som inspektör Gianni Di Salvo. Angela Russo, en mycket ung kvinna, har hittats mördad nedanför ett vattenfall - Inlindad i plast och med underlivet i slamsor. När sådana här fall inträffar, så slänger man sig på telefonen långt innan första fikarasten och ringer efter Di Salvo - En snubbe med en "stenhård jävel"-aura kring sig 24 timmar om dygnet. Men han är ändå så ödmjuk och sympatisk som yrket kräver och han har väldigt lätt för att handskas med människor. (D.v.s. - Han börjar inte örfila folk när någon inte känner för att berätta något som han gärna vill veta.) Karaktäriseringen gör också att man automatiskt hejar på honom. (Det är också något coolt med en deckare som har en flickvän som tvångsmässigt stjäl i olika affärer.) (!)

Spåren efter Angela leder till hennes internatskola och till hennes bästa vänner som är kända som "De Oskiljbara". Offrets lillasyster smyger omkring på skolan och hjälper Di Salvo med lite viktig information (Angelas handväska och dagbok, bl.a.) och sedan börjar han förhöra lärarna och föreståndarna på skolan. (Varenda jävel ser antingen ut som en våldtäktsman eller seriemördare.) För Di Salvos del står det dock ganska snart klart att fallet inte riktigt är så enkelt som han hade hoppats på - Antalet misstänkta växer för varje dag, villospåren blir fler och fler och desperationen blir gradvis värre för varje nytt offer som dyker upp i anslutning till skolan. Det är också solklart att "De Oskiljbara" är i fara och att mördaren inte kommer att nöja sig med att bara skrämma sina offer. (T.ex. genom att orsaka lite olyckor.) Dags att slita sönder geniknölarna, med andra ord.

"Enigma Rosso" är en av de "sena" Gialli, d.v.s. en av de som kom efter "Deep Red". Men man märker ändå att det finns lite fräscha idéer och att "inaveln" aldrig lyckades förstöra genrens charm. (Vilket fallet blev inom Slashers med kalenderhögtids-tema.) Självklart är det svårt att uppfinna unika koncept en gång i kvarten med dussintals och åter dussintals existerande filmer i det kulturella bagaget, men det är alltid / oftast utförandet det hänger på. Deckargåtan är i vanlig ordning viktigast och just när det ser som mörkast ut, så ska den oväntade vändningen komma som en strimma solljus från Bohusläns himmel. Där levererar "Enigma Rosso" det den lovar med råge - Den sista avgörande pusselbiten är verkligen en nice touch och finalen är lika ovanlig som rörande. Villospåren består oftast av korta scener där man först senare förstår vad man har sett. Det är inte en gång man tänker: "Haha. Vad fan var det där?!" Men handlingen är snirklig nog för att man ska vara intresserad av att få veta vilka förvecklingar som leder till berättelsens brytpunkt.

Kameraarbetet är också dynamiskt och fängslande. Vissa av de nattliga scenerna på internatskolan hade kanske inte ens Argento kunnat göra bättre. Mördarens "point of view"-bilder och extrema närbilder på ögon bättrar på den kusliga stämningen och under de nasty och hysteriska tillbakablickarna tror man att man har sett mer än man egentligen har gjort. "Enigma Rosso" har helt klart mycket av den klassiska "Solange"-stämningen, men den har stundtals också en atmosfär som inte är lika tung och nihilistisk. (Lite torra skämt och svart humor då och då, bara.) Det finns inte så värst många typiska "Giallo"-mord i filmen, utan de är oftast snabbt avklarade och "bara" halv-blodiga. (Man ser blod, men man ser det inte stänka.) Men det är som sagt själva temat som bär de otäcka bitarna i handlingen.

För den som aktivt jagar Gialli kommer nog att stöta på "Enigma Rosso" förr eller senare. Den har så klart existerat i skuggan av alla bättre och mer ökända filmer och distributionen av den har inte direkt varit aggressiv. Inte bara det - Filmen var aldrig en "Video Nasty" (Dock klippt av BBFC under namnet "Virgin Terror".), den svävade länge i "public domains" gråzoner under VHS-eran och den är gjord av en regissör som inte råkar vara är en ansedd Giallo-regissör. Allt detta har hjälpt till att göra filmen mer obskyr än vad den förtjänar att vara. Men bra är den.

 



  

IDÉ : 85%


Uppenbarligen så fanns det idéer för tre solida rullar om tonåringstjejer på så mycket glid att den hade kunnat ersätta skidvallan för alla deltagare i ett jävla Vasalopp.

  

STORY : 87%


Medryckande intrig, några halsbrytande / halskrökande twists och hela två fina surprise-avslutningar.

 
  

REGI : 87%


Alberto Negrin är ytterligare en filmskapare som man önskar hade gjort ett par Gialli till. Antingen hade han studerat Mästarens, Chefens och Kungens bästa rullar, eller så är detta kort och gott ett bevis på äkta talang.

  

FOTO : 79%


Eduardo Noés foto funkar alldeles förträffligt i filmen trots att det inte är särskilt iögonfallande.

 
  

SKÅDESPELERI : 87%


Fabio Testi är utmärkt som vanligt. Fausta Avelli (Från bl.a. "Seven Notes In Black" och "Phenomena".) är ett ovanligt fynd.

  

MUSIK : 68%


Riz Ortolani ser till att varje film han jobbar på får ett eget sound.

 
  

TEMPO : 89%


Ovanligt och oväntat rappt (Filmen är bara 82 minuter.) för att vara en så pass klurig Giallo, men det händer samtidigt så mycket att speltiden inte blir ett hinder.

  

ATMOSFÄR : 87%


Filmen bevarar känslan av "originalen" så väl den förmår, men den hade kunnat vara lite mer våldsam och Sleazy.

 
  

UTFÖRANDE : 89%


Inget hafsverk. Man ska vara glad att så många pers ens orkade engagera sig i en film som aldrig ens kunde bli "hipp".

  

REPRISVÄRDE : 83%


Alla delar i denna märkliga "trilogi" är ju fristående, men "Enigma Rosso" kan med lätthet ses efter Dallamanos dubbel-klassiker utan att det blir för tungt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Ska man inte ägna sig åt hårklyverier, så kan man bara säga att: "Inget är dåligt".

 
 

Lika mycket som en pyroman är en arbetslös pyrotekniker, så är en arbetslös regissör med en kamera i tjejernas dusch en vanlig fluktare.

 
 

They don't make 'em like this anymore.

 
 
Fint med ännu en lite annorlunda Giallo för en då något mättad marknad.