The Sweet House Of Horrors


• Lucio Fulci • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Dolce Casa Degli Orrori


SPELTID:

• 79 min.


MEDVERKANDE:

• Jean-Christophe Brétigniere
• Cinzia Monreale
• Lubka Lenzi
• Lino Salemme
• Franco Diogene
• Vernon Dobtcheff
• Giuliano Gensini
• Ilary Blasi
• Dante Fioretti
• Pascal Persiano


MANUS:

• Gigliola Battaglini
• Lucio Fulci
• Vincenzo Mannino


FOTO:

• Sebastiano Celeste


MUSIK:

• Vince Tempera


PUBLICERAD:

• 16 Juni 2008 - 15:02:20


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The House Of Clocks (1989)
II. The House Of Lost Souls (1989)
III. The House Of Witchcraft (1989)


 


 
 

Och så har vi den fjärde delen i "House Of Doom"-serien som Lucio Fulci och Umberto Lenzi drog ihop precis innan skräckfilmsindustrins stora depression. Att säga att en film är ett av Fulcis mer konstiga och obalanserade verk känns inte riktigt som en rättvis bedömning. "Konstig" är ju bara bra, och obalans är det som brukar inträffa när flera författare tjafsar kring ett och samma manus utan att kunna enas. Kungen av Horror fick till sin beskärda del fullträffar, träffar, nästan-missar och någon enstaka miss. Ibland fungerar det helt enkelt och ibland blir det lite hackat och malet. Till "nästan-missarna" kan man räkna några av de rullar som Fulci gjorde efter "Murder Rock" - "Ghost Of Sodom" är på gränsen, men har ändå sin märkliga charm. "Touch of Death" likaså. ("The Devil's Honey" är den enda som jag inte har sett från den här eran.)

UPPDATERING: Fast det stämmer i och för sig inte. När jag såg filmen för andra gången kom jag på att jag faktiskt hade sett den på den tiden man kunde glo på 5-6 filmer / kväll. Så nej - Den lämnade antagligen inte något fördelaktigt intryck.

En "nästan-miss" kan man även säga att "The Sweet House Of Horrors" också är. Den har i vanlig ordning några coola idéer och en handfull Gore-scener av proper Fulci-klass, men det är något med filmen som inte riktigt stämmer. Jag vet inte om det (Än en gång.) är den engelska dubbningen som förstör så mycket att man till slut sitter och irriterar sig på den hela tiden eller något annat, men ibland känns det som om Fulci har försökt att göra en film medan "högre" "makter" (Eller medförfattarna.) har försökt göra en annan betydligt mildare film.

Rullen börjar i alla fall lovande - En inbrottstjuv i rånarluva har tagit in sig i en stor kåk för att roffa åt sig lite värdesaker. Allt går bra tills han överraskas av paret som bor där och som just kommer hem från en fest. Istället för att fly eller bara slå sig förbi det anfallande paret, så slår tjuven in skallen på dem - Bokstavligt talat. Mannen får bakhuvudet dunkat mot en stenpelare och kvinnan får ansiktet mosat (Ena ögat poppar ut!) med en mortel-liknande historia. Fulci levererar alltså Splattret med lika säker hand som vanligt, men sedan börjar själva filmen med parets begravning. Deras barn, Marco och Sarah, ska nu tas om hand av deras moster Marcia och hennes man Carlo. Redan här märker man en skiftning i stämningen som filmen inleddes med.

Marco och Sarah är dock kids som är lika lätta att ha att göra med som påtända husdjur (De är ju runt 11-12 år till att börja med. Kidsen, alltså.) och tills huset är sålt, så måste de bo kvar där. Trots att det inte hänger någon skylt ovanför ytterdörren som det står "Haunted House" på, så börjar det snart hända saker som är vardagsmat i hemsökta hus. En mäklare kommer dit för att ta en titt på plejset och han hinner inte ens kika på övervåningen innan han dundrar nedför trapporna och bryter benet. Vad bara tittaren såg är att det var ett av trappstegen som vek sig och orsakade olyckan. Marco och Sarah står i bakgrunden och skrattar som om de just hade hört två av världens roligaste skämt på raken.

När kidsen inte storgråtande saknar sina föräldrar, så hittar de på jävelskap och asgarvar åt folk som råkar illa ut. Marcia börjar misstänka att det är något som är fel - Inte bara på huset, utan på barnen som ofta håller sig i skymundan och pratar med "låtsaskompisar". Att huset är hemsökt är lika uppenbart som vem eller vilka det är som hemsöker det. (Ja, gissa!) Men är det onda krafter i farten...? Tja... Det är här bekymren börjar uppstå på allvar. "The Sweet House Of Horrors" förvandlas, utan att märker det först, till en film där man inte känner igen Fulci längre. Man kan bara undra om han lämnade inspelningen och någon annan tog över...? Det sker i så fall när manuset gör en övergång från "marginellt spännande" till "tomgående". Det kommer scen efter scen som inte har någon större betydelse och det händer inte så mycket mer än att man börjar undra om det inte är Marco och Sarah som är de "onda krafterna". Man hittar heller inga kreativa plot-twists, fler Gore-scener liknande de i början eller annat som hade gjort filmen intressantare igen. Men när man upptäcker detta, så är det bara ca. 10 minuter kvar och då kvittar det nästan.

Utan Splatter-scenerna i början, så hade "The Sweet House Of Horrors" kunnat vara en film för de allra yngsta Fulci-fansen. (Hur nu det går ihop.) Nej, Fulci kunde mycket bättre än så här, vilket "The House Of Clocks" ur samma serie bevisar. Den här är helt okej, men inte en endaste liten gnutta mer. Men det är alltid lite sorgligt när det riktigt märks i vissa produktioner att italiensk Horror var i upplösningstillstånd år 1989.

 



  

IDÉ : 74%


"House Of Doom"-serien var en bra idé eftersom den vilade på riktiga skräckfilmsgrunder.

  

STORY : 57%


Ett godkänt manus, men de andra delarna i serien är bättre och mer spännande.

 
  

REGI : 65%


Det är svårt att hitta någon dynamik och liv i regin. Det märks att Fulci inte direkt investerade så mycket själ i projektet.

  

FOTO : 69%


Det fyller ju sin funktion i alla fall.

 
  

SKÅDESPELERI : 60%


Hur mycket man än får för sig att klaga på skådespeleriet, så är den ändå ljusår bättre än den totalt värdelösa dubbningen.

  

MUSIK : 71%


Vince Temperas Synth-score är ju rätt så charmig... Som vanligt.

 
  

TEMPO : 54%


Efter den våldsamma och speedade inledningen tappar filmen fart och flummar iväg.

  

ATMOSFÄR : 72%


Den är ju riktigt nice i alla fall...

 
  

UTFÖRANDE : 66%


...Men ett par saker sabbar lite av den. (Främst det märkliga hoppandet mellan komedi, saga och Horror.)

  

REPRISVÄRDE : 60%


Det får bli vid en eventuell "House Of Doom" All-Nighter i så fall...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Gore som alltid finns med på ett hörn.

 
 

Huset hade man ju gärna bott i.

 
 

Det som tillämpas istället för subtitles.

 
 
Lite välkommen konstgjord andning för "Haunted House"-genren.