Seven Notes In Black


• Lucio Fulci • Italien • 1977 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Sette Note In Nero


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Jennifer O'Neill
• Gabriele Ferzetti
• Marc Porel
• Gianni Garko
• Ida Galli
• Jenny Tamburi
• Fabrizio Jovine
• Riccardo Parisio Perrotti
• Loredana Savelli
• Salvatore Puntillo
• Bruno Corazzari
• Vito Passeri
• Franco Angrisano
• Veronica Michielini
• Paolo Pacino


MANUS:

• Lucio Fulci
• Roberto Gianviti
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Franco Bixio / Fabio Frizzi / Vince Tempera


PUBLICERAD:

• 4 Juni 2008 - 12:33:07


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011-----------11
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Än en gång inser man att Lucio Fulci aldrig fick det erkännande han förtjänade. Inte medan han levde i alla fall. "Sette Note In Nero" a.k.a. "Murder To The Tune Of The Seven Black Notes" är, precis som "A Lizard In A Woman's Skin", en Giallo av absoluta toppklass samtidigt som den markerar slutet på en era som Fulci aldrig återvände till. Efter denna film började ju den legendariska Splatter-epoken. Men Fulci bevisade i alla fall tredje gången gillt att han kunde snickra ihop en minst lika nervslitande och vattentät rulle som sina konkurrenter. Man kan då bara undra om det är hans tidiga "hoppande" mellan olika filmgenrer som gjorde att han aldrig blev lika berömd för sitt konstnärsskap som han blev kritiserad. Som väntat kom ju kritiken oftast från personer som inte ens begriper de mest fundamentala mekanismerna i skräckfilmer. Det kan så klart också röra sig om en pissdålig idé som fick fyr - Någon betydelselös kritiker med alltför mycket inflytande och med Hollywoods kuk i käften fick för sig att Fulci var helt talanglös och sedan spred det sig som en löpeld bland avskummen. För när det gäller "Sette Note In Nero", så måste man ta mig fan först och främst vara totalt väck om man inte lägger märke till hur välfungerande summan av filmens alla delar är. Ovanpå det finns det bara en giltig ursäkt att missa saker som det utsökta skådespeleriet och stämningshöjande fotot, och det är om man har lika bra syn som Emily i "The Beyond".

Skeptiker som också har för vana att gnälla på mardrömslogiken i Fulcis värld (Fast det heter "det osammanhängande" i det fallet där logik och konsekvens faller utanför de ramar som bara blir en belastning i ett manus som egentligen inte tål att tolkas fritt.) kan också enbart hålla käften. Det finns ingenting av detta i "Sette Note In Nero", utan den hamnar på "den här" sidan av "verkligheten". Mardrömslogik brukar som bekant inte ha någon passande plats i en story som bara indirekt är fokuserad på övernaturliga fenomen som t.ex. klärvoajans.

"Sette Note In Nero" (Även känd som "The Psychic" och "Seven Notes In Black".) sätter premisserna på nolltid. Under en skolresa i Paris 1959 ser Virginia i en syn hur hennes mamma i England tar livet av sig genom att hoppa ned från en hög klippa. Virginia är alltså klärvoajant och har varit det sedan hon var liten. Närmare 20 år senare får hon under en biltur (Och på väg genom en mörk tunnel.) en intensiv och skrämmande vision om ett mord där offret blir inmurat i en vägg. I visionen ser hon också bilder som alla blir en avgörande del av det mysterium som tar sin början så fort Virginia anländer till en herrgård - En herrgård som hennes nya man Francesco äger.

Virginia gifte sig för bara ett halvår sedan och har ännu inte hunnit besöka herrgården, men hon passar på när Francesco är bortrest. Virginia har intentionen att på sikt göra en helrenovering av stället, men riktigt så långt hinner hon inte i planerna förrän hon helt plötsligt känner igen saker i omgivningarna från sin vision. Det ena minnesfragmentet ger det andra och väggen i ett av rummen visar sig mycket riktigt dölja ett skelett när Virginia börjar hugga i det.

Francesco sugs in på ett förhör och den ofrivilliga, dock extremt framgångsrika bantaren är kvarlevorna efter en ung kvinna som försvann några år tidigare. Oturligt nog (För Francescos del.), så hade han ett förhållande med henne innan hon försvann. Det ser ju inte så bra ut (Såvida man inte har ambitionen att hamna i fängelse för ett mord som man inte har begått.) och Virginia pratar om visionerna med sin psykiater. Hon börjar sakta men säkert nysta i de ledtrådar hon har i minnet, bl.a. ett tidningsomslag och ett fotografi. Kanske har hon t.o.m. sett mördarens ansikte så pass tydligt att hon kan ge ett signalement. Men minnet brukar spela ett par spratt för många om det går för lång tid mellan skapandet av intrycken och ögonblicket då man verkligen behöver informationen i dem. Fler och fler av bilderna från visionen uppenbarar sig till Virginias förståeliga fasa, men snart börjar hon misstänka att något inte stämmer - Särskilt när saker som redan borde ha inträffat inte har gjort det. (Och vice versa.)

Så långt är "Sette Note In Nero" ett textboksexempel i den gula genren. Fulci gjorde heller aldrig "samma" film två gånger på raken, utan när tillfället gavs, så tog han det bästa av det asbra och spann vidare på det. T.o.m. senare filmer som kan klassas som Gialli har flera nya, fräscha idéer som man ser en gång och aldrig mer. (T.ex. "The New York Ripper" med sin ultra-brutala framtoning och "Murder Rock" med sin gradvis mer och mer hypnotiska upptrappning.) Det enda som då saknas i "Sette Note In Nero" (Och då är det omdefinitionen av en petitess i sammanhanget.) är... Splatter - Just det som Fulci är och blev känd för. Det är bara det att det inte behövs i det här fallet. Det finns ändå en viktig scen med Fulcis Gore-trademark, och det är det inledande självmordet där Virginias morsa på väg ned slår sönder ansiktet mot klipporna. (En scen som ser bekant ut om man har sett "Don't Torture A Duckling".) Annars sparas det på rödfärgen, förutom där det verkligen behövs.

För övrigt flyter historien på i ett metronomiskt tempo och det är en otroligt finurlig och fängslande story som leder till förvecklingar av samma kaliber som i "A Lizard In A Woman's Skin". Det är så spännande emellanåt att man lika svårt att sitta still som en epileptisk schimpans med danssjuka. Den allra sista nagelstrimlar-scenen är en variant på twisten i en alltför flitigt filmatiserad novell av en av världens mest kända skräckförfattare, men den kommer ändå som en överraskning. Först under sluttexterna (Scenen slutar som en av de bästa cliffhangers som existerar även om man slipper ovissheten efteråt.) märker man hur fyndigt gjord twisten är trots att man känner igen den. Det är så här slipstenen ska dras - Ska man "låna" något, så ska man också se till att göra något eget av det. Och det är först i slutet som en av filmens många titlar får sin förklaring.

Fulci valde alltid rätt skådespelare till huvudrollerna och i detta fall är det Jennifer O'Neill som Virginia som ska ha en eloge. Hennes rollkaraktär är omedelbart lätt att sympatisera med - Hon har en sval yta, men då och då märker man att hon har ett minst lika sårbart inre. (Virginia kan lätt jämföras med de karaktärer som Catriona MacColl spelade i tre av Filmerna.) Är då "den sårbara kvinnan" en typisk protagonist inom Gialli? I Fulcis händer klaffar det i vilket fall och medlidandet för arketypen känns äkta. Av någon orsak försvann de ur Fulcis värld någon gång efter att Rippern började skära i New Yorks horor.

Men det är rullar som "Sette Note In Nero" som lyckas övertyga en om att Giallo är den bästa filmgenren som existerar. Är det inte ofta så att de brukar innehålla precis allt och lite till? Och mycket av det man egentligen strävar efter här i tillvaron?

 



  

IDÉ : 98%


Måhända att intrigerna inom Giallo började sina i slutet av 70-talet, men Lucio Fulci kom på något som inte hade gjorts tidigare.

  

STORY : 100%


Tajtare än så här blir det inte - En medryckande inledning, mästerliga intriger, en overkligt spännande final och en outhärdlig slutscen.

 
  

REGI : 99%


Det finns ingenting som Fulci kunde misslyckas med på regi-fronten.

  

FOTO : 95%


Ett tidigt gig för Sergio Salvati. Interiörerna är grymt fina och exteriörerna går inte av för hackor heller.

 
  

SKÅDESPELERI : 93%


Jennifer O'Neill är stjärnan här. (En lysande sådan till råga på allt.)

  

MUSIK : 96%


Franco Bixio, Fabio Frizzi och Vince Tempera överträffar sig själva och Linda Lee sjunger deras rökare "With You". "Seven Notes in Black" "lånade" Quentin Tarantino sedan till "Kill Bill: Vol. 1".

 
  

TEMPO : 100%


95 minuter tickar på som aldrig förr.

  

ATMOSFÄR : 98%


Så bra som den kan bli på film.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Hur mår man om man påstår att den här filmen är dåligt gjord?

  

REPRISVÄRDE : 98%


Sitter fint en uppiggande filmkväll. Om alla filmskapare hade varit lika vassa som Fulci, så hade man kunnat köpa vilken rulle som helst på måfå utan att få rabies efteråt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Fulci smäller upp ännu en milstolpe på vägen till sin "mardrömskonsert".

 
 

Trion Bixio, Frizzi och Tempera borde ha gjort mer musik tillsammans.

 
 

Det eviga gnället.

 
 
Knäckskitar-spänning på högvarv.

TOP CINEMA