Inside


• Alexandre Bustillo / Julien Maury • Frankrike • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• À L´Intérieur


SPELTID:

• 83 min.


MEDVERKANDE:

• Béatrice Dalle
• Alysson Paradis
• Nathalie Roussel
• François-Régis Marchasson
• Jean-Baptiste Tabourin
• Dominique Frot
• Claude Lulé
• Hyam Zeytoun
• Tahar Rahim
• Emmanuel Guez
• Ludovic Berthillot
• Emmanuel Lanzi
• Nicolas Duvauchelle
• Aymen Saïdi


MANUS:

• Alexandre Bustillo


FOTO:

• Laurent Barès


MUSIK:

• François Eudes


PUBLICERAD:

• 13 Maj 2008 - 16:09:00


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
20113-----------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Det sägs att den värsta sorgen som en människa kan uppleva är förlusten av ett barn. (Ens eget, alltså - Inte vilket barn som helst.) Att utsättas för ett direkt hot där utgången kan bli den samma är förmodligen inte så trevligt heller... Det förstnämnda stämmer nog i allra högsta grad och det får också en lite annan innebörd när man har sett "À L´Intérieur" a.k.a. "Inside". (Precis som termen "anstiftan till kidnappning".)

"Haute Tension"-epoken lever i alla fall vidare i all sin hyper-brutala glans. Ibland tror man helt enkelt inte sina sinnen när det dyker upp en film som den här orgien i hat-drivet våld. "Graviditets-Horror" (Om man använder det begreppet för att beskriva att både kvinnan och hennes ofödda barn är i fara.) hör i och för sig inte till vanligheterna annars heller, men Alexandre Bustillos och Julien Maurys debutfilm är extrem på alla sätt och hamnar lätt bland milstolparna inom "The New Wave Of French Horror". Den överträffar inte bara "Haute Tension" i fråga om ren brutalitet mot antagonistens "medmänniskor", utan den utmanar även en annan blodstänkare från 2007 - Frontière(s). "Inside" är en psykotisk upplevelse, milt uttryckt. Och för någon Gore-triggad gåshuds-knarkare som älskar riktiga skräckfilmer, är den ett lika säkert kort som all annan kvalitets-Horror som har kommit från Frankrike på senare år.

Graviditet är själva grundtemat för filmen. Sarah förlorar sin man i en bilolycka och blir själv mycket svårt skadad. Hon är gravid i typ femte månaden när olyckan inträffar, men barnet klarar sig mirakulöst. Fyra månader senare, och dagen innan Julafton, är det en dag kvar tills Sarah ska föda. Hennes sinne är svårt sargat och avstängt efter olyckan och medicinerna håller den värsta ångesten på avstånd. (Dock inte de väldigt udda mardrömmarna!) Men Sarah gör sig ändå redo för en stillsam kväll "dan före Splatter-dagen".

HA!

Sarah somnar en liten stund och vaknar av att det ringer på dörren. En kvinnlig röst säger att hon behöver låna telefonen eftersom bilen har gått sönder. Det är ett asgammalt heminvasions-trick som ingen i hela världen går på, så Sarah öppnar inte. Istället säger hon att hennes man ligger och sover och att han helst inte vill bli störd. "Han ligger inte och sover, Sarah. Han är död.", säger rösten. Sarah blir rädd och ringer polisen. Utanför fönstret står plötsligt Kvinnan ("La Femme" - Vi får aldrig veta hennes namn.) och stirrar på henne. Sarah tar några bilder på henne med sin kamera, men Kvinnan försvinner snabbare än sömnigheten i en sådan här situation. Polisen dyker upp, genomsöker området och konstaterar att hon är borta. Sarah låser dörren och försöker varva ned... Till slut somnar hon igen... Men... Kvinnan är redan... Inside!

Det är själva upplägget för filmens mycket enkla handling, så den sista timmen tillägnas renodlad terror, extremt våld och Survival Horror. Det intressanta med "Inside" är att den lyfter allting till ett helt annat plan än vad man är "van" vid. Den väver redan tidigt en känsla av absolut vanmakt och man inser snart att flyktvägarna för Sarahs del är lika lätträknade som antalet nummer av "En rolig halvtimme" som var roliga på riktigt.

Sedan så är det alltid kittlande och fascinerande med kvinnliga galningar, särskilt när de är så heta och milfiga som Béatrice Dalle. Men Alysson Paradis som spelar Sarah har ingen lätt uppgift heller. Det är maxat skådespeleri på båda fronter - Eskalerande desperation och förtvivlan. Men det är mitt inuti våldsspiralen som "Inside" verkligen sticker ut som en sax som sitter inbäddad i pannbenet. Man har sällan sett så här mycket blod i en film som inte är i samma liga som exempelvis "Bad Taste" och "Premutos". (Läs: Splatterfilmer som är menade att vara åt det komiska hållet.) Det finns inte en enda orsak att dra på smilbanden i "Inside".

Realismen har sällan överträffats och filmens få "overkliga" ögonblick har även de en jordnära förklaring. Men dramat kan ju inte hålla på i all evighet, och när klimax är nådd, så slutar filmen på ett fruktansvärt nasty sätt. Det är som om Bustillo och Maury har tänkt: "Du har älskat det du har sett, så här är vår sista surprise till dig." Den allra sista scenen är lika sorglig som den är otäck och bilden bränner sig fast på näthinnan. Blodet i sig har ett starkare symboliskt värde än vad man först kan tro. (En födsel är väl bland det splattigaste som man kan uppleva?) Och titeln "Inside" har en dubbelbottnad betydelse - Barnet i Sarahs mage (Vilket man får se då och då, och vi säger så här: Det är rätt långt ifrån på samma sätt som i Lennart Nilssons fridfulla bilder. Det här är att använda CGI på ett kreativt sätt!) och själva huset som är rena råttfällan när Kvinnan är där och härjar / flippar ur i tid och otid.

Den lilla karaktärisering som finns är precis tillräcklig och "less is more" gäller även här. Det går hand i hand med handlingen och dialogen kommer aldrig i vägen. Det märker man på det maskinellt jämna tempot. "Less is more"-begreppet vill man så klart inte ta i med tång när det kommer till Splatter, men det är ingen fara - Blodet stänker i stort sett konstant från det att Kvinnan väcker Sarah. (Och att vakna på sättet som Sarah vaknar på är något man gärna slipper - Oavsett om man är gravid, kvinna eller inget av detta.)

Redan i samband med efterföljden av den inledande bilkraschen inser man att den här filmen inte kommer att hålla igen på något plan. Make-upen är förstklassig (Glasbitar från vindrutan som sitter inkilade i köttade ansikten, etc.) och Splattret (Av vilket det blir mycket av!) är av "Old School"-varianten. D.v.s. så lite CGI som möjligt. (Och som väntat - Det lilla som finns sticker ut på ett dåligt sätt.) Alla vet att CGI-blod har det problemet att det inte interagerar med omgivningen - Det fastnar inte på väggar, det kladdar inte ned personer och det blir inga fina pölar på golvet. Det sprutar liksom bara ut i luften och försvinner. Och så har vi specialeffekterna. De är makalöst väl iscensatta och är av så hög kvalitet som de bara kan vara. Sex pers skapade denna Gore-konst som lätt hamnar i klass med Giannetto De Rossis.

"Inside" är ett ilsket och absolut sinnessjukt mästerverk till film som är designad för att tillfredsställa alla äkta "Splatter / Survival Horror"-fans och skaka om / traumatisera resten. Och det gör den verkligen grundligt. Och djävligt snyggt. Och ändå är den varken lik "Haute Tension", "Ils" eller någon annan rulle ur "New Wave Of French Horror"-divisionen. Det är "bara" själva andan i filmerna som knyter dem till varandra. Vi hade Fulci på 80-talet och tysk lågbudget-Gore på 90-talet. 2000-talets Splatter-historia tillhör fransmännen och det börjar bli en riktig lista av alla deras kvalitetsrullar vid det här laget. Sömnkvalitén efter den här Gore-smockan har all potential att bli ett dåligt skämt.

Jag undrade för inte alls länge sedan hur någonting skulle kunna överträffa "Frontière(s)", men "Inside" har allt några ess i ärmen med vilka den kan göra just det med...! Om det nu skulle existera en så extremt överkänslig person att hon får ett missfall när hon tittar på filmen, så skulle hon, eftersom hon ändå väljer att se "Inside", ungefär vara lika skogstokig som Kvinnan som hälsar på Sarah. Men sådana personer existerar nog inte?

Det finns alltså inte en enda giltig orsak till att missa "Inside".

 



  

IDÉ : 100%


"Galen kvinna terroriserar en höggravid tjej." Klockrent.

  

STORY : 99%


Så simpel och ändå så nära perfektion. Alexandre Bustillo vänder sakta men säkert upp och ned på huvudpersonernas roller i förhållande till varandra.

 
  

REGI : 100%


Bustillo (Tillsammans med Julien Maury.) sätter sitt första Mästerverk på Horror-kartan.

  

FOTO : 96%


En ordinär förortsvilla förvandlas till "The House Of Blood".

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Alysson Paradis och Béatrice Dalle - Protagonist vs. antagonist. Det är som upplagt för en kollision. Och vilken sjuhelvetes rödfärgad kollision det blir!

  

MUSIK : 75%


Ljudlandskapet har en mängd trumhinne-torterande ljud under de mest psykos-överbelastade ögonblicken och François "Haute Tension" Eudes musik är närapå minimalistisk. (En enkel komposition framförd med piano, cello och fiol.)

 
  

TEMPO : 100%


Inte en enda död sekund. Den första kvarten är dock något som skulle kunna kallas för "lugn". (På ett oroväckande sätt.)

  

ATMOSFÄR : 97%


Extremt otrevlig och laddad med helvetiska vibbar som inte direkt försvinner med eftertexterna.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Det är inte bara Splatter-scenerna som är maximalt välgjorda i den här filmen.

  

REPRISVÄRDE : 100%


"Inside" kommer nog inte att visas i Mödravårdcentralens väntrum, men annars räddar den vilken kväll som helst.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Phew! Var börjar man?!

 
 

Den som fick se "Inside" på bio är säkert lite lyckligare idag.

 
 

Jag kan en rolig historia: De som vi inte nämner försökte klippa ned filmen så att den skulle få en R-rating. Ca. sju minuter fick försvinna. Det var väl "kul"?

 
 
Mästerliga Gore-effekter i en extrem våldsrulle. Perfekt balanserat.

TOP CINEMA