Nekromantik 2


• Jörg Buttgereit • Tyskland • 1991 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• NEKRomantik 2 : Die Rückkehr Der Liebenden Toten


SPELTID:

• 104 min.


MEDVERKANDE:

• Monika M.
• Mark Reeder
• Lena Braun
• Jörg Buttgereit
• Carola Ewers
• Astrid Ewerts
• Florian Koerner von Gustorf
• Käthe Kruse
• Eva-Maria Kurz
• Beatrice Manowski
• Wolfgang Müller
• Petra
• Franz Rodenkirchen


MANUS:

• Jörg Buttgereit
• Franz Rodenkirchen


FOTO:

• Manfred O. Jelinski


MUSIK:

• V/A


PUBLICERAD:

• 1 Maj 2008 - 13:59:40


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010----211154--
201123324-4413-1
2012122132


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Nekromantik (1987)
• DVD RECENSIONER:
II. Barrel Entertainment


 


 
 

(Ett par oundvikliga spoilers för "Nekromantik" finns i ett par stycken längre ned. Men det är som att påpeka i en "Friday The 13th - Part III"-recension att Jason dör i slutet av tvåan.)

Jörg Buttgereit var först motvillig till en uppföljare, men han började ändå klura på en (Tillsammans med samma team som gjorde originalet några år tidigare.) när motviljan lättade. Att välja en helt annan infallsvinkel gjorde det möjligt och produktionen för "Nekromantik 2 - Return Of The Loving Dead" (Fyndigt!) kom igång. Förmodligen var det de allra sista sekunderna i ettan som skapade förhoppningarna och förväntningarna, för egentligen behövde inte "Nekromantik" en uppföljare i vanlig mening. Fansen förväntade sig nog också en rulle som skulle få ettan att likna Bolibompa. Buttgereit gjorde precis tvärtom. Fast han tog ändå med ett par scener som ställer originalets mest magstarka scener i skamvrån.

Man märker omedelbart av denna nya infallsvinkel - Robert Schmadtkes kletiga öde spelas delvis upp under förtexterna och filmen börjar helt enkelt där ettan slutade. Monika, i festkläder, går in på en kyrkogård med hackan i högsta hugg - Hon har fått för sig att hon ska gräva upp Roberts lik och ta med sig det hem. Hon är nämligen inte bara sjuksköterska, utan nekrofil. Allt man kan säga är att om alla kvinnliga nekrofiler vore så här vackra, så för helvete - Bara skär halsen av mig och kalla mig Liket Olsson, baby...!

Väl hemma stiger upphetsningen och Monika älskar passionerat med Robert. Men det unilaterala förhållandet är inte riktigt lyckat ens från startskottet. Något viktigt saknas för hennes del. Under tiden har Roberts gamla tjej Betty läst i tidningarna att han har begått självmord. Först då blir han intressant för henne igen, men på kyrkogården upptäcker hon att någon annan har hunnit före. (Även om brudarna inte slåss om en när man andas, så verkar det aldrig vara helt rökt.)

Av en "slump" träffar Monika sedan Mark utanför en biograf där han väntar på sin tjej som är katastrofal på att passa tider. Hon dyker inte upp och Mark ger Monika den andra biljetten. De sitter sedan igenom en "Art House"-rulle som verkligen testar ens tålamod. (Ett par som nakna sitter utomhus och äter olika ägg medan mannen maler på om olika fåglar.) Tycke uppstår snart och Monika tänker att kanske är de levandes värld bättre ändå. Men hon sparar för säkerhets skull två kroppsdelar från Robert medan hon styckar resten av liket och går tillbaks till kyrkogården med den. (I ett sådant här förhållande kan man ta det man behöver och skita i resten utan att känslor såras... Det finns tydligen något positivt med det mesta...)

Tiden går... På dagarna jobbar Mark med att dubba hårdporrfilmer till tyska samt göra ljudeffekter till dem. Och på fritiden träffar han Monika, som dock snart börjar tvivla på sig själv. De inleder i alla fall ett förhållande, men det är inte heller riktigt bra. Något saknas fortfarande i den s.k. "romantiska fasen" och Mark undrar snart vad hon egentligen går i gång på, speciellt när hon vill ta bilder på honom medan han naken hänger upp och ned från taket som en gris inför slakten. Men vid det här laget har Marks förälskelse twistat sönder hans skalle, så ingenting skrämmer iväg honom - Inte ens när han hittar en liten överraskning på en tallrik i kylskåpet!

Ännu mer tid förflyter och Mark börjar gnälla för sitt ex om att något inte stämmer. Monikas vänner är anti honom från början och Monika slits allt starkare mellan två världar. Men hon har en plan där hon kan uppleva en kort stunds lycka genom att äta kakan och ha den kvar... Satan! Älskare av ultra-makabra Splatter-rullar kan gott sitta igenom 100 minuter "Art House" och relationsdrama för att se den Coolaste avslutningen någonsin på en kärleksakt. Denna scen avslutar i stort sett filmen och sedan är den allra sista biten dialog nog för att få ens fantasier och farhågor att skena iväg. (Precis som de sista sekunderna i ettan gjorde - Med den högklackade skon som trycker ned en spade i jorden ovanför Roberts grav.)

Den som blev äcklad / provocerad av "kanin-scenen" i ettan lär inte bli lugnare när Monikas tjejkompisar tittar på en film där sälar dissikeras. Mark kritiserar deras val av "underhållning", men får samtidigt (På ett ungefär.) höra att alla inte gillar att titta på det som samhället har definierat som "underhållning". Hon har för fan en poäng. Buttgereit ville bara dra konstaterandet till sin yttersta spets. Det är så med all konst. Det funkar inte om det är halvhjärtat gjort. (Och det är minsann inte "Nekromantik"-rullarna.)

Allting är annars bättre i "Nekromantik 2" - Shockumentärkänslan är förvisso borta (Buttgereit hade nog inte ens tankar åt det hållet.), fotot är slipat och bilderna är makalöst vackra. Tvåan är över en halvtimme längre än ettan utan att det för den sakens skull "händer" mer - Den går bara i ett helt annat tempo som ska spegla "vardagens tristess". Vi får följa med Monika när hon bl.a. går på en strand, fotograferar och på en bar (Tror jag det ska vara. Det är så förbannat mörkt att man inte ser något.) sjunger låten "Scelette Delicieux". Båda huvudrollsinnehavare (Monika M. och Mark Reeder.) har för övrigt skrivit låtar till soundtracket tillsammans med kompositörerna från ettan. På många sätt är soundtracket också bättre, vackrare och mer piano-baserat. Väldigt intressant att lyssna på och det sammanfattar filmens mångsidighet på något sätt.

Prima "Art Horror", alltså. Så som det ska se ut. Och det liknar ingenting som kom innan och efteråt. Men finalen är verkligen ett s.k. "defining moment" som innehåller allting på en och samma gång. Även om över en timme av speltiden utspelas som ett traditionellt relationsdrama, så är det inte sagt att "Nekromantik 2" rekommenderas för den som uppskattar sådana. Men för Splatter-freaks med lite tålamod och ett gott öga för morbid konst-film är detta en klassiker. Buttgereit alienerade förmodligen alla tittare förutom just "Nekromantik"-fansen.

Det är så man ska göra.

 



  

IDÉ : 100%


"En nekrofil-bruds liv och lustar..." Ja, det är i alla fall ingen idé som lär bli uttjatad alltför snabbt, och Jörg Buttgereit var före sin tid på alla sätt.

  

STORY : 99%


En "realistisk" skildring av ett "orealistiskt" vardagsliv. Normalt som i "matematiskt genomsnitt"? Turligt nog inte!

 
  

REGI : 100%


Buttgereit överträffar sig själv och tar samtidigt topp-placeringen som Tysklands vassaste och mest nytänkande "Art Horror"-regissör.

  

FOTO : 91%


Manfred O. Jelinski står för fotot den här gången och det finns symbolik överallt. Han experimenterar också med time-lapse fotografering och udda kameravinklar.

 
  

SKÅDESPELERI : 98%


Monika M. är inte bara så vacker att man kan dö (Nej, jag kunde inte låta bli.), utan hon förmedlar sina frustrationer och återhållna känslor ytterst väl. Hon bär hela filmen. (Det sägs att Buttgereit hittade henne sittandes ensam på en biograf som visade en Fulci-rulle. En brud med så avgörande värderingar hade man ju direkt frågat om hon vill gifta sig. :D)

  

MUSIK : 97%


Briljant och varierad med olika teman som knyts samman med musiken i ettan. Soundtracket är av den magnituden att om man skulle höra grannen spela den, så skulle man nästan vara tvungen att ringa på (Ja, under förutsättning att de inte råkar heta Robert Schmadtke, Betty eller Monika, då!) och fråga vad det är för något svinbra.

 
  

TEMPO : 92%


Väldigt långsamt, men det hade förstörts om filmen hade klippts ned.

  

ATMOSFÄR : 98%


Kontrasterna mellan det vackra och det vämjeliga är lika finkänsliga som käftsmällar.

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Mästerligt. Det finns ingenting annat man kan säga. (Många pluspoäng för "Gore" eftersom det är så Helvetiskt välgjort!)

  

REPRISVÄRDE : 95%


Man upptäcker nya grejer varje gång. Och den underbart vrickade höjdpunkten är film-magi på högsta nivå.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

En av de starkaste uppföljare som gjorts. Ändå är den raka motsatsen till originalet.

 
 

Soundtracket är värt att slå ett rejält extra slag för.

 
 

Jörg Buttgereit har alltså inte fått / haft möjlighet att göra fler filmer.

 
 
En donna värd att kola för.

TOP CINEMA