The Beyond


• Lucio Fulci • Italien • 1981 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• L´Aldila


SPELTID:

• 84 min.


MEDVERKANDE:

• Catriona MacColl
• David Warbeck
• Cinzia Monreale
• Antoine Saint-John
• Veronica Lazar
• Anthony Flees
• Giovanni De Nava
• Al Cliver
• Michele Mirabella
• Gianpaolo Saccarola
• Maria Pia Marsala
• Lucio Fulci


MANUS:

• Dardano Sacchetti
• Giorgio Mariuzzo
• Lucio Fulci


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Fabio Frizzi


PUBLICERAD:

• 10 Augusti 2004 - 08:36:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

G O R E O M E T R I

 
 

1. Schweick blir slagen i ansiktet med en kedja. (Ett stort köttsår fläks upp och blod rinner från det.)

2. Han blir slagen tre gånger till - Kedjan träffar axeln, mellangärdet och armen. (Blödande köttsår i närbild.)

3. Schweick blir korsfäst. En spik slås rakt genom hans handled. Blod sprutar från såret.

4. Schweicks ansikte smälter och löses upp p.g.a. den kokande lervällingen som pöbeln slänger på honom. (Bitar av hans ansikte lossnar.)

5. Larry ramlar ned från en byggnadsställning, landar på rygg med inre blödningar som följd. (Han börjar blöda ur munnen.)

6. Joe får ögat utpetat av en Zombiehand. Lite blod rinner ur ögonhålan.

7. Joes illa tilltygade ansikte i närbild. Blod och slem rinner ur käften på honom. (Härliga ljudeffekter.)

8. Mary-Anns ansikte fräts sakta sönder av syra.

9. Blod rinner från Schweicks genomborrade handleder.

10. Martins ansikte (Underläpp, näsa, vänster öga och tunga.) blir uppätet av tarantellor.

11. Marthas huvud blir spetsat på en grov spik. Ögat trycks ut och blod sprutar ur ögonhålan.

12. Emily mister en betydande del av strupen när hennes ledarhund Dicky tar ett rejält bett från den. (En av de två snyggaste blodfontänerna någonsin i en Fulci-rulle.)

13. Dicky biter av Emilys öra.

14. John skjuter en Zombie i armen och huvudet. (Blodsquibbar.)

15. Han skjuter ytterligare tre Zombies. (Två i bröstet och en i pannan.)

16. Ännu en Zombie blir skjuten i axeln och magen.

17. Ytterligare en Zombie får en kula i skallen. (Blodsquibb.)

18. En Zombie som är porträttlik Schweick 1927 får en kula i skallen. (Blodsquibb!)

19. En annan Zombie går samma väg. (Blodsquibb!!)

20. Harris ansikte blir perforerad av flygande glasbitar. (Blodsprut ur flera sår.)

21. Tre kulor hamnar i en Zombie. En annan blir skjuten i tinningen. (Minimal blodsplash.)

22. Schweick-Zombien blir skjuten fyra gånger i bröstet.

23. Jill får skallen ventilerad. (En rejäl blodsquibb och huvud-explosion!)


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx69--65
2006443464543211
2007222122222211
2008586666633221
2009111111111111
2010111111111111
2011111111111111
2012111111


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx5-
2009285--4------
2010---5--6----7
20115--5321232-2
2012313221


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

36 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Anchor Bay Entertainment
• DVD MINI-RECENSIONER:
II. EC Entertainment
III. Another World Entertainment
• BD RECENSIONER:
IV. Arrow Films
• MEDIAGLUTT:
V. DVD Vs. DVD » Beyond, The : Anchor Bay Entertainment Vs. EC Entertainment
VI. DVD Vs. DVD » Beyond, The : Anchor Bay Entertainment Vs. Horse Creek Entertainment
VII. DVD Vs. DVD » Beyond, The : Siren Visual Entertainment Vs. Another World Entertainment
VIII. DVD Vs. DVD » Beyond, The : Siren Visual Entertainment Vs. EC Entertainment


 


 
 
  

"And you shall face the Sea Of Darkness, and all therein that may be explored..."

Där satt den minsann! En tagline av absoluta toppklass och som automatiskt skickar de välkända och kalla kårarna uppför ryggraden. Eller vad sägs om: "Behind this doorway lie the terrifying and unspeakable secrets of hell. No one who sees it lives to describe it." Nej, men man vill se det...! Till varje pris...! Och man vill beskriva det man kände medan man såg det för att antingen kunna locka med sig andra i ett magiskt "fördärv" eller för att bara visa vad det är för stort och rent som de har missat i livet. Det hela, på gott och ont, blir i filmform givetvis. Och det blir ännu en tripp in på okänt territorium med Fulci bakom ratten.

En speciellt rörande historia gör sig alltid påmind i ögonblick som denna - Historien om en rullstolsbunden tjej som lyckades glömma bort sin egen mardrömslika tillvaro när hon såg "The Beyond". Hon berättade detta för Fulci och tackade honom för att han lyckats skapa en mardröm som man faktiskt kan fly från. Jag antar att det är bland det bästa man kan höra som en ständigt missförstådd och motarbetad filmskapare. Eller så är det det bästa om man rakt upp och ned filmar mardrömmar... Undrar om inte "The Sea Of Darkness" ("Mörkerhavet") är en befrielse i sig - Lika mycket som det är en befrielse för de återvändande själarna att bryta sig ut i vår värld med blinda ögon och fastna i ett tillstånd mellan existens och icke-existens. Befrielsen är naturligtvis bilateral och upplevs kontinuerligt. Bilderna i "The Beyond" är ständigt symboliska och värdefulla för detta seende. De representerar en klinisk renhet som aldrig tidigare har skådats på film. Varken innan eller efter 1981.

Det är 1927, och det är en lugn och stilla kväll någonstans i Louisiana. Det första vi får se är en exteriör av "Seven Doors Hotel" - Ett säreget stilrent och mysigt litet hotell med max ett dussin rum. De som driver och bor på hotellet ser antagligen inte så mycket action och det är nog aldrig något drag i de här krokarna. Men denna sena kväll är lite speciell, för att inte säga unik. Sju snubbar i två ekor är på väg någonstans längs en flod och ingen av dem ser direkt ut att vara på fest-humör. Samtidigt, i något annat hus i närheten, går Emily (Vars namn vi får veta något senare.) in i sitt vardagsrum. Det åskar som det bara kan göra en surrealistisk natt när något diaboliskt är på väg att inträffa, och hon verkar leta efter något. Emily ställer ned fotogenlyktan och där ligger den på bordet - Eibon. Originalet! Boken som kommer att ha en viktig roll i filmens handling. Bokens många författare har under 4.000 år samlat diverse profetior (Precis som "Enoch" i "City Of The Living Dead".) som kommer att trigga igång en serie besvärande händelser som alla i sin tur har en anknytning till hotellet. På övervåningen, i rum 36, håller en viss Schweick på att måla en tavla som man under ett ögonblick klart och tydligt ser motivet på, men utan att ha sett filmen kan man inte förstå vad den föreställer, än mindre vad den har för funktion. Men av en outgrundligt bra orsak verkar Schweick lägga ned mycket jobb på att få till alla detaljer i den.

Den natt-navigerande eka-klubben når sin slutdestination, vilket är flodbanken utanför "Seven Doors Hotel". De får sällskap av ännu fler snubbar som anländer till hotellet i två tidstypiska "gangster-bilar". Med sina facklor och kedjor påminner de snarare lite väl mycket om en lynch-mobb än ett gäng trötta hantverkare, båtbyggare och smeder på väg till en god natts sömn inför nästa arbetsdag. (De väljer då omedvetet rätt hotell för sin eviga vila - Det är en sak som är säker.) Pöbeln stövlar in på hotellet, receptionisten ser aningen förskräckt ut och gänget går raka vägen till rum 36. In med dörrjäveln och Schweick inser att detta inte är någon vänskaplig visit. Stämningen blir inte ett uns bättre när ledaren för pöbeln morrar: "You ungodly warlock!" innan han drar en minst två kilo tung kätting rakt över käften på honom. Blodet flödar från köttsåret i Schweicks fejs och mobb-ledaren fortsätter att slå honom medan vi får se valda bitar av tavlan som Schweick målade. (Jag skulle personligen inte sörja om den hängde på väggen hemma.)

Orsaken till varför Schweick nu får pisk är att han enligt pöbeln har bidragit till att hotellet och stan är förbannad för all tid framöver. Emily läser vidare i Eibon om att de sju fruktade portarna finns på sju förbannade ställen och att trubbel väntar de som närmar sig utan rätt kunskap. Då är det alltså dags att pricka in ett ställe till på kartan. Om man utgår från "Zombi 2", så vore "Seven Doors Hotel" den tredje porten till Helvetet. (Som ni säkert minns, så var ju Matuul också förbannad.) Pöbeln släpar ned Schweick nedför trapporna och ned i hotellets källare. Att han säger att han är den enda som kan rädda allihop verkar inte hjälpa honom ur knipan. Innan han får känna på ännu mer kedja stönar han fram att själva hotellet är byggt på en av portarna. Det är ingen som lyssnar. Två snubbar tar tag i honom och spikar upp honom på stenväggen. Likt Jesus dör Schweick också för några slumpmässiga personers lidande, men inte ens J.K. behövde få ansiktet smält till en köttig pudding av någon kokande sörja som fyra pers kastar på honom. Kameran hänger kvar när Schweicks plyte med starka drag löses upp... Och droppar ned på golvet... Sedan panorerar kameran till höger och där, på den solida stenväggen, finns "The Beyond"-runan ingraverad. Detta kan aldrig vara ett bra tecken på någonting, såvida inte "bra" inkluderar det som utspelas under resten av filmen. (Och säkerligen är det helt fel plats att korsfästa någon på.) Emily citerar förskräckt ur Eibon: "Woe be unto him who opens one of the seven gateways to hell, because through that gateway evil will invade the world." Eibon fattar eld... Och över de i närbild dansande flammorna från dess sidor blinkar förtexterna fram medan ännu ett klassiskt Fabio Frizzi-tema ("Voci Dal Nulla") sätter pricken över i:et på en magisk stämning som infann sig så fort man såg "Seven Doors Hotel" utifrån.

Dessa åtta magiska minuter (Inklusive förtexter.) går i en sepia-ton och förstärker inte bara känslan av att något oförklarligt hände direkt efter att Schweick blev en väggdekoration av dödkött, utan de har också en ödesdiger feel av att "Seven Doors Hotel" redan var dömt och på väg att bli en del av det Helvete som flertalet gånger nämns i Eibon. Emily förklarar senare lite kring vad som hände den märkliga natten år 1927, men efter förtexterna har vi förflyttats till år 1981. Denna aspekt av filmen börjar också med en exteriör av hotellet och man kan ana att inte mycket har hänt på 54 år - Hotellet har möjligen inte lämnats utan underhåll, men det kan heller inte ha drivits vidare (Skylten har tagits ned och någon har lutat det mot väggen till vänster om dörren.), kanske p.g.a. arvstvister som inte har gått att lösa. Det har förmodligen också skyddats från rivning på andra sätt (Läs: juridiska.) och inte av rena tillfälligheter eller att Helvetet alltid har ett slutgiltigt inflytande över hotellets öde.

Resten av filmen utspelas då år 1981 och vi möter filmens hjältinna, Liza Merril (Catriona MacColl) i den första 1981-scenen. Liza har ärvt hotellet (Vilket tydligen kom som en överraskning.) och håller som bäst på att renovera det hjälpligt. (Så att hon kan dra igång någon form av business.) Det går inte ens en minut förrän Larry, en av renoverarna, dundrar ned från en byggnadsställning och slår halvt ihjäl sig. När Larry kvicknar till någorlunda yrar han om "ögonen" medan han blöder ordentligt ur käften. Det sista han såg innan han ramlade ned var en kvinna (Emily) med blinda ögon, och det var ögonen som skrämde slag på honom. Liza, uppriven av händelsen, frågar allt-i-allot Arthur (En konstant nervös och svettig snubbe.) varför doktorn dröjer så. Arthur (Gianpaolo Saccarola) säger att han är på väg. Mycket riktigt är han redan utanför huset i sin bil - Möt John McCabe (David Warbeck). John tar en titt på Larry och konstaterar snabbt att han måste till sjukhus omedelbart. "We're off to a great start.", säger Lizas kollega Martin (Michele Mirabella) som vill hjälpa till att renovera stället för en så billig peng som möjligt. Han verkar dock ha andra planer för hotellet än vad Liza har. Liza ger omedelbart ett intryck av att hon är varm och försiktig på samma gång samtidigt som hon är vänlig men bestämd. Hon verkar inte gilla att man styr över henne, men samtidigt verkar hon vilja vara människor till lags.

Efter några snyggt vältajmade "reaction shots" på Liza (Som tycker att något inte riktigt stämmer.) hittar Martin Schweicks tavla begravd under några lager spindelnät. Sekunden senare ringer klockan från... Rum 36! Vilket inte vore konstigt om någon faktiskt hade bokat rummet och bodde där. Men nu gör det ju inte det, vilket oroar Liza ännu mer. Men Martin förklarar det med att det måste ha varit Arthur som plingade i klockjäveln av misstag. Och så dyker rörmokaren Joe (Giovanni De Nava) från Joe's Plumbing upp för att ta en titt nere i källaren som svämmat över av någon orsak. Ingen, eller få, vet att porten som faktiskt råkar finnas i källaren inte är speciellt solid och att händelserna som triggas igång av Lizas plötsliga uppdykande leder till att porten öppnats från andra sidan. (Detta får man veta senare.) Men i samband med denna portöppning har bl.a. Emily synts till. (Hon försvann också från hotellet 1927.) Joe blir ovetande en del av dessa triggade händelser. Martha (Veronica Lazar) som också är en sorts allt-i-allo har förberett en gång "bara för Joe" i källaren till Schweicks "Äntligen Hemma"-krypta som också är totalt översvämmad. (Sättet som Martha säger: "Bara för Joe." på stinker Bahamas lång väg, och det är konstigt att han inte frågar: "Vad fan är det ni försöker lura in mig i nu?") P.g.a. vattennivån behöver man därför en temporär gångbro som antagligen Martha själv har snickrat ihop av några träplankor. Joe skrider till verket medan Liza vill att Martha ska göra en lista på allt som hon behöver handla i stan. Liza går upp på övervåningen och ertappar Arthur med att snoka i hennes rum. (Nr. 35) Arthur påstår att han letar efter nycklar och frågar om det var Joe som dök upp nyss. När Liza säger att det var han, ser plötsligt Arthur orolig ut - Precis som om han vet vad som kommer att hända eller visste att Joe skulle dyka upp enligt någon förutsägelse i t.ex. Eibon. Varför det skulle stå skrivet om en ordinär rörmokare i en 4.000 år gammal bok verkar lite udda, men i detta fallet råkar Joe vara den som river ned väggen till det igenmurade rum som blev Schweicks grav för över ett halvt sekel sedan. Joe får vada igenom en miniatyr-syndaflod innan han kommer fram till ännu en mur som verkar disintegrera av antingen vattenskadorna eller något bortom de jordiska dimensionerna. Det blir ett snyggt hål i väggen, och plötsligt hugger en Zombiefierad hand tag i Joes ansikte... Innan ett av Zombie-fingrarna petar ut ena ögat på honom...

Det har inte gått många minuter av filmen, men redan här inser man att det inte finns någon återvändo. Det är därför dags för Emily att göra entré och varna Liza bäst hon kan för de profetior som mycket väl kan vara på väg att besannas. (Eller är hon egentligen utsänd för att göra något helt annat? Hon verkar i alla fall vara vänligt inställd av allt att döma.) Problemet är att en varning utan förklaring sällan räcker för människor för att de ska ändra uppfattning. Här går "The Beyond" in sin upptrappningsfas när Liza kommer körandes på en helt ödslig, asfalterad bro som sträcker sig ända bort till horisonten. Mitt i vägbanan får hon syn på Emily och hennes ledarhund - Schäfern Dicky. Liza stannar för att inte köra på henne. Hon går ut ur bilen för att se efter så att Emily verkligen står där och att hon inte är något hjärnspöke. (Fast Liza lider nog inte av hallucinationer vid det här laget.) Helt "verklig" kan ändå Emily inte vara eftersom hon inte kan ha tagit sig till bron så snabbt från hotellet då när Larry såg henne i fönstret. (Men av någon orsak kan Liza se henne nu, och det är förmodligen för att Emily vill det.) Här märker man också att det inte existerar någon konstant tid där Emily kommer ifrån - Till det yttre ser hon precis ut som hon gjorde år 1927 bortsett från att hennes ögon nu är helt blinda. Emily vet redan vem Liza är. Hon presenterar sig och säger att hon har letat efter henne. Emily visar sedan Liza var hon bor, vilket är ett hus ett tjejkast (Det är nog den där ryska kulstöterskan igen, tror jag.) från hotellet. (Det ser betydligt tjusigare ut inifrån än utifrån av någon märklig anledning. Detta är en av många saker som förklaras på mer subtila nivåer. I detta fall dels av John som senare säger att Emilys hus stått övergivet i femtio år - Vilket det också ser ut att ha varit. Men också via bilder sedan när John verkligen går dit och hälsar på i ett, precis, övergivet hus.)

Martha går under tiden ned i källaren för att se efter hur det går för Joe. (Eller snarare för att se till att allt som går som "planerat".) Först syns han inte till, men han sitter vid väggen till Schweicks krypta och trycker. När vi får se Joes ansikte är det ingen skönhetsoperation från Dr. Zombie-Schweick som han har fått i present - Ögonen är utpetade, ansiktet är sårigt och förvridet, och minst en liter koagulerat blod och inre organ i flytande form väller ut ur käften på honom. (Ackompanjerat av makalöst härliga ljudeffekter som man nog inte vill höra medan man äter.) Och sedan... I vattnet från översvämningen... Flyter Schweicks lik upp. Stendöd som aldrig förr, givetvis. På något sätt har han lossnat från sina spikar så att säga. Och Martha blir vettskrämd. Det här kom garanterat oväntat och nämndes nog inte ens i Eibon.

Liza kan inte låta bli att undra varför Emily är så angelägen om att Liza ska lämna hotellet och dra därifrån så snabbt som möjligt, men Emily kan inte förklara det. Liza tycker hur som helst inte att det verkar vara en alltför lysande idé. Hon säger det antagligen inte rakt ut, men har så pass mycket skinn på hennes söta näsa att hon ifrågasätter en varning från en person som hon just har träffat. Medan Liza och Emily umgås och bekantar sig lite med varandra, har både Schweicks och Joes lik hunnit hamna på bårhuset. (Notera hur intressant tidsperspektivet är. Antagligen är Liza borta hela dagen medan hon själv troligtvis uppskattar att besöket hos Emily bara varar någon enstaka timme.) John har redan hunnit göra en obduktion och Harris tycker att Schweick är i förvånansvärt bra skick för att ha varit död i sex år. (De måste väl för fan ändå mena "sextio", men att det har blivit ett litet fel i den engelska dubbningen?) Harris vill testa sin "hjärnvågsmaskin" på 50+ liket av någon orsak. John säger att han får göra det på eget bevåg men att han ska göra en obduktion på honom när han kommer tillbaks. Harris kopplar in maskinen i liket och... Ingenting... Inte förrän Harris kallas till en annan avdelning. Då visar maskinens display att Schweicks lik i alla fall har någon form av "elektrisk laddning" i sig. (Eftersom mätinstrumentet är ett oscilloskop.) Kanske är det livskraften själv som har lagrats i hans unkna kadaver under flera decennier.

Joes familj (Frun Mary-Ann och dottern Jill.) kommer i samma stund till bårhuset för att förbereda honom inför begravningen. (En ny kostym är ju inte helt fel att begravas i, men i Joes fall vore en stängd kista att föredra då han ser rätt så über-jävlig ut. Och obducenterna är inga magiker de heller.) Medan Mary-Ann går in för att "stajla" till Joe (Tänk dig en "Extreme Makeover" - Bara inte lika ytlig och betydligt snabbare.), får Jill sitta i korridoren utanför och vänta. Hela den här biten är som en perfekt visualisering av en mardröm. (Precis som resten av filmen egentligen är, bortsett från de stunder då den kolliderar med en mer jordnära logik och genom detta blir definierbar som en "traditionell" skräckfilm.) Här finns den allra mest påtagliga känslan av det som man kan kalla för en "Skräckens Anti-Symmetri" - Den motsatta sidan till det okända som existerar i de dödas värld. (I detta fall "The Sea Of Darkness".) I denna mardrömsscen finns plus-sidan av "efterlivet" närvarande och Schweicks "uppvaknande" och krafterna han för med sig från det är så starka att Jill och Mary-Ann via dem flyttas in i något sorts limbo. Här upphör all logik att existera och övergången från den ena till den andra sidan sker när en av de anställda på sjukhuset sakta kommer gående med en gnisslande vagn. Vi är fortfarande kvar i sjukhusets korridorer, men den samexisterar på den "andra sidan". Vi betraktar det bara från minus-sidan och kan därigenom verkligen känna hur den ena sidan är anti-symmetrisk med den andra. Det blir som en fyrdimensionell spegelbild av en scen.

Här kommer sedan övergången mellan världarna: Oscilloskopet har nu stannat och Mary-Ann "snyggar" till Joe... Sedan... Får hon syn på något ovanför Schweicks lik och gallskriker... Jill rusar in... En stor flaska med någon sorts starkt frätande syra bubblar över. Flaskan välter och syran rinner rakt ned på Mary-Ann som ligger däckad på golvet. Syran fräter sakta sönder hennes ansikte... Blodet bubblar och kokar medan köttet löses upp... Och bildar ett växande, ljusrött hav på golvet som sakta och nästan medvetet flyter mot Jills fötter... Jill försöker komma undan geggan, men alla dörrar är låsta... Förutom en... Och bakom den står Zombie-klubben och har ett ganska så lugnt och tyst möte... Jill skriker och bilden fryser till... Och upptrappningsfasen är således avslutad...

"And the day the gates of hell are opened... On that day the dead will walk the Earth."

...

Jo, minsann... Det blir en omvälvande åktur under den timmen som är kvar. Man sugs sakta men säkert in i "Mörkerhavet", och smärtan i själen varje gång "The Beyond" är slut är en påminnelse om att det bara var en film. Men den smärtan finns inte förnimmelsen av när filmen börjar fast man vet att den "bara" varar i 84 jordiska minuter. Tiden saknar dock betydelse när man vet att slutet måste komma förr eller senare. Men 20... 30... 40 minuter in filmen har den upphört att existera. Kanske är det för att man blir en del av filmen och lever för stunden i dess renaste skönhet. Jag önskar att jag kunde låsa upp det s.k. sekundärminnet (Av vilket delar utan tvekan infekterats, insjuknat och dukat under p.g.a. en massa onödigt vetande och annat som inte har något personligt värde.) och ta fram de tankar, känslor och intryck jag fick av "The Beyond" allra första gången jag såg den. Jag minns egentligen bara hur mycket den innehöll för att vara en "billig" film samt hur mycket Splatter som stänkte i den. Jag minns hur den träffade hjärtat mitt i prick på samma sätt som Amors pilar. (Fast både pilarna och Amor är utbytta mot rostiga niotums-spikar respektive en Zombiefierad Schweick som vill skicka en med enkelbiljett till Mörkerhavet.)

"The Beyond" och händelserna i den tar sin början år 1927. Är det månntro en "tillfällighet" att detta också är Fulcis födelseår? Ville han utforska något mer som finns bortom filmens starka bilder från "The Sea Of Darkness"? Fanns det något som han lyckades driva ut ur sig själv genom att göra filmen? Om det fanns det, så måste det ha lyckats hundraprocentigt ända ned till minsta lilla krök och vändning. "The Beyond" blev till genom en kombination av perfektion och ett övernaturligt flyt. Att det finns flera och starkare Fulci-trademarks i "The Beyond" än i t.ex. "Zombi 2" kommer inte som världens största överraskning direkt. Man får helt enkelt mer av allting och samtidigt är allting så perfekt invävt i resten att man ständigt undrar hur fan de egentligen fick ihop allt utan Gudinnligt ingripande. Det samma gäller de många Gore- och spänningsscenernas uppbyggnad - Klippen mellan t.ex. den röda, skummande sörjan på bårhusets golv och den panikslagna Jill som försöker hitta en öppen dörr kommer precis i rätt ögonblick och är precis på tiondelssekunden lagom långa. Det finns inte en enda onödig bildruta i hela filmen. Och det finns inga som helst ojämnheter i tempot.

Om man än en gång återkopplar till en films dramaturgiska konstruktion, så kan man säga att "modellen" med fyra faser om möjligt ännu bättre passar "The Beyond" än någon annan film. Den första fasen är själva inledningen år 1927. Den andra fasen slutar när Joe får ögat utpetat, vilket leder till den fas jag förut kallade för "upptrappningsfas". Den långa och avslutande fasen drar sakta igång när Liza och John träffas. Efter det går filmen genom en transgression för att själva handlingen ska befästas genom alla ödesdigra händelser och huvudpersonernas handlingar. Trots den icke-linjära tidsrymden går det ihop på ett nästan övernaturligt sätt. Filmens 84 minuter känns som något annat som egentligen inte går att mäta i tid. Men händelserna som minut för minut förflyttar "Seven Doors Hotel" till den parallella dimensionen är kopplade till Liza och ses ur hennes synvinkel. (Mötena med Emily, överraskningen i rum 36, o.s.v.)

Sedan är det dags att dra på sig stålhandskarna och slå ett par välriktade slag för själva musiken i filmen. Av alla Fulcis filmer har "The Beyond" det mest levande och mångsidiga filmmusiken tack vare att Fabio Frizzi fick så många hjärngrillande högspännings-snilleblixtar att han musicerade ihop ett perfekt huvudtema runt några ackord med en charmig melodislinga i förgrunden som återkommer med lite olika instrument. (Flöjt, piano, o.s.v.) Mozart har inte mycket att komma med när det gäller lika klassiska kompositioner som dessutom ger ett konstverk ännu en dimension. Sedan när de olika stämmorna fyller i melodin blir det bara så Satans bra att man får lunginflammation av gåshud bara man tänker på det. "Voci Dal Nulla" är helt enkelt en av de vackraste styckena som skrivits i mänsklighetens historia och inte bara inom film. Lite av Frizzis musikaliska genialitet hörde man lite av i slutet av "City Of The Living Dead" när Zombierna till slut stilade upp sig framför kameran. Men här får man hela spektrat av vilka smittsamma, trallvänliga och bra melodier Frizzi kan skriva när källan är så fullkomlig. Vi har gubbar som Strauss och Beethoven. Och Frizzi. Förutom "Voci Dal Nulla" återkommer temat som Emily spelar på sitt piano och de mer klassiska bitarna på stråkar. Sedan finns den lite mer "rockiga" biten (Med bas, gitarr, trummor, m.m.) som spelas när Schweick får fejset smält samt när de ökända Tarantellorna anfaller.

Jag vet inte hur jag ska säga det här riktigt, men: "The Beyond" är perfekt... Om man nu tar och tittar lite mer på de två olika världarna som "The Beyond" ständigt skiftar mellan, så märker man samtidigt hur filmen aldrig egentligen ändrar inriktning eller stil. (Detta är ett bra tecken.) Den bibehåller samma grad av mystik rätt igenom, sekund för sekund och minut för minut. Det är som en explosion som Fulci förhindrar från att inträffa, men att han låter tittaren hela tiden känna på sig att den faktiskt kan inträffa när som helst. Det är just det som skiljer mycket Eurohorror från resten. Med en helt egen tidsaxel överlappar också dimensionerna varandra ibland utan att man ens märker av det. Ett exempel är övergången som tar god tid på sig från det att Martin besöker stadsarkivet tills Liza kommer tillbaka till det helt folktomma hotellet. Det är bara Fulci som lyckades med den här typen av tidsmanipulationer, vilket här nästan används i lika bred omfattning som i "The House By The Cemetery" - Mörkerhavet slukar allt och alla, och det undantagslöst utan diskriminering.

Jämfört med "City Of The Living Dead" är "The Beyond" mer solid utan att den blir det minsta mer övertydlig. Det som Fulci experimenterade med i "City" (D.v.s. "Horror for horror's sake".) kom naturligt och okonstlat till sin fulla rätt här utan att något annat essentiellt behövde stryka på foten. Medan fasorna i "City Of The Living Dead" mestadels är hallucinatoriska som sedan plötsligt blir verkliga, är fasorna i "The Beyond" av en mer direkt art. De är fysiska i samma ögonblick som man möter dem. Ändå finns vetskapen om dem långt tidigare. Likheterna framträder om man då tänker på hur övergången mellan verklighet och en alternativ verklighet skildras. Det sker rätt så tidigt i "City Of The Living Dead" (D.v.s. när Fader Thomas närvaro får den första döingen att återvända till vad som i själva verket är ett alternativt Dunwich.), men i "The Beyond" sker det inte förrän hotellet bokstavligt talat invaderas av Zombierna.

Om då "City Of The Living Dead" är en relativt drömlik och hallucinatorisk film och "The Beyond" har dessa aspekter i en betydligt mer fast form, så är då Fulcis nästa mästerverk, "The House By The Cemetery", en film som överträder gränserna mellan en drömvärld och en fysisk sådan i stil med Mörkerhavet. Filmen sår känslor av en ogripbar fasa som via bilderna blommar ut och sprider sig igenom känsloregistret och in i dess innersta skrymslen. "City Of The Living Dead" har mycket av detta i sig givetvis, och den kan trots allt ses som en hörnpelare i det som många känner till som Fulciversum. Utan alla livsviktiga och karaktäristiska ingredienser i "City Of The Living Dead", så hade nog inte heller "The Beyond" känts / sett likadan ut, och den hade nog därför inte heller kunnat uppnå samma toppnivå. Det är slutgiltigt.

"And you shall live in darkness for all eternity."

 



  

IDÉ : 100%


Fulländad på alla plan. Att förbättra något med filmen vore rätt och slätt omöjligt.

  

STORY : 100%


Enkel, febrig och hallucinatorisk. En stenhård "Nu ska vi dra åt helvete"-feel genomsyrar handlingen från första till sista sekund.

 
  

REGI : 100%


Lucio Fulci i sitt esse.

  

FOTO : 100%


Ljuskonstnären Sergio Salvati i sitt esse.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Alla iblandade gör sitt yttersta och Ödet bestämde att de skulle medverka i filmen.

  

MUSIK : 100%


Övernaturligt och överjordiskt. Ännu en mästare i sitt esse - Fabio Frizzi.

 
  

TEMPO : 100%


Jämnt som ett atomur.

  

ATMOSFÄR : 100%


En 84 minuters tripp till en annan dimension via ett alternativt Louisiana år 1981.

 
  

UTFÖRANDE : 100%


Religiöst. Djävla Magi.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Evigt som "The Sea Of Darkness" självt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Varenda bildruta är magisk.

 
 

Allting annat. Milt uttryckt, för helvete... Milt uttryckt...

 
 

Tycker man att något i "The Beyond" är det minsta dåligt, så är man onormal.

 
 
ABSOLUTE CINEMA
Världens. Bästa. Film.