Nekromantik


• Jörg Buttgereit • Västtyskland • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• NEKRomantik


SPELTID:

• 73 min.


MEDVERKANDE:

• Daktari Lorenz
• Beatrice Manowski
• Harald Lundt
• Colloseo Schulzendorf
• Henri Boeck
• Clemens Schwender
• Jörg Buttgereit
• Holger Suhr
• Volker Hauptvogel


MANUS:

• Jörg Buttgereit
• Franz Rodenkirchen


FOTO:

• Uwe Bohrer


MUSIK:

• Hermann Kopp / Daktari Lorenz / John Boy Walton


PUBLICERAD:

• 1 Maj 2008 - 13:56:39


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010-------10-9--
2011-------899-7
20128685-10


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Nekromantik 2 (1991)


 


 
 

“He is corpse one at work.” (Han är lik en på jobbet.)

Man kan väl generellt säga att det är okej att ta med sig jobbet hem. Det är lätt hänt. Eller att blanda arbete och privatliv. Det är också lätt hänt. Eller att vara "gift med jobbet". Fast precis som allting annat i denna värld av ett konstant utlämnande till andras godtycke, så kan det gå för långt - I alla fall i omvärldens ögon. Robert Schmadtke är en kille som inte borde vara gift med jobbet då han ingår i ett team ("Joe's Streetcleaning Agency") som städar upp på olycksplatser - Oftast rör det sig om söliga trafikolyckor där liken inte behöver vara hela och fina. Fast fina tycker han ju att de är eftersom han har en vana att ta med sig bitar av dem hem för att förvara dem i glasburkar.

Roberts tjej Betty tycker inte att det är något sjukt (Tvärtom.) med det här, och utöver alla "dekorationer" här och var i lägenheten, så är de som vilket par som helst. (Som har bilder av Charlie Manson på väggen samt badar i blod då och då, d.v.s.) Robert har lite bekymmer med sin förman på jobbet och han verkar inte ha något socialt liv överhuvudtaget. (Ja, inte kan han diskutera sina hobbies med sina "vänner" i alla fall.) Men han gör sitt jobb väl. Lite för väl, skulle man väl kunna säga.

Men ingen dag är den andra lik och en dramatisk vändpunkt i parets liv kommer när Robert en dag har med sig ett helt lik hem - Ett som har legat i vattnet ett bra tag och som till hälften är upplöst och dryper av slem. Betty blir strålande glad och det tar inte lång tid förrän alla tre delar säng. På vilket sätt kan ni nog tänka er. Roberts liv börjar dock sakta men säkert rasa samman när han mister jobbet och följaktligen inte längre kan fixa mat och likdelar på bordet. Och en dag har Betty dragit och tagit sin nya älskare med sig - Just när Robert hade skaffat en katt och allt...

Ni kan nog också gissa att Robert får frispel och att han försöker få Frank Wyler i "Beyond The Darkness" att likna "en cool kille som alltid hade lite problem med tjejer". (Fast det är ju snarare tvärtom. Frankie är skogstokigast av dem alla - Vilken dag som helst.) Robbans existentiella disintegration är ett epitom av galghumor, vilket givetvis inkluderar den omtalade finalen som bara kan tros om man ser den. Men vägen dit kantas av en massa tvångstankar och mardrömmar som Robert fastnar i. Och en liten episod som visar hur man inte ska behandla sina husdjur.

"Nekromantik" är vida ökänd som en extrem Splatterfilm på ett evighetsuppdrag att provocera och äckla. Men Jörg Buttgereit hade ändå ett konsekvent syfte med filmen - Att skildra något som ingen annan har vågat skildra: Nekrofili. Från nekrofilernas synvinkel. Och hur livet som en sådan kan bli komplicerat p.g.a. samhällets övergripande moral, lagar och normer. Döden är enligt "samhället" den slutgiltiga vilan, så därför blir det också extra provocerande att visa det som kan hända efter livet. (Ja, Buttgereit hamnade i trubbel p.g.a. filmen.) Men det hade ju inte gått att göra en Splatter-rulle om en kärnfamilj som är vegetarianer. Vissa saker passar bara i ett sammanhang med mycket små marginaler. Marginaler som få filmskapare har vågat gå innanför / utanför.

Främst av allt får Buttgereit fram kolmörkret i Roberts själsliga tillvaro (Och ens hem är ju alltid en tredimensionell representation av ens inre.) och alla känslor på den motsatta sidan av vad som är känt som "lycka". Dött kött är ständigt närvarande och är en sorts ersättning för denna "lycka". En snutt i filmen visar en kanin som blir slaktad, hudflängd och uppsprättad. (Förmodligen för att ätas.) Liknelsen blir då att våld mot köttet förflyttar något från livet till döden och bortom den. Man smäller med bilen och blir mos. Bara ett sargat skal blir kvar. En obducent karvar i kött. Någon som ska tillaga ett djur för mat gör det samma. Men de flesta känner inget behov att uttrycka sina känslor för det fysiskt. Robert försöker, på olika sätt när han längre inte får vara nära olycksoffren, att ha direkt kontakt med dessa känslor när han inte ens har ett lik att snuska sig med. Sekvensen med kaninen spelas upp baklänges under några riktigt kritiska ögonblick i Roberts liv där psykosen och desperationen slutligen vinner över honom.

Jörg Buttgereit gjorde "Nekromantik" tillsammans med producenten Manfred O. Jelinski för en skitsumma och benhård jävlar anamma. Effekterna ser ut att ha käkat upp hela filmens budget (De har de naturligtvis inte gjort.) och känslan av att det är en dokumentär man tittar på ersätts snart med något annat. "Nekromantik" är ursprungligen filmad på 8 MM och det var nog ingen som trodde att den en dag skulle hamna på ett medium som DVD och bli distribuerad världen över.

En ytterst originell och über-bisarr rulle som banade väg för de tyska Gore-kungarna på 90-talet. Ett bevis på att makaber Splatter och konst visst kan gå hand i hand. Även om man måste nita fast dem i varandra.

 



  

IDÉ : 100%


Någon har beskrivit det här som "ett triangeldrama mellan en man, en kvinna och ett lik"...

  

STORY : 74%


...Men det är också en skildring av total galenskap med en tematisk utgång...

 
  

REGI : 94%


Lite kantig och oslipad (Vilket snarare är en fördel än en nackdel.), men bildkompositionerna och klippningen är grymt noggrant genomförda.

  

FOTO : 67%


Det har en så realistisk feel över sig att man ibland tror att det är en dokumentär / shockumentär. (Med vissa ytterst tydliga undantag, då.)

 
  

SKÅDESPELERI : 77%


Daktari Lorenz gör ett bra porträtt av "vem som helst" - Robert verkar normal, men han är inte riktigt funtad som de flesta andra.

  

MUSIK : 89%


Hermann Kopp, Daktari Lorenz och John Boy Walton har skrivit ett förvånansvärt vackert, synth-baserat soundtrack till filmen.

 
  

TEMPO : 83%


"Nekromantik" är på gränsen för vad som är en långfilm, men det händer något precis hela tiden och man kan inte sluta titta.

  

ATMOSFÄR : 82%


Motbjudande är ett rätt bra ord. (Men fantasin gör allting värre. Tänk er bara att försöka äta i samma hushåll som Robert och Betty bor i.)

 
  

UTFÖRANDE : 82%


Tysk kvalitet.

  

REPRISVÄRDE : 73%


Systerfilmen "Nekromantik 2" lyfter ettan en bit, och de funkar bra tillsammans.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Hela konceptet är inte att leka med.

 
 

Slutet är totalt uppfuckat.

 
 

Jörg Buttgereit har inte fått / haft möjlighet att göra fler filmer.

 
 
Dålig stil - Nekrofil.