The House Of Clocks


• Lucio Fulci • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa Nel Tempo


SPELTID:

• 81 min.


MEDVERKANDE:

• Keith Van Hoven
• Karina Huff
• Paolo Paoloni
• Bettine Milne
• Peter Hintz
• Al Cliver
• Carla Cassola
• Paolo Bernardi
• Francesca DeRose
• Massimo Sarchielli


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Lucio Fulci
• Daniele Stroppa


FOTO:

• Sebastiano Celeste


MUSIK:

• Vince Tempera


PUBLICERAD:

• 30 April 2008 - 16:59:59


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
20106-----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The House Of Lost Souls (1989)
II. The House Of Witchcraft (1989)
III. The Sweet House Of Horrors (1989)


 


 
 

Det är allmänt och relativt vedertaget att Lucio Fulci efter "De blir bättre och bättre ju fler gånger man ser dem"-rullar som "Murder Rock" inte längre orkade tända på alla cylindrar p.g.a. omständigheterna i branschen (Drygt ett år från Depressionen.) och diverse hälsoproblem. "Zombi 3" är undantaget (Som Bruno Mattei / Claudio Fragasso räddade från totalhaveri.) och "Aenigma" har allt sin charm. Och så T.V.-serien "House Of Doom" som varken blev någon hit eller seglivad. Fyra avsnitt blev det och "The House Of Clocks" är ett av Fulcis två avsnitt i serien.

Än en gång kan man säga: "Det borde inte ha blivit så bra som det blev." Naturligtvis märker man av bristen på resurser och den snabba produktionen, men Fulci såg alltid till att ha några bra Gore FX i ärmen för fansen. Som ett slags statement om att Il Maestro inte viker en tum. T.o.m. i en film som "Touch Of Death" finns det bättre effekter än vad den filmen egentligen förtjänar. Hur som helst. "The House Of Clocks" har en del av den atmosfärsburna kvalitén i storyn - Tidsförskjutningar, mardrömmar och en känsla av att man inte vet vad som är verklighet och fantasi.

Det äldre paret Vittorio och Sarah Corsini bor på en stor herrgård. Vittorios absoluta passion är klockor och hans hus är fullt av dem - Gökur, pendelur, timglas, farfarsklockor, rubbet. Har det en urtavla, så har Vittorio det stående någonstans. Allt verkar ytterst normalt tills Corsinis nyfikna hushållerska bryter upp en dörr och upptäcker liken efter ett nygift par. De ligger på varsin bädd med en niotumsspik genom halsen och de har börjat ruttna för ett bra tag sedan. Gissa om hushållerskan blir långlivad efter sin oväntade upptäckt? På ägorna jobbar även en vaktmästare med ett sabbat öga som ständigt rinner. Han gräver för tillfället en grav som säkert kan komma till användning snart nog.

I en butik några kilometer längre bort stöter vi på Sandra, Paul och Tony som lever efter talesättet: "Den som tar han har." Killarna snattar så mycket de kan bära i sina jackor medan Sandra distraherar gubben bakom kassan med hjälp av lite underkläder. De klokare säger ju att man aldrig ska ändra på ett vinnande koncept, och det gör inte det här gänget heller i första taget. På drift ute på landsvägarna (Jag vet inte varför jag tänkte på spelet "Sega Rally" fast med personbilar och en snitthastighet på 60 km/h.) kör de förbi Corsinis hus och beslutar sig för att råna plejset - Ta ännu mer för att ha ännu mer. Men hade de vetat vad som väntar, så hade de förmodligen kört vidare. (Att "leva farligt" borde ha sina gränser som allting annat.)

Sandra (Upp-och-nedvända kors som örhängen är automatiskt coolt på en tjej.) ringer på och säger att hon vill låna telefonen eftersom bilen har gått sönder precis utanför. (1989 var inte det här det äldsta heminvasions-tricket och det funkade tydligen på gamlingar som bor isolerade ute på landet.) Och snart har även Tony och Paul gjort entré. I tumultet som följer och med diverse skjutvapen inblandade, så går det som det går och snart ligger paret Corsini döda och splattade... I samma ögonblick stannar alla klockor i huset... Och börjar gå baklänges...

Därefter kan det bisarra ta vid, och det gör det med råge. Gänget försöker så klart fly när de märker att saker och ting inte riktigt är som det ska, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Även om man inte får svar på precis alla konstigheter (Vilket naturligtvis skulle förta stora delar av skräcken.), så får man i alla fall några härliga plot-twists på köpet, en länk till det döda paret i det låsta rummet och ett slut som är ett textboksexempel på "galet".

Fulci levererar som sagt inte magin på full gas här, men stundtals märker man av storheten som genomsyrade varenda sekund av Klassikerna och några scener är riktigt spännande. Gore-knarkaren får nöja sig med lite fin hagelgevärs-Splatter samt träpålar och järnbalkar genom magar. Vilket alltid är nice.

Det är inte så mycket mer man kan säga om filmen utan att spoila alla halv-trevliga överraskningar i slutet. "Tids-mojängen" med klockorna är så klart kopplat till tidens tillbakagång. "Live flashbacken" gör följaktligen så att karaktärerna fastnar i ett slags fyrdimensionellt fängelse där händelser inte bara går i repris utan vänds 180 grader. Detta får man bekräftat i själva slut-twisten, vilken i alla fall försöker att vara lite originell.

Den som aldrig har sett en Fulci-film lär inte bli ett fan efter "The House Of Clocks" - Man får bara lite av vad han åstadkom under The Glory Days. Men den som har beslutat sig för att se allihop kommer än en gång att inse att han har gjort bättre. Och sämre.

Det är ännu ett déjà vu och i "Klockornas hus" skulle det väl inte kunna vara mer passande.

Till sist kan man bara undra om "katten i plastpåsen" gav Fulci idén till att göra "A Cat In The Brain"?

 



  

IDÉ : 75%


"Don't fix it if it ain't broken." heter det ju. Fulci-Horror var aldrig "broken" i grund och botten. Och hemsökta hus blir aldrig tråkiga.

  

STORY : 81%


Mer och mer surrealistisk och märklig ju längre tid som går. Inledningen är dock "för" normal (Speciellt med Fulcis mått mätt.), men det är nog bara för att kontrasterna ska bli större.

 
  

REGI : 84%


Igenkänningsfaktorn är i alla fall medelhög när det börjar hända något. Med det är bara att konstatera - Ingenting zoomar in i öppna sår som Fulcis kamera.

  

FOTO : 79%


Rätt så färgglatt och tjusigt för att vara en T.V.-produktion.

 
  

SKÅDESPELERI : 70%


Helt okej. Al Cliver är cool som vanligt och Corsini är ett "Det trodde jag inte om dem."-par.

  

MUSIK : 70%


T.o.m. Vince Tempera går stundtals på halvfart. Det finns inte så många iöronfallande stycken i filmen, men några ljusglimtar finns alltid.

 
  

TEMPO : 77%


Det sätter fart först när ligisterna kommer till huset och tar det äldre paret som gisslan. Men sedan är det också ett jämnt drag.

  

ATMOSFÄR : 74%


Som i ett gammalt hus med hundratals klockor och ett par övermogna lik i ett låst rum.

 
  

UTFÖRANDE : 78%


...Ja... Om t.ex. "Tales From The Crypt" hade varit asbra, så hade det kunnat se ut så här.

  

REPRISVÄRDE : 67%


Någon gång blir man väl sugen på ett "House Of Doom"-maraton? Ja, det blir man.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Gore-effekterna är av topp kvalitet. Som vanligt.

 
 

Har du tid för "The House Of Clocks"?

 
 

Decennier av "T.V.", och inte en enda Fulci-rulle. Skitstövlar.

 
 
Schysst Fulci-utflykt om man sänker förväntningarna en aning.