La Nuit Des Traquées


• Jean Rollin • Frankrike • 1980 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Night Of The Hunted


SPELTID:

• 82 min.


MEDVERKANDE:

• Brigitte Lahaie
• Vincent Gardère
• Dominique Journet
• Bernard Papineau
• Rachel Mhas
• Catherine Greiner
• Nathalie Perrey
• Christiane Farina
• Élodie Delage
• Jean Hérel
• Jacques Gall
• Dominique Saint-Cyr
• Gregoire Cherlian
• Jean Cherlian


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Jean-Claude Couty


MUSIK:

• Philippe Bréjean


PUBLICERAD:

• 18 April 2008 - 14:23:11


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Encore Filmed Entertainment


 


 
 

Jean Rollin lämnar landsbygden och drar ut på en liten dagstur till storstan...! (Ja, det är Paris. Inte för att jag har varit där så att jag känner igen dess stadsdelar eller något, men när en av filmens karaktärer säger att man ser Triumfbågen från fönstret, så är de nog inte i Åtvidaberg i alla fall.) Stora delar av "La Nuit Des Traquées" a.k.a. "The Night Of The Hunted" utspelas i ett relativt nybyggt område som har en obarmhärtigt kylig, nästintill klinisk atmosfär. Det är främst en svart skyskrapa som står i centrum. Skyskrapan råkar vara en ytterst hemlig institution för människor som lider av en ovanlig sjukdom - De tappar närminnet av en orsak som inte avslöjas förrän i slutet av filmen. Man kan tycka att Leonard i "Memento" hade bekymmer med närminnet, men de här har det så jävligt att de inte ens minns-- ............ Ja, vad det nu var...

Elysabeth och Veronique, i nattlinne respektive bara mässingen (YEY!), är ute i skogen och irrar - De minns inte var de kom från eller vad de är på flykt undan. De skiljs åt och inom en minut har Elysabeth glömt bort sin väninna. Filmens "hjälte" Robert håller nästan på att köra på Elysabeth när hon står mitt ute i vägbanan. Veronique blir ensam och rädd kvar i skogen medan Elysabeth får skjuts. Bit för bit lyckas hon förklara sitt dilemma - Inte bara med ord, utan det är ganska solklart att hon glömmer bort allt så fort hon tar in nya sinnesintryck.

Robert tar med henne hem och de älskar av någon orsak som man säkert bara kan förstå om man glömmer bort det efteråt... Uppenbarligen... Nästa morgon, när Robert åker till jobbet, dyker Dr. Francis och hans assistent Solange upp och säger att de ska ta med sig Elysabeth "hem" vilket, rätt gissat, är den skitfula skyskrapan. Och där bor de allihop - Garanterade förlorare i spel som "Memory", "Match Pairs", "Scotland Yard" och andra klassiker. Elysabeth delar rum med en tjej som är på gränsen till en total nervkollaps. (Jag antar att man inte har så mycket att leva för när man inte ens kan sleva i sig utan tvekan god soppa längre.)

Livet i skyskrapan är precis lika tomt och innehållslöst som de boendes minnen - Istället skapar de minnen som de delar med varandra för att sprida lite flyktig glädje i varandras tillvaron. Men allt står verkligen och stampar. Till synes betydelselösa händelser kan ju som bekant bli avgörande - I det här fallet är det en grej som faktiskt användes ganska friskt i "Memento". Elysabeth inser till slut att något är fel, speciellt när hon träffar på Veronique igen - Som hon ju redan har glömt bort för tre hjärnsläpp sedan. Men djupt rotade minnesfragment har en tendens att återvända i tid och otid. I Rollins värld är det ju oftast så att det inte "händer något" på ett bra tag. Sedan händer "ingenting" heller. Och inte efter det. Men sedan smäller det. Men fortfarande på ett sätt som liknar... Ingenting...

Medan sjukdomen förvärras för Elysabeth och Veronique (Som är filmens centrala karaktärer.), så får också dess förlopp en närmare förklaring. Robert vill ju framför allt veta sanningen och vad det är för något som Elysabeth lider av. Men "La Nuit Des Traquées" faller turligt nog inte ned i övertydligheternas sfärer utan fortskrider utifrån det som klargörs i början - Plus att det finns oförklarliga saker som vissa högre instanser och myndigheter sysslar med. Och att de får lösa sina problem helt själva, till varje pris, i egenskap av just en hög instans som inte kan ta någon annan källa till hjälp. Men hemligheter, värda att gå över lik för, har det kruxet att de kan avslöjas. Och en hemlighet är just det av någon orsak.

"La Nuit Des Traquées" är förmodligen en av Rollins mer avvikande filmer på fler än ett sätt - Den är märkligt nog mer karaktärsdriven (Hur nu det går ihop med tanke på att majoriteten av dem glömmer bort allt de har sett och hört så fort de ser eller hör något nytt. Och man ska aldrig leta efter karaktärer vid sina sinnes fulla bruk i en Rollin-film!) än exempelvis vampyr-rullarna från 70-talet. Men det är just karaktärernas mentala och själsliga disintegration som blir det drivande i manuset. Filmen, som man kan tro, är långtifrån vacker att se på. Det är mycket blanka ytor som inte tidens tand har gnagt på än. Och mycket vita / enfärgade väggar och korridorer som är så ruggiga att de får Socialtjänstens väntrum att likna det mest exotiska rummet på en lyxbordell. Så det var bra att Rollin bröt av det här kantiga och klaustrofobiska med en massa nakna brudar här och var. (Och lite välkommet Gore!) Det är i alla fall ett tecken på att det finns lite mänskligt, hud och blod, kvar i en minst sagt stendöd miljö. (Det kunde t.o.m. ha varit en förskola på 70-talet.)

Skådespeleriet kan man säga två saker om - Kanske krävs det inte så mycket att för det mesta stirra på saker och ting med ett uttryckslöst ansikte, men möjligen krävs det lite ändå. Bokstavligt talat. Det känns oftast dött eller i alla fall döende. Sedan så är flera av skådisarna gamla porrskådisar, förutom Dominique "Veronique" Journet i sin första "anti-huvudroll", Bernard "Dr. Francis" Papineau och Rollins vapendragare Nathalie Perrey som har hjälpt honom med allt från att skriva manus till att designa kläder till hans filmer.

Brigitte Lahaie får ofta välförtjänt uppmärksamhet, men är det någon man måste slå några extra för, så är det den rödhåriga ängeln Dominique Journet. Det var meningen (Som av Ödet menat.) att hon skulle vara med i den här filmen och Rollin gjorde helt jävla rätt som valde henne. (Journet ersatte en skådespelerska som blev skadad i en olycka innan filmen började spelas in.) Det är precis som om godheten i hennes själ lyser igenom hennes yttre och gör det totalt oemotståeligt. Samtidigt ser hon så skör och sårbar ut att man bara vill hålla om henne. Det är någonting i hennes minspel och kroppsspråk som väcker ens beskyddarinstinkt. Hennes rollkaräktar är förmodligen inte så långt från henne själv. (Eller så är hon en exceptionellt bra skådespelerska. Undertecknad tvivlar av den enkla anledningen eftersom vi nu inte snackar om yrket i sig längre, utan metodskådespeleri bortom alla former och som får alla att blekna.) Det finns en scen där Elysabeth är i Veroniques armar och där hon är redan så frånvarande att hon förmodligen helt har glömt bort vem Elysabeth var. Att inte se Veroniques ögon glittra längre är hjärtslitande, milt uttryckt. Hon ser längre inte ensam ut i sin rädsla, utan död. Men Rollin gör något ytterst oväntat under finalen som väcker hoppet till liv...

Och det finns ännu en paradox i vanlig ordning - Medan filmen är ovanligt "vanlig" för att vara ett av Rollins verk, så är den som sagt väldigt långt borta från hans "vanliga" domäner. Glöm vampyrer, glöm förföriska blickar (Om du nu inte blir förförd av glansigt stirrande.), glöm Stranden med en tår i ögat, glöm... Nej, glöm inte den här rullen. Inte om du är ett Rollin-fan. Men då måste du verkligen vara ett också.

 



  

IDÉ : 91%


Element från ett antal olika genre-filmer brottas som... Ett par brottare...

  

STORY : 88%


Jean Rollin skrev manuset helt själv den här gången, och det är också då det blir bäst. ("La Morte Vivante" är möjligen det enda undantaget.)

 
  

REGI : 86%


Rollin fortfarande i sitt esse mellan snusk- och Horror-langandet - Innan "La Morte Vivante" och efter "Fascination".

  

FOTO : 67%


Ofta attraktivt som en ny betongbunker, men det finns en handfull fina bilder här och var - Utanför skyskrapan.

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


Ja, just det... Om du ser filmen med din bättre hälft och råkar utbrista: "Där är ju hon igen!", så kan du bara hoppas på att personen i fråga inte frågar varifrån du känner igen henne. (Om du skäms för ditt slukande av obskyr fransk hårdporr och vill hålla det hemligt, det vill säga.)

  

MUSIK : 59%


Ett tema som driver en till milt vansinne. Med lite olika variationer. Bara en hammare kan jaga bort den ur skallen om den skulle råka sätta sig.

 
  

TEMPO : 79%


Det är som att se en två timmars film på drygt 80 minuter, men det är ju så vi vill ha det.

  

ATMOSFÄR : 82%


Kall, avskalad och NAKEN. Med lite motsatser som glimtar fram då och då.

 
  

UTFÖRANDE : 81%


En budget som skulle få vem som helst att pissa ned sig och ett inspelnings-schema på drygt en vecka. Det borde inte ha blivit så bra som det ändå blev.

  

REPRISVÄRDE : 78%


Som sagt - Filmen är för Rollins fans, men för egen del kommer den aldrig att "gå om" t.ex. "Requiem Pour Un Vampire" i antalet repriser. (Det här skrev för jag inte ens två månader sedan. Nu är jag inte längre säker på... Någonting...!)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Rollin fixar till ännu en unik rulle.

 
 

Brigitte Lahaie och Dominique Journet.

 
 

Interiörerna på "sjukhuset". Men de passar ju filmen, så...

 
 
I Rollins värld är t.o.m. mental urlakning fascinerande.

RECOMMENDED CINEMA