The Midnight Killer


• Lamberto Bava • Italien • 1986 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Morirai A Mezzanotte


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Valeria D´Obici
• Leonardo Treviglio
• Paolo Malco
• Lara Wendel
• Lea Martino
• Eliana Miglio
• Barbara Scoppa
• Massimiliano Baratta
• Loredana Romito
• Dino Conti
• Marcello Modugno
• Loredana Guerra
• Gianpaolo Saccarola
• Peter Pitsch


MANUS:

• Lamberto Bava
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Gianlorenzo Battaglia


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 27 Mars 2008 - 14:17:49


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

OBS! Den här texten innehåller inga som helst jämförelser mellan Lamberto Bava och hans farsa. Och följaktligen innehåller den inget gnäll om att hans filmer inte är lika bra eller något annat irrelevant. Och då måste den väl praktiskt taget vara rätt så ovanlig i det avseendet? För det tar minsann aldrig slut. (Gnället, alltså.)

"Morirai A Mezzanotte" har liksom flera andra liknande filmer ett lovande upplägg som aldrig ens hinner göra en besviken:

Polisen Nicola följer efter sin fru Sarah ute på stan och tänker bl.a. överraska henne med lite blommor. Sarah går in i en butik för att köpa lite sexiga underkläder och genom skyltfönstret ser Nicola hur hon är i provhytten tillsammans med en annan man. Nicola blir inte oväntat förbannad och åker hem. När Sarah kommer hem börjar de gräla och det slutar med att Sarah hugger Nicola i bröstet med en ishacka innan han nästan stryper och dränker henne i ett handfat. (Är det det här som räknas till "mysiga hemmakvällar"? Eller var det "splattiga hemmakvällar"?) Nicola har en historia av okontrollerade raseriutbrott och tendenser till våld bakom sig och är i alla fall lättad över att det inte slutade värre. Chockerad och förargad lämnar han Sarah och åker till sin vän, kriminalpsykologen Anna, och berättar om det som hände. Men främst av allt - Han lyckades kontrollera sina destruktivt aggressiva impulser.

Ungefär samtidigt blir dessvärre Sarah mördad i duschen med samma ishacka som hon högg Nicola med för en liten stund sedan. Mordvapnet försvinner och det tar inte lång tid förrän en annan tjej också blir mördad på en teater. Fallet hamnar hos den desillusionerade polisen Terzi som får en riktigt svår nöt att bita i. Anna gör tidigt kopplingar till en mördare vid namn Franco Tribbo som dog i en brand för flera år sedan. Eller gjorde han det? Anna och hennes grupp (Där bl.a. Terzis dotter Carol ingår.) blivande kriminalpsykologer är inte säkra. Men den rationella Terzi tror inte på att döda kan återuppstå, särskilt när fallet har för många olikheter med Tribbos. Hela tiden är så klart Nicola som är huvudmisstänkt eftersom han håller sig undan. Men det är helt klart något som inte stämmer.

Terzi upptäcker en gemensam nämnare mellan mordoffren och fallet tar plötsligt en oväntad vändning. Men kanske är även Carol och hennes kompisar potentiella offer eftersom de också forskar kring Tribbo och försöker ta reda på huruvida han lever eller inte. Spännande som fan blir det i alla fall. (Och om inte, så kan den säkert blir det efter ett par pilsner.)

"Morirai A Mezzanotte" a.k.a. "The Midnight Killer" "räknas" konstigt nog inte till de bättre Gialli. Än en gång kan man inte förstå var de enorma skillnaderna ligger mellan exempelvis Sergio Martinos mer kända verk och de här som orättvist klassas som "mellanfilmer". "Morirai A Mezzanotte" har en ganska så invecklad story värdig vilken mästar-Giallo som helst, morden är originella och hyfsat splattiga (Det är ganska uppenbart varifrån de snodde en viss idé till "Basic Instinct".), upplösningen är jäkligt oväntad och miljöerna är atmosfäriska. Lamberto Bava och Dardano Sacchetti snickrade ihop en ytterst trevlig story som inte direkt följer några mallar. Ändå lyckas de både rycka undan mattan och byta spår när det är en halvtimme utan att filmen känns som två-tre olika och som man desperat har försökt få ihop till en.

Slutet är heller inte öppet heller utan det allra mesta får sin förklaring tack vare de ledtrådar som Bava planterar ut när det passar. (Tillsammans med lite villospår och en fin hyllning till "The Bird With The Crystal Plumage".) Vissa är t.o.m. så uppenbara att man inte ens tänker på dem. Men det kluriga är att det sedan inte tar mer än ett ögonblick för att förklara dem. Riktigt nice. Likheterna med "Tenebrae"-eran går naturligtvis inte att komma ifrån. "80-tals"-Gialli har automatiskt en helt annan stil än de från 70-talet. (Ja, allvarligt!) Borta är de skrikiga färgerna, det tidstypiska modet och de starka kontrasterna. "Morirai A Mezzanotte" "ser" mer ut som "Tenebrae" än t.ex "Deep Red" och inom Giallo gör det inget att man ser att de fastnar i en viss tid. Det är det som är en del av charmen. Tidlösheten spelar ut sin roll.

Giallo var oturligt nog redan på god väg att bli otrendigt år 1986, så då är pärlorna från den "otrendiga tiden" extra välkomna. Det är bara så synd att de ska vara så ovanliga, speciellt om man jämför med rent piss som "Psycho III". "Morirai A Mezzanotte" är kort och gott av prima klass på alla sätt och den markerade höjdpunkten på Lamberto Bavas karriär. Den kom mellan Mästerverken "Demons" och "Demons 2" och var även ett bevis på Bavas mångsidighet. Och han har gång på gång visat att han mest av allt vill underhålla sina fans... I alla fall de som inte jämför honom rakt av med Mario.

 



  

IDÉ : 87%


Just när man trodde att ALLT hade gjorts...

  

STORY : 90%


...Så behöver man inte tro det en enda sekund till. Man blir uppriktigt sagt förvånad när något till synes uttjatat utvecklas till något helt annat och originellt.

 
  

REGI : 88%


Spana bl.a. in "Köksscenen" och erkänn att Lamberto minst är lika bra på att skapa spänning som vem som helst av hans kollegor.

  

FOTO : 84%


Jovars. Det ser ut som man förväntar sig och hoppas på. "Demons"-fotografen Gianlorenzo Battaglia gör ett bra jobb.

 
  

SKÅDESPELERI : 88%


Valeria D´Obici, Lara Wendel och Paolo Malco må inte spela världens mest karismatiska personer, men i denna allt annat än upplyftande historia hade det varit malplacerat.

  

MUSIK : 81%


Claudio Simonetti kan inte skriva dåliga stycken. Här kolliderar klassiskt med-- Modernt...

 
  

TEMPO : 96%


Full gas. Sedan en tvär vändning. Och så full gas igen. De sista 20 minuterna är guld värda.

  

ATMOSFÄR : 88%


Alltså... Giallo = Atmosfär!

 
  

UTFÖRANDE : 87%


"Morirai A Mezzanotte" är allt annat än ett hafsverk.

  

REPRISVÄRDE : 86%


Stadigt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Älska vansinniga plot-twists.

 
 

Man misstänker automatiskt skådisar som ser ut som skurkar.

 
 

Förbisedd.

 
 
Ett måste för den som brukar få Giallo-abstinensbesvär då och då.

RECOMMENDED CINEMA