Fatal Frames


• Al Festa • Italien • 1996 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Fotogrammi Mortali


SPELTID:

• 125 min.


MEDVERKANDE:

• Stefania Stella
• Rick Gianasi
• David Warbeck
• Ugo Pagliai
• Leo Daniel
• Alida Valli
• Geoffrey Copleston
• Linnea Quigley
• Giorgio Albertazzi
• Rossano Brazzi
• Ciccio Ingrassia
• Donald Pleasence
• Angus Scrimm
• Massimo Pitarello
• Marcel Malcoun
• Andrea Festa
• Nina Soldano
• Veronica Logan
• Linda Prester
• Giorgia Bongianni
• Marinella Furgiuele
• Mats Hedberg


MANUS:

• Al Festa
• Alessandro Monese
• Mary Rinaldi


FOTO:

• Giuseppe Bernardini


MUSIK:

• Al Festa


PUBLICERAD:

• 11 Mars 2008 - 22:58:26


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Att Al Festa är Kungen av Rock har det väl inte rådit några som helst tvivel på sedan 1988 då han skrev låten "Living After Death" till "Zombi 4" a.k.a. "After Death". Men ingen hade väl trott att han några år senare tillsammans med sin tjej / artisten Stefania Stella skulle försöka sig på att väcka den über-klassiska Giallon till liv igen. (Nu snackar vi så klart om den från 70-talets glansdagar.) Vilket de på allvar gjorde med "Fatal Frames". Plus att Festa skrev all musik till filmen. 1996 var ju klimtatet ännu surare än vad det är i dessa tider, men Festas charmiga rulle måste man säga var ett tappert försök som faktiskt resulterade i något extraordinärt. "Fatal Frames" är inte bara gjord rakt av som ett skott i mörkret där man hoppas på en fullträff, utan här finns både hjärta och en hel del substans - Samt en intressant handling som flera gånger verkar trotsa den gamla ökända logiken, men som till sist verkar vettig när allting faller på plats. Allting är som det ska vara än en gång.

Man kan "tycka" en massa i vanlig ordning - T.ex. att en del saker blir lite tårta på tårta (Rökmaskin på full gas i starkt ljus på rökmaskin på full gas i starkt ljus, snarare.) och att filmen ibland håller på att gå i vilse p.g.a. den alltför klyschiga backstoryn, men "Fatal Frames" är medvetet en hyllning till tidiga Bava och Argento - Inklusive gamla T.V.-serier från 70-talet. (Tja, nya kan de väl inte vara längre.) Därmed inte sagt att Festa direkt har plagierat något. Men han är väldigt förtjust i färgat ljus - Blått, rött och orange. Men det är fasansfullt snyggt när de fina Rom-exteriörerna är indränkta i "Suspiria"-ljuset. Det ger filmen en surrealistisk look tillsammans med de märkliga och ibland hysteriska kameravinklarna / rörelserna.

Men ett stort antal rätt prickade Festa in i alla fall. "Fatal Frames" kanske inte räknas till klassikerna, men visst är den en regelrätt Giallo hur man än ser på saken. En Giallo som korsats med estetiken från en musikvideo. Och på tal om det, så har filmen, som om allt redan inte var nog i sig, Stefania Stella i huvudrollen. Hon spelar inte bara sig själv, utan hon är även producent till filmen och har med snuttar från ett par av sina videos i handlingen. ("Eternal City" sätter sig finfint i skallen som en slipad köttyxa.) För det handlar passande nog om musikvideoregissören Alex Ritt som efter mordet på sin fru halkade ned i en rejäl depression. Men helt plötsligt får han ett erbjudande - Han får $10.000 om han åker till Rom för att göra en musikvideo för Stella. Han nappar eftersom det hade blivit en jäkligt kort och trist rulle annars.

Väl i Rom träffar Alex gänget bakom videon, Stella själv samt en amerikansk dansös vid namn Rebecca. Rebecca blir lite förtjust i Alex och vill gärna visa honom runt i Rom. De träffas på kvällen, men sightseeingen hinner inte ens börja förrän Rebecca blir ihjälhuggen av en svartklädd, maskerad mördare. Mördaren filmar dessutom sitt offer, precis som den person som mördade Alexs fru i New York. Dessvärre försvinner offret spårlöst innan Alex hinner larma polisen, men snuten får snart ett anonymt samtal där mördaren skickar dem videobandet med närbilder på det blodiga mordoffret. Alex blir indirekt misstänkt när ytterligare en tjej i Alexs team blir ihjälhuggen. Jakten på mördaren är igång och medan Alex bekantar sig med Stella, så börjar det inträffa allt märkligare saker runt dem.

Det första som man blir förvånad över är speltiden på 125 minuter. Det måste väl betyda att handlingen är väldigt komplex? Nja. Inte riktigt. Efter en timme undrar man om inte Festa har klämt in för mycket stil (Musikvideo-snuttar och femtielva miljöbilder.) på tempots bekostnad eftersom det känns lite söligt stundtals. Men som mordbrännaren säger: "Det tar sig." och "Fan, vad varmt det blev." Det tar sig nämligen och det hettar till fram mot slutet. "Fatal Frames" har en väldigt lovande vändning under sista akten och upplösningen är verkligen originell, cool och ytterst oväntad.

"Fatal Frames" är så klart en kult-Giallo utan dess like. Den har inte så många fans, men den förtjänar den skaran som finns. Och som en kul grej har den en smärre armé av kända Horror-fejor som Donald Pleasence, Alida Valli, Angus Scrimm och Linnea Quigley. Samt självaste David Warbeck i en hyfsat stor biroll som snut. (Det här blev hans sista roll innan han dog i cancer 1997.) Att Rick Gianasi (Som bl.a. spelade Sgt. Kabukiman i Tromas film.) i huvudrollen inte är världens bästa skådis gör inget eftersom han inte kan vara världens mest intressanta karaktär. Han är typ en helt vanlig snubbe som råkar i trubbel och som gör sitt yttersta för att hålla huvudet kallt medan han försöker lösa ett mysterium. Och Stefania Stella... Vad kan man säga? Skådespeleri är och kan inte vara hennes yrke. "Fatal Frames" är mer som en promotion video för hennes del med den skillnaden att den är en riktig långfilm. Det märks. Men, viktigast av allt, det funkar. Ibland känns bara dialogen och scenografin som rippad rakt ur en porrfilm - Lika tafflig och ekande ihålig, men i nästa stund blir man positivt överraskad då det antingen kommer en stämningsfull scen, en trevlig twist eller en smaskig Gore-scen. (Steve Johnson stod för hantverket den här gången.) Eller varför inte en snutt av låten "Eternal City"... Låten i sig är långt ifrån kass och det finns sämre sångerskor än Stella (T.ex. den där som har torterat mången vilsen själ i 25 jävla år nu.), men... Tja... Jag antar att den helt klart bidrar till den unika stämningen som "Fatal Frames" ändå har - Ibland lite billig och sjaskig, men ändå välklädd.

Filmen har givetvis fått en massa negativ kritik för allting man kan tänka sig. I vanlig ordning är det en anti-inställning som har fått fyr och fått alla "seriösa" kritiker att påstå att "Fatal Frames" är en rakt igenom uselt gjord rulle. (Självklart utan några tankar eller idéer om vad som skulle kunna ha gjort den bättre.) Som vanligt. Man känner sig allt själv som en bakåtsträvare minst några gånger om dagen, men en härligt udda Giallo hungrar man ständigt efter i alla tider. "Fatal Frames" fyller många kriterier för den här typen av "härligt udda underhållning" och jag rekommenderar den till alla som inte kräver att varje Giallo ska vara "Deep Red".

Al Festa är alltså inte bara Kungen av Rock utan han gjorde också en mycket väl godkänd rulle som omedelbart blev kultförklarad tack vare den dedikation som han och Stella lade ned i de "dödliga bildrutorna". Vilken bedrift.

("Fatal Frames" vann "Lucio Fulci"-utmärkelsen på 1996 års FantaFest i Rom.)

 



  

IDÉ : 84%


Vansinnig är bara första bokstaven i förnamnet. Det borde inte gå att kombinera billiga 90-tals musikvideos influerade av 80-talet, klassisk Giallo under återvinning och hyllningar till både italienska T.V.-serier från 70-talet och kult-rullar från Guld-eran... Men Al Festa fick ihop det...

  

STORY : 87%


...Och storyn är ljusår bättre och klurigare än vad den verkar vara till en början. Twisten i slutet är praktiskt taget unik.

 
  

REGI : 81%


Festa har främst regisserat musikvideor. Gissa om det också märks? Men det kommer till användning här.

  

FOTO : 81%


Ett väldigt levande kamera-arbete (Ibland är det ungefär som "Deep Red" på L.S.D.) och här finns ett ton med vackra bilder från Rom. En stor del av dem är ljussatta bortom surrealism, men man klagar inte. Tvärtom. (Anita Ekbergs fontän är med också!)

 
  

SKÅDESPELERI : 64%


Många kändisar i småroller, som sagt. Stefania Stella spelar sig själv på gott och ont och Rick Gianasi... Ja... Han bara är där...

  

MUSIK : 95%


Lite slemmig Eurotechno varvas med Europop ("Eternal City" ett par gånger i olika versioner.) och en synth-score som stundtals är ruskigt bra. Festa är ingen dålig låtskrivare på plågsamt långa vägar.

 
  

TEMPO : 91%


Det är alltid svårt att hålla tempot på topp i två timmar. Men svackorna är varken störande många eller långa. Den sista timmen är nästan raka motsatsen till den första.

  

ATMOSFÄR : 78%


Ena stunden som i en hysterisk musikvideo - I nästa stund som i en färgsprakande och stämningsfull-- Musikvideo-Giallo. (?) Ja, den här rullen har lite av allt. Bokstavligt talat.

 
  

UTFÖRANDE : 84%


"Fatal Frames" tog närmare ett år att göra, vilket märks på något sätt. Och Splatter-effekterna (Avhuggna huvuden, sönderskurna lik och blodsprut.) signerade Steve Johnson är superba.

  

REPRISVÄRDE : 79%


Ibland känner man bara för att se den ena kultrullen efter den andra. Och då är den här halvblankt skinande pärlan ett måste.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Soundtracket, stämningen och hela "grejen" med filmen.

 
 

Well, you name it.

 
 

Uppskattas förmodligen bara av rabiata Giallo-geeks.

 
 
tokig är den väl ändå inte...?