Delirio Caldo


• Renato Polselli • Italien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Delirium


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Mickey Hargitay
• Rita Calderoni
• Raul Lovecchio
• Carmen Young
• Christa Barrymore
• Tano Cimarosa
• Marcello Bonini Olas
• Katia Cardinali
• William Darni
• Stefania Fassio
• Stefano Oppedisano
• Cristina Perrier


MANUS:

• Renato Polselli


FOTO:

• Ugo Brunelli


MUSIK:

• Gianfranco Reverberi


PUBLICERAD:

• 29 Februari 2008 - 08:50:08


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----------7-
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

I långturen genom Giallo-land har vi då kommit fram till en avkrok vid namn "Delirium" a.k.a. "Delirio Caldo" av Renato Polselli. Jag är säker på att detta var lika oundvikligt som det är för en sido-karaktär i detta land att få magsäcken uppsprättad innan denne har hunnit bli tankad på J&B, hångla med en vacker dam och ägna sig åt lite flummigt detektivarbete. Men i den här avkroken är också det mesta lite upp och ned på.

Det är en bra kväll i säkert fem minuter till. (I filmtid räknat, som vanligt.) På en bar får Herbert Lyutak syn på en snygg tjej som står vid en jukebox. Det är snart ganska så uppenbart att Herbert inte bara är ute efter att prata om vädret. Det är hennes bara ben som han helt enkelt inte kan slita ögonen ifrån och som triggar något omedelbart skrämmande i honom. Tjejen ringer till sin kompis och säger att hon vill åka till en nattklubb i närheten, men tyvärr har hon ingen aning om var den ligger. Herbert kliver fram och säger att han kan ge henne skjuts eftersom han bor i närheten. I dessa tider hade väl ganska få tjejer klivit in i en bil som körs av en svettig snubbe med flackande blick, men den här bruden är... Blåögd... På väg till "nattklubben" (Den potentiella mordplatsen, snarare.) stirrar Herbert mer och mer på tjejens ben och kan till slut inte hålla fingrarna i styr. Herbert tvingas stanna bilen (Det är lite svårt att tafsa och köra samtidigt. Inte för att jag har testat.) och tjejen flyr med Herbert hack i häl. Han hinner ikapp henne vid ett mindre vattenfall och slår först ned henne innan han sliter av hennes kläder. Tjejen kämpar så klart emot och i ren desperation försöker Herbert sedan dränka henne. När inte heller det lyckas, så slår han ihjäl henne med en trädgren.

Polisen är än en gång chockerad över det brutala mordet och man konstaterar att det här är det sjunde i ordningen. Men som tur är kan de fråga en lokal kriminalpsykolog om vad han har för teorier kring mördarens tillvägagångssätt och motiv. Oturligt nog är det ingen annan än Herbert Lyutak som är snutens bästa tillgång i den här frågan. (Jag antar att man bör fråga någon som verkligen har erfarenhet inom sitt specialområde. Så länge inte polisen vet om det, så klart!)

"Ja, men vad fan är det för kul med en Giallo där man direkt får veta vem mördaren är...?!"

Det ovanstående är så klart en fråga som man med rätta kan ställa till sig själv om man hade tänkt att se hela filmen. Men som ännu mer tur är, så finns det tidigt indikationer om att det här kan komma att bli hur snårigt som helst. Morden kommer ju knappast att upphöra och under tiden får vi veta lite om Hebbes privatliv. Han bor med sin fru Marzia som praktiskt taget har lagt hela sitt liv i hans händer. Det framkommer också att Herberts mordiska och sadistiska impulser beror på att han är sexuellt frustrerad till följd av dinglande impotens, plus att han hatar sig själv med råge. (De där plågsamt fjantiga motiverings-coacherna på 90-talet snodde säkert en idé från den här rullen - Att skrika och svära åt sin egen spegelbild. "Du är en hyena! Du är en hyena!") Samtidigt vill han innerst inne få stopp på lidandet eftersom det börjar bli outhärdligt. Herbert kommer snart på ett ofelbart sätt - Att tipsa polisen om var "mördaren kommer att slå till nästa gång" och på så sätt sätta dit sig själv.

Det går naturligtvis inte i närheten som det var planerat, utan i parken där han hade tänkt mörda en kvinna sker ett annat brutalt mord och det verkar som om en mördare bara har "råkat" börja härja parallellt med Herbert. Eller? Polisen suger in en för dem känd misstänkt och Herberts självkontroll börjar under tiden sakta men säkert att rasa samman. För att inte tala om den gradvis mer och mer olyckliga Marzias psyke som börjar infekteras av tortyrfyllda mardrömmar och febriga vakendrömmar om lesbiska orgier. Därifrån går det verkligen bara spikrakt utför och Polselli visar hur en alternativ approach till Giallon kan resultera i en skruvad och samtidigt så bisarr och Sleazy rulle att man fullkomligt dras in i den och aldrig kan sluta titta. (Vilket är ett bra betyg i sig självt.) Polselli skiter turligt nog inte helt och hållet i "normerna" (En igenkänningsfaktor är ju alltid välkommen.) utan lyckas få med några stilfulla (Och utdragna!) mord, intriger som likt kedjereaktioner bara kan lösas med våld, hallucinatoriska bildkaskader och så mycket kortslutningar i vissa personers söndertrasade sinnen att hälften hade räckt.

"Delirium" har jämförts med de grisigaste filmerna i genren som exempelvis Mario Landis "Giallo A Venezia", men den stora skillnaden är att Polsellis film har tonnet mer tyngd och finess än Landis eskapader. Polselli använder sin Sleaze som en krydda istället för att ha samma approach till den som en crack-pundande 13-på-dussinet porrfilmsregissör har till temat "sex". Med ens kvarvarande vanföreställningar om Giallo åt sidan så är "Delirium" en mycket intressant film som främst ett genre-fan kan uppskatta. (Om man "generaliserar" och förutsätter att alla Giallo-geeks börjar dregla så fort det finns lite brutala mord, svarta handskar och nakna damer någonstans.)

Själva grejen med "Delirium" som Giallo är ändå att det trillar fram flera misstänkta utöver Herbert som ju uppenbart är psykiskt störd och som kanske, eller kanske inte, kunde närvara vid alla mord. Men infallsvinkeln är med en gång annorlunda eftersom mördaren själv indirekt försöker förhindra att fler mord inträffar när allt börjar spåra ur. Samtidigt finns det ju en annan huvudmisstänkt som också försöker lösa fallet / klämma åt Herbert eftersom hans flickvän blev ett av mördarens offer. Men galenskapen hinner ändå ikapp de som den har slagit sina klor i och det blir en härligt trippad och rabiat avslutning på alltsammans. "Delirium" är nästan en sådan film som för över sin stämning på tittaren - Man blir nästan smittad av lite go' delirium och man får i slutet av filmen omvärdera och konstatera att saker minsann sällan är vad de verkar vara. Det bästa med "Delirium" är ändå att den inte påminner om någon annan film - Varken inom Giallo eller Sleaze. Den lyckas vara chockerande utan att direkt "visa" något grafiskt. Men mäkta stilfullt är det i alla fall, även om det är långt ifrån Argentos och Bavas domäner. (Men likt dem fick även Polselli bekymmer med censuren.)

"Delirium" finns i flera olika versioner, men två av dem finns på DVD (På samma skiva.) från Anchor Bay Entertainment - En ocensurerad "International Version" och en "American Version" som inte bara är strimlad (Och censurerad.) utan har en helt annat feel "tack vare" andra scener. (Bl.a. ett intro som förklarar att Lyutak blev konstig p.g.a. en hjärnskada som han fick under Vietnam-kriget.) Den här typen av förändringar är alltid åt det horribla hållet och man har nog blivit hyper-allergisk mot dem efter att ha sett "Mario Bavas" "The House Of Exorcism". Det här är inte riktigt lika illa, men nästan.

Men det är originalet man ska se... Och något liknande lär ju inte dyka upp igen. I Giallo-land kanske man slutar i en unken källare med magen uppsprättad, men man dör i alla fall med ett leende på läpparna - Packad på J&B och med en fin dam sovandes vid sin sida... Eller är hon också död...?!

 



  

IDÉ : 94%


Man kan egentligen bara älska film-idéer som ligger före sin tid - Sleaze-faktorn i denna Giallo slog nog det mesta år 1972.

  

STORY : 86%


Udda, nervig och trasslig - Med ett rejält lass "S" dumpat över allting...!

 
  

REGI : 95%


Renato Polsellis regi är lika udda (Läs: Bra.) den. Och nervig. Men han kan allt väva in ett fint lugn mitt i allt kringliggande kaos också.

  

FOTO : 88%


Fotot i dessa rullar får en alltid att vilja kliva rakt in i Giallo-land. Men även om man nu inte skulle vilja det och bara känner för att sitta stilla i soffan och stirra likt Dr. Lyutak, så får man i alla fall se en massa bara, fina ben.

 
  

SKÅDESPELERI : 89%


Mickey Hargitay övertygar med lätthet att han är svårt rubbad. Det gör allt Rita Calderoni också. (Men på ett helt annat sätt.) Men resten av gänget är bra också - Några mer rubbade än andra.

  

MUSIK : 94%


En djävulusiskt klämmig och melodisk score av Gianfranco Reverberi...!

 
  

TEMPO : 100%


Fullt blås redan från början. Det blir inte direkt lugnare när Giallo- och S&M-elementen och kommer in i handlingen. Och under slutakten går nålen över på rött.

  

ATMOSFÄR : 92%


Veckans ord är: Delirisk.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


"Känd" som Polsellis mest lyckade film. Och det kan man ju köpa rakt av, för mycket vassare än så här kan det nog inte bli.

  

REPRISVÄRDE : 94%


Högt som i all annan sjukt bra Giallo... Och originalversionen är alltid att föredra. ("American Version" skulle inte ha fått mer än 65% i slutbetyg.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Man glömmer bort världen ett tag.

 
 

Filmen har det mesta av det bästa.

 
 

"American Version".

 
 
Den som är galen vet tydligen inte om det. (Vilket nog gäller filmer också.)

RECOMMENDED CINEMA