Frontière(s)


• Xavier Gens • Frankrike • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Frontier(s)


SPELTID:

• 108 min.


MEDVERKANDE:

• Karina Testa
• Aurélien Wiik
• Patrick Ligardes
• David Saracino
• Maud Forget
• Samuel Le Bihan
• Chems Dahmani
• Amélie Daure
• Estelle Lefébure
• Rosine Favey
• Adel Bencherif
• Joël Lefrançois
• Jean-Pierre Jorris


MANUS:

• Xavier Gens


FOTO:

• Laurent Barès


MUSIK:

• Jean-Pierre Taieb


PUBLICERAD:

• 11 Februari 2008 - 12:42:35


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx-4
2009711----------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• BD MINI-RECENSIONER:
I. Noble Entertainment


 


 
 

Minns ni den så kallade gamla "goda" tiden då "The Texas Chain Saw Massacre" var en orubblig och stenhård synonym för "våldsfilm"...? Ja, det tror jag. Det är ju inte så förbannat länge sedan och det vore väl en stor skam om ett sådant begrepp skulle förändras över några år och tappa sin innebörd. Men nu finns det verkligen en upphottad sådan synonym - "Frontière(s)" av Xavier Gens. Detta är fransmannens första långfilm, och med en sådan här start - Vem vet vilka grovkalibriga mästerverk han kommer att smida ihop i framtiden? (Vi räknar bort "Hitman" av olika anledningar.) Men man vet till att börja med knappt vad man ska jämföra med. Är detta en av de brutalaste och mest sadistiska filmer som har visats på en biograf? Utan många sekunders tvekan! Finns det då någon film som kan toppa den här, så skulle den ligga på gränsen till vad man "får lov" att visa och inte visa. Men regler av just den typen är ju bara till för att brytas.

Efter filmen infinner sig känslan av att rullar som "Hostel" och "Saw"-trilogin helt plötsligt hamnar på "Tom & Jerry"-nivå vid sida om Gens studie i mänsklig ondska. Du kommer inte att hitta en gnutta humor inom "Frontière(s)" gränser. Det finns heller inte mycket till empati för "människan" som sådan. Och det finns definitivt ingen tro, hopp eller kärlek - Bara en helvetes massa brutalt våld som en reaktion på hur det går när människor hatar varandra och hatet övergår i en effektiv och systematisk förintelse av enskilda individer.

Många avfärdar kanske redan här Gens film som ett frossande i extremvåld för sakens skull, men det är helt fel - Gens har faktiskt konstruerat realistiska personer som han sedan låter kollidera järnet med varandra. Men i bakgrunden finns först och främst ett presidentval där en högerextremistisk kandidat har gått vidare i omröstningen. Detta har oundvikligen triggat igång ordentliga kravaller på Paris gator. (Här är det inte några kullerstenar som flyger och några fönster på McDonalds som går sönder, utan vi snackar om asfalterade slagfält.) Ett gäng på fem kompisar (I klammer med "rättvisan".) har hamnat mitt i våldsamheterna och en av dem råkar bli skjuten av polisen. De lyckas i alla fall fly från eldstriderna, och medan två av dem tar sig ut på landet för att hitta ett gömställe, så kör de andra sin skadade kompis till sjukhuset där han avlider. För att undvika mer trubbel måste de fly igen - En av dem är Yasmine som väntar sitt första barn och som har tagit beslutet att göra abort vid första bästa tillfälle. Att Yasmine är huvudkaraktären i filmen framkommer ganska snart då det står "dödsdömd" i pannan på... Tja... Allihop...?

Ett vägskäl på landsbygden blir avgörande för hela filmens handling och man bara vet att när "hjältarna" väljer den vänstra vägen (Som leder till gränsen. Filmens originaltitel syftar även på olika sortens gräns(er).), så är det på kort sikt jävligt rökt. Två av karaktärerna kommer först fram till ett värdshus som ägs av familjen Von Geisler. Familjen består av en äldre man och hans sex vuxna barn - Tre döttrar och tre söner. Det tar så klart inte lång tid förrän man inser att allt inte riktigt är som det ska och förrän ordväxlingen blir hård, örfilarna och knogmackorna börjar vina och pickadollerna åker fram. Våra två "hjältar" lyckas fly med några fingrar färre och lite fler frakturer, men de flyr ur askan in i elden skulle man kunna säga. In i samma eld är Yasmine och Alex på väg in i och för sent inser de vad Von Geisler är för ena. Om inte tidigare, så får man veta det när fadern antingen river av lite välkända one-liners från Hitler eller visslar på "Lili Marlene" medan några pers ligger blödande på golvet i svåra plågor. Det här är ändå bara silkesvantarna jämfört med vad som komma skall, och det är så man bävar för vad sadisterna ska hitta på för att förkorta medellivslängden för "hjältarna". (Jag sätter det bara inom citat eftersom de egentligen är vilka personer som helst och inte direkt några hjältar per definition.) Hopplösheten sätter sig ordentligt och väldigt snabbt och därifrån är det en lång väg utför.

Mellan alla utdragna tortyrscener och sönderslagna kroppsdelar väver Gens in en hel del kritik mot hur "världen" (Eller i alla fall Frankrike.) skulle kunna se ut idag. (Likheter med dagens Frankrike finns ju redan.) Och han belyser några av de bekymmer (Milt uttryckt.) som kan uppstå i samband med begreppet extrem fanatism. Man kan jämföra det med en grupp personer som har en totalt svartvit (Men positiv.) inställning till antingen en person eller någon ideologi. Men finns det en person som uttrycker sig negativt om nämnda idol / ideologi / vad som helst, så blir det en rabiat reaktion på det. Det finns alltid sådana personer / arketyper. Och i "Frontière(s)" är detta verkligen draget till sin spets. Skillnaden är att just den personen går en smärtsam död till mötes i denna isolerade värld. Det intressanta i nyss nämnda scenario är att inget av detta hade hänt om personen först och främst inte hade allierat sig med gruppen och sedan gått emot dem. Här ges de bara inga val. Var går då gränserna? Vad är den naturliga reaktionen på ett plötsligt hot? Och i ett lite större perspektiv kan man undra ifall det inte blir farligt förrän någon försöker pracka på en någon ideologi och ger en två val - Att antingen följa den eller hamna i en grop i skogen?

"Frontière(s)" visar bara hur det kan gå när en situation inflammerad av fanatism totalt ballar ur och här får våldsamheterna sitt utlopp mellan familjen Von Geisler och de som kommer "utifrån". Den visar också ett intressant samspel mellan våld / ondska ställd mot rädsla / godhet. Och att medan det finns människor som helt och hållet verkar onda, så finns det samtidigt inte människor som enbart verkar goda. Men tack och lov går inte "Frontière(s)" så djupt in på dessa ämnen att det fråntar filmen dess styrka. Helvetet brakar löst redan efter en halvtimme och den släpper aldrig på gasen. (Det blir en liten andningspaus innan finalen bara - En paus där man ändå knappt vågar andas. Ingen "fara" dock. Denna paus känns som: "You have seen nothing yet!") Filmen balanserar bildligt på en osynlig gräns i ett tillstånd där man aldrig direkt sympatiserar med "hjältarna" förrän man uppriktigt sagt börja tycka synd om vissa inblandade. Man får det man förtjänar heter det ju, men det är lite väl cyniskt att tro att det alltid är så.

Gränsen överskrids passande nog än en gång och kärleken till tunga Splatter-filmer tar över förr eller senare. Någon som ständigt har blivit besviken på att man inte får se någon bli huggen eller stucken flera gånger innan nästa klipp lämnar allt åt fantasin... Tja... Ytterligare lite mer väntan är över kan man säga. Det här är som nästa dimension i "Haute Tension"-världen i fråga om hur närgånget våldet skildras och hur avskalat det är. Ingen, förutom den mer tursamma som får skallen bortsprängd med ett hagelgevär, dör långsamt eller smärtfritt i "Frontière(s)".

Och så kommer man till influenserna som Gens har sugit åt sig ur kultfilmshistorien. Den allestädes närvarande "Motorsågsmassakern" är ju en solklar sådan, men inspirationen från Alexandre Ajas banbrytare (Inklusive "The Hills Have Eyes".) kan skönjas högt och lågt ända ned till sättet att ta livet av vissa personer. ("Hostel" gör sig påmind vid ett tillfälle.) Turligt nog stal inte Gens något från handlingen i "Haute Tension" utan håller det på en jordnära nivå utan att visualisera galenskapen ur en huvudpersons synvinkel. Det ångar rakt på och skräcken i sin absoluta renhet består i att man inte vet vad huvudpersonerna kommer att utsättas för. "Who will survive and what will be left of them?" Sannerligen...! Gens tog bara "Survival Horror" till en annorlunda nivå med ett politiskt statement i botten. Oväntat nog funkar det när man förflyttar konflikthärden till Von Geislers hus. Man har nästan aldrig sett på maken till lidande. Man kan se allting från två håll och "Frontière(s)" rubbar även gränserna för vad som tidigare var kända som "Home invasion"-rullar. Här ses det från en annat perspektiv, bara. Medan man själv säkert kan skärma av "medlidande" för att inte bli helt förstörd emotionellt, så skärmar också Gens effektivt av en från Von Geislers världsbild genom att göra dem till riktigt otrevliga typer. Med smak för människokött. (Som om inte allt annat vore mer än nog!)

"Frontière(s)" kommer att göra många kritiker och känsliga personer förbannade. Men älskar du "Haute Tension" och all ny "Survival Horror", så kommer du att få ditt lystmäte i Gore, omänsklig brutalitet och extremt våld i "Frontière(s)". Här finns många klara gränser som korsas och sedan kan man inte längre på något sätt föreställa sig hur någon skulle kunna överträffa det här inom en överskådlig framtid. För Gens hittade en balans mitt i ett helvetiskt kaos där blodet stänker var och varannan minut. Alexandre Aja satte Frankrike på Gore-kartan på allvar, men Xavier Gens stansar in landet med slägga.

 



  

IDÉ : 96%


Upproriska storstadsbor Vs. Nazi-kannibaler. I "Haute Tension"-miljö. Xavier Gans drar åt tumskruvarna ordentligt och i sådana fall finns det bara ett läge - Max.

  

STORY : 98%


Hysterisk från första början och det går hela tiden från värre till värst. Men Gens glömmer inte bort sina karaktärer mitt i de urartade våldsorgierna.

 
  

REGI : 98%


Lika psykotisk och kallhamrad som själva handlingen. Därmed inte sagt att det i de lugna partierna inte kommer fram en hel del intressanta kontraster.

  

FOTO : 93%


Liknande stil som i... Ni vet vilken film... Men det passar även den här filmens ton.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Kusligt.

  

MUSIK : 80%


Man har inte direkt tillräckligt med sinnesnärvaro att tänka på musiken. Men det finns lite Hip Hop och "ordinär" filmmusik av Jean-Pierre Taieb.

 
  

TEMPO : 100%


Full gas.

  

ATMOSFÄR : 97%


På gränsen till outhärdlig.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Sensationella Gore-FX. I en oerhört välgjord och realistisk våldsfilm.

  

REPRISVÄRDE : 94%


Nästa generations "Survival Horror". Men om du tyckte att "Hostel"-filmerna var vidriga - Gör dig själv en tjänst och undvik "Frontière(s)".
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Gore-effekterna är milt sagt häpnadsväckande.

 
 

Extremvåld som underhållning omdefinierat.

 
 

Ett bättre soundtrack och saken hade varit en blodig biff.

 
 
En stenhård och elak jävel till våldsrulle som kommer att bli svår att toppa.

TOP CINEMA