The House Of Witchcraft


• Umberto Lenzi • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa Del Sortilegio


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Andy J. Forest
• Sonia Petrovna
• Susanna Martinková
• Marina Giulia Cavalli
• Paul Muller
• Maria Stella Musy
• Alberto Frasca
• Maria Cumani Quasimodo


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Umberto Lenzi
• Daniele Stroppa


FOTO:

• Giancarlo Ferrando


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 2 Februari 2008 - 14:12:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The House Of Clocks (1989)
II. The House Of Lost Souls (1989)
III. The Sweet House Of Horrors (1989)


 


 
 

Jag lovade ingenting, men det här kunde ha blivit en hundraprocentigt objektiv recension. (Eller "kärleksförklaring" som jag råkar kalla dem.) Den är förvisso helt och hållen skriven under diverse gott inflytande, men det är bara en smärre parentes. Gamle Umberto, gubbjäveln Lenzi, räddade ännu en kväll och för det ska han ha tusen tack i efterskott sisådär 19 år. Det är en sanning till som uppdagas - Det är sånt här som skiljer agnarna från vetet. Frågeställningen är avklarad och jag ångrar att jag någonsin har tvivlat på Lenzis talang.

Ytterligare en kväll har alltså inte havererat tack vare hans cinematiska under som vem som helst kan och bör ta del av för att känna magin i rörliga bilder. Och som en naturlig reaktion på detta ser man därför med stor förtjusning på ännu en italiensk skräckfilm med den växande insikten: "Är inte en skräckfilm italiensk, så är den automatiskt lite sämre än alla andra." Denna insikt synkar sannerligen perfekt i fallet "The House Of Witchcraft" a.k.a. "La Casa Del Sortilegio". Förvirring råder. Det är inte bara det faktum att det i "The House Of Witchcraft" ta mig fan alltid finns action runt hörnet, utan jag har slutligen också insett vilket som är det absolut bästa sättet att dö på. Jo, det är sant. Det ultimata sättet att kola vippen på är om en häxa hugger huvudet av en och kokar det i en stor kittel. Det kan inte på något sätt bli bättre. Det slår alla olyckor och alla fridfulla insomnanden. Det slår ihjälfrysning och att tyna bort på något hem. Det finns inget pinsamt i detta sätt heller som att t.ex. hittas naken eller kvävd i sina egna spyor - Att mista huvudknoppen innan en häxa kokar den är perfa. Slutgiltigt.

Det tycker däremot inte Luke Palmer som har haft samma mardröm i ett halvår - Han springer genom skogen till ett gammalt hus där det ultimata sättet att dö på inträffar. Mardrömmarna började för ett halvår sedan när han gifte sig med läckerbiten Martha. Marthas syrra får agera lite hjärnskrynklare åt Luke på sjukhuset där han till en början ligger, men Martha har nu, tveklöst i terapeutiskt syfte, hyrt ett hus ute på landet för att Luke ska ha en chans att återhämta sig. Gissa vilket drömhus det är? Inte det som Luke har drömt mardrömmar om väl? Visst är det det - Det ser identiskt ut och det enda som saknas är själva häxan. Men ingen fara på taket - Luke börjar mycket snart hallucinera och från sitt rum ser han en natt hur häxan i hans drömmar spöar skiten ur en präst-jävel med ett järnspett. Underbart. (Man måste ha gjort något rätt i ett tidigare liv för att man åtminstone har möjligheten att få se sånt här på film.) Fatta hur lovande det här verkar. Och är. Lenzi borde vara stolt över att han fick till ännu en mästerlig bit Horror ur det sista ur källan innan den sinade till mångas förtret.

Blir man annars totalt salig när man ser att "The House Of Witchcraft" i början av filmen har en scen utanför samma sjukhus som syns i slutet av "The House Of Lost Souls"? Visst blir man det, och det är nästan så man kan se Carla och Kevin sitta där på bänken och prata om det som hände i den föregående filmen. Och pojkjäveln med röd keps som iakttar dem. Nu har dock alla dragit och det är så ledsamt att man inte får se mer sådana här subtila och älskvärda crossovers i andra filmer. Men nej - Det var bara Lenzi som brydde sig om att regera så här hårt när Fulci inte längre orkade efter den svikande turen i samband med "Zombi 3".

Hade det inte funnits bättre filmer, så hade man varit lycklig för resten av livet om man bara hade sett denna och ingenting mer. Den har nämligen allting från snorbra atmosfär till svåra galenskaper - Dock i en lite blygsam skala. Men de har balanserats ut så väl att man blir kvar med en övervägande positiv känsla efteråt. (Ni vet - Som att man inte äter tills man är mätt, utan tills man inte längre är hungrig.) Så "The House Of Witchcraft" ska finnas i hushållet som en påminnelse om hur bra t.o.m. den billigaste (I pengar räknat.) Horrorn har varit en gång i tiden i jämförelse med allt skräp som väller över oss och där nu en films budget hade räckt till tio stycken "The House Of Witchcraft". Eller kunnat användas till att återupprätta Italiens skräckfilmsindustri.

Men tillbaks till "The House Of Witchcraft". För historien är ju inte slut när Lukes vistelse i huset inte visar sig bli så avkopplande som han säkert hade fantiserat om. I huset bor även Andrew - En blind, äldre herre, och inom kort dyker även hans systerdotter upp för att hälsa på. Martha blir mer och mer konstig och Luke har inget annat val än att försöka ta reda på vad huset döljer för hemligheter och vad det är som orsakar hans mardrömmar. Det där kan dock vara som att tigga om att de ska bli verklighet förr eller senare. Men sånt är livet. Och livet kanske är en evig cirkel späckad med självuppfyllande profetior. Alla har bara inte samma flyt i tillvaron som Luke. Vilken jävla fegis skulle ha flytt om man såg ett hus från en av sina mardrömmar / omedvetna önskedrömmar? Inte Luke. Den tanken slår honom ens aldrig. Det kan ju vara så att han känner att det här är kåken där han bokstavligt talat vill bo livet ut. Köket är ju optimerat och kan det dessutom snöa i källaren, så är marknadsvärdet skyhögt per automatik. (Ingen skulle överlämna ett sånt hus till någon annan.) Luke är också så nyfiken och dumdristig att han inte verkar begripa innebörden av petitesser som "livsfara". Men jag antar att sex månader med Martha sätter saker och ting i ett lite annorlunda perspektiv. Klockrent. Vem kan annars klandra en snubbe som konstant är en måltavla för någons missnöje och kanske t.o.m. hat och prima förbannelser? Mardrömmarna är bara ett alltför lågt pris som man får betala.

Helt klart har "The House Of Witchcraft" mer järn i elden och kokta huvuden i grytan än "The House Of Lost Souls". Storyn är betydligt mer icke-linjär och mystisk, miljöerna är mer stämningsfulla och filmen har faktiskt lite plats över för karaktärerna i sig och inte bara mardrömsskräcken som en länk från en oväntad scen till en annan. Lite överraskningar får också plats fram mot slutet då det är tio minuter kvar av filmen och man undrar varför det känns som den redan är slut. Men det hade varit för simpelt och glatt i paritet med en såpass angenäm upplevelse. Så måste det vara.

Men visst blir man fortfarande en introvert mysfarbror när någon (Äntligen.) blir nedhuggen med en häcksax.

Så ska det för fan se ut.

 



  

IDÉ : 89%


Sa du idé?! Tja... Hur många kan man packa in i en och samma film? För här är en rejäl storm av bra skit.

  

STORY : 85%


Ingen film som har ett så här lovande upplägg kan ha en story som skiter sig.

 
  

REGI : 88%


Umberto Lenzi fortfarande varm i kläderna efter turen med "The House Of Lost Souls". Och visst känns "The House Of Witchcraft" ganska mycket mer kompakt och drivkraftig.

  

FOTO : 80%


Giancarlo Ferrando får huset att se ut som en drömkåk på alla sätt och vis. Och om det är Luke Palmers syn på bygget, så förmedlas det rätt så väl. Omgivningarna (Trädgårdar och alléer.) är mysiga också.

 
  

SKÅDESPELERI : 83%


Träbockar och skönheter. Dumjävlar och ännu fler skönheter. Och så en häxa.

  

MUSIK : 73%


Claudio Simonetti fräser av lite fina stycken igen. Han skulle säkert kunna göra bra låtar på fyllan.

 
  

TEMPO : 95%


Det lättar aldrig på trycket. Har man väl börjat titta, så är det svårt att ens pausa för ett akut trestegskliv till scheisseriet.

  

ATMOSFÄR : 81%


Ständigt bra. (Och så får vi ju inte glömma självaste liemannen som dyker upp i en avgörande scen!) Men som vanligt är rätt sinnesstämning en väsentlig del av hela grejen.

 
  

UTFÖRANDE : 80%


Förhäxande. Lenzis gäng kunde det här.

  

REPRISVÄRDE : 99%


Ett fenomenalt väl passande komplement till "The House Of Lost Souls". (Även om "The House Of Witchcraft" är en mycket bättre film.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Alla tokigheter som ryms i häxkonsternas hus.

 
 

Enkelheten segrar alltid. Basta.

 
 

Än en gång - Guld-erans sista verser. Nu svider de extra mycket likt en vedervärdig, påprackad "sanning".

 
 
Lite mer "Haunted House"-Horror för den som fortfarande inte är rädd för lite lågbudget.

RECOMMENDED CINEMA