The House Of Lost Souls


• Umberto Lenzi • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa Delle Anime Erranti


SPELTID:

• 84 min.


MEDVERKANDE:

• Joseph Alan Johnson
• Stefania Orsola Garello
• Matteo Gazzolo
• Laurentina Guidotti
• Gianluigi Fogacci
• Hal Yamanouchi
• Licia Colò
• Costantino Meloni
• Charles Borromel


MANUS:

• Umberto Lenzi


FOTO:

• Giancarlo Ferrando


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 2 Februari 2008 - 13:57:56


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The House Of Clocks (1989)
II. The House Of Witchcraft (1989)
III. The Sweet House Of Horrors (1989)


 


 
 

Vad är det som gör Horror bra? Och vad är det egentligen som sållar agnarna från vetet? Och vad är det som gör det "dåliga" i fruktat bra Horror så fullkomligt att man bara blir ännu mer tokig av att utsättas för det? På sikt är detta frågor som är omöjliga att komma ifrån och de blir till slut oundvikligen kvar i ens undermedvetna och maler oftast på medan man dreglar framför T.V.:n åt ännu en italiensk skräckfilm från Guld-eran. ("När inträffade Guld-eran?" är f.ö. en fråga som borde komma upp under historielektionerna i grundskolan så att alla lär sig viktiga saker för en gångs skull.)

Visst kan det då finnas regler som är bra att tillämpa om man vill få fram sitt budskap / sin poäng med en film som man tar sig an att göra. Vilka dessa regler är får man som bekant lära sig i en filmskola eller något liknande. Men det där djälvaranammat och hungern - Det delas inte ut någonstans. Det har man med sig dag och natt och smittar av sig på filmerna. Och då är inte ens T.V.-formatets regler några oforcerbara hinder. Eller?

För man vill så klart hitta Det i alla filmer som man ser. Man vill känna att man har hittat Det som man har letat efter under alla dessa år. Kan Det då finnas i en film som "Ghosthouse 3" av självaste Umberto Lenzi? Mycket möjligt. Men den första frågan som besvärar en är så klart: "Vart fan tog de två första "Ghosthouse"-rullarna vägen?" Men det finns ingen orsak till att tro att man har missat något livsviktigt asbra på vägen, för filmen heter egentligen "La Casa Delle Anime Erranti" eller "The House Of Lost Souls". Eller "Haus Der Verlorenen Seelen" på tyska. På framsidan på just den tyska DVD-utgåvan står det också att filmen egentligen är "Ghosthouse 1". Så vad är det för pissniss med "trean"? Jo. Lenzi har gjort hela tre rullar med "spökhus"-tema och det här råkar vara den tredje i raden där den första är "La Casa 3" (!) (Även känd som "Ghosthouse"!) och tvåan är "La Casa Del Sortilegio". (Fast någon försökte få Lamberto Bavas "Demons 3 : The Ogre" till tvåan! Och som om inte allt detta vore tillräckligt med kattpiss i kaksmeten, så finns även "La Casa Del Sortilegio" utgiven som "Ghosthouse 4"!) "La Casa Del Sortilegio" och den här är alltså två T.V.-rullar som Lenzi gjorde för serien "House Of Doom" i fyra delar. (Lucio Fulci gjorde de två övriga - "The House Of Clocks" och "The Sweet House Of Horrors".) Men, ack och ve, serien ansågs vara för splattig för T.V., så de hamnade på video... Är vi väck nu på riktigt, eller?

Sätt era näst sista pengar på det, för nu ska vi ut på landet till ett övergivet hotell i sällskap med en grupp unga, lovande geologer. Syftet med trippen är att studera fossiler i bergen, men det hade resulterat i en film som nästan är tråkigare än "Charlie's Angels". Tyvärr mår en av geologerna, Carla, måttligt bra då hon dagligen har återkommande hallucinationer. De involverar en buddhist-munk som med yxa gör slarvsylta av en blödande Buddha-staty, en gråtande pojke i röd keps, en skelett som åker omkring i en rullstol och lite Tarantellor. Men sån är antagligen vardagen om man är ett medium. (Man borde fråga någon gång om det stämmer.)

Gänget drar nästa dag vidare längs serpentinvägarna i Norra Italien, men till slut kommer de fram till en avstängd landsväg. Det betyder att de får åka en bra bit tillbaks och... Varför inte ta in på ovan nämnda hotell som inte ens ser helvetiskt nedgånget ut? "Stängd"-skylten till trots verkar det åtminstone finnas en gubbe på hotellet som går med på att släppa in våra hjältar. Inte för att han säger ett ord. Och så försvinner han spårlöst. Inget skumt försiggår annars. Kalendern på väggen är 20 år gammal och Carlas hallucinationer fortsätter, vilket leder till att saker som "sovande" och "vilande" blir lite surt.

Redan den första natten börjar T.V.-apparater explodera av sig själv (Utan att de ens visade en sekund av "Charlie's Angels".) och blod börjar droppa från taket. Mardrömmar och verklighet flyter ihop och olyckorna börjar avlösa varandra. En av dem förklarar bl.a. varför det är en bra idé att springa utav bara helvete om en tvättmaskin börjar glida längs golvet för egen maskin. (Glöm det där med att sitta på den.)

Hotellet har så klart en fin liten historia daterad 1969 som funkar rätt bra som en bakgrund till det som händer, men efter ett tag har all logik spolats ned på dass och det är bara att försöka njuta av en film som har samma bildspråk som en mardröm. Mer än så kan man inte begära under rådande omständigheter.

"Ghosthouse 3" dryper non-stop av svårslagen charm och det är med vemod man inser att den är gjord precis innan den italienska skräckfilmsindustrin stupade. Ett lätträknat antal gubbar som Umberto Lenzi gjorde sitt yttersta med det de hade till förfogande för att bevara känslan från och storheten i Guld-eran. 80-talet hade därför ett stort fundamentalt fel - Att det tog slut. För det finns även en gnutta sorg och trötthet i filmen trots bra idéer, en handfull fina Splatter-FX och naturliga skådisar som tyvärr aldrig fick en ärlig chans i branschen. Någon kan säkert gnälla på att de är dåliga, men är de verkligen det? Jag blir mer och mer tveksam. T.V.:n exploderade ju inte till att börja med.

Det här är också andra gången jag har sett Lenzi försöka sig på att återskapa Tarantella-attacken från Världens Bästa Jävla Film efter bästa förmåga. Den är inte lika lång och poänglös som i "Hell's Gate" och den har inte heller någon Gore, men den väcker lite varma känslor i alla fall. Som en hyllning ska göra.

"Ghosthouse 3" är inte en film som man ser av en tillfällighet. (Om man inte känner sådana som mig, då. För någon gång kommer jag säkert att tvinga minst en person att se den här och "The House Of Witchcraft" på raken. Samt bli upprörd om de inte tycker att de är bra.) Antingen är det temat som väcker intresset tillsammans med Umberto Lenzis namn. Eller något annat. T.ex. en desperat flykt undan vardagen som sedan länge infekterats av alltför mycket "Det som inte längre får nämnas här". Längtan efter det mer enkla och ärliga.

Finns det inte i diverse spökhus så finns det ingenstans. Längre.

 



  

IDÉ : 89%


Hemsökta hotell, olyckliga själar, mardrömmar och hallucinationer - Fyra grundpelare till en kalasrulle.

  

STORY : 78%


För en mardrömslik tur funkar den hyggligt. "The House Of Lost Souls" är ännu ett bevis på att logik och skräck inte ska blandas alltför friskt.

 
  

REGI : 83%


Umberto Lenzi är ingen nybörjare, vilket märks så fort det börjar hända grejer. Och regissera överraskande Gore-scener har han alltid varit en hejare på.

  

FOTO : 73%


Giancarlo Ferrandos foto kanske inte är i klass med det i "All The Colors Of The Dark" eller ens "The Island Of The Fishmen", men det här var ju tänkt att vara en T.V.-film på inte världens mest generösa budget.

 
  

SKÅDESPELERI : 76%


Känner du igen Buddhist-munken (Hal Yamanouchi), så har du säkerligen sett ett gäng andra italienska 80-tals rullar. Känner du igen resten, så har du förmodligen sett de allra flesta.

  

MUSIK : 66%


Tuff synthmusik av Claudio Simonetti och... Där är ju-- Där är ju t.o.m. en snutt från "Demons"...!

 
  

TEMPO : 85%


Carlas hallucination rivstartar filmen efter bara några sekunder och Lenzi lyckas hålla ångan uppe.

  

ATMOSFÄR : 71%


Livat i holken. Som väntat.

 
  

UTFÖRANDE : 55%


Kvalitet. Men man borde undvika att göra "Slow Motion"-sekvenser med skådisar som bara rör sig långsamt. Det ser tyvärr bara aningen komiskt ut.

  

REPRISVÄRDE : 98%


En "Double Bill" med "The House Of Witchcraft" är fan inte i vägen någon kväll / natt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Att Lenzi gjorde två rullar.

 
 

Filmen känns inte det minsta konstlad.

 
 

De sista verserna hugger alltid i hjärtat. Speciellt när det gäller Italo-Horror.

 
 
Lite "Haunted House"-Horror för den som inte är rädd för lite lågbudget.