Le Frisson Des Vampires


• Jean Rollin • Frankrike • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Shiver Of The Vampires, The


SPELTID:

• 90 min.


MEDVERKANDE:

• Sandra Julien
• Jean-Marie Durand
• Jacques Robiolles
• Michel Delahaye
• Marie-Pierre Castel
• Kuelan Herce
• Nicole Nancel
• Dominique


MANUS:

• Monique Natan
• Jean Rollin


FOTO:

• Jean-Jacques Renon


MUSIK:

• Acanthus


PUBLICERAD:

• 28 December 2007 - 21:54:53


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Encore Filmed Entertainment


 


 
 

Hur förbannad man än blir på någon skit-rulle som först lovar en massa gott men som i slutändan bara snor ens tid och gör en arg, så är det ordentligt skönt att veta att Jean Rollins värld alltid finns där och att man kan fly in i den - Bort från förutsägbara intriger, paralyserande klichéer och uttjatade sidospår. En tur genom Rollins värld renar. Kanske inte kroppen, men själen. I alla fall till viss del.

Rollin vässade till sin stil ordentligt med sin tredje långfilm "Le Frisson Des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" (Från samma år.) är bara en naturlig vidareutveckling inom denna stilövning. "Le Frisson Des Vampires" har mer element invävda i den ytterst surrealistiska sättningen och är dessutom en nyckelfilm i Rollins filmografi. Utan denna film hade det kanske inte kommit någon "Les Démoniaques" eller "Lèvres De Sang". Båda två har nämligen ekon från just denna film, och då syftar jag inte bara på temat lesbiska vampyrer och vålnader som varken befinner sig i de levandes eller dödas värld. Det finns mer under ytan i denna skymningszon och Rollin fångar känslan av den till perfektion. Man känner sig instängd i en värld som påminner om den riktiga, men man upplever den sällan som verklig.

Här är det vampyrdrottningen Isolde som slår sina klor i två vampyrjägare, och filmen börjar med deras begravning. (En svartvit flashback sätter stämningen finfint.) Vampyrjägarnas kusin Isla som just har gift sig med Antoine åker till vampyrjägarnas slott för att besöka det under smekmånaden. Paret får mycket snart veta att jägarna har blivit dödade. Isla vill ändå hälsa på och prata lite med deras (?) änka. Isla och Antoine tas emot av två tjänarinnor som verkar något kyliga och frånvarande. Men det har sin lilla förklaring. Snart dyker också Isolde upp och innan någon vet ordet av har hon fått ett ganska så gott öga till Isla. Bekymmer uppstår runt läggdags.

Antoine är den som sedan försöker rädda Isla ur Isoldes demoniska grepp och Islas kusiner råkar inte vara lika mycket "döda" som "odöda" vampyr-offer. Så det blir en del dramatik nätterna igenom. Dramatik à la Rollin, ska det sägas. (Det vill säga i ett helt eget tempo i drömlika och färgsprakande miljöer.) Och det finns alltid lite utrymme för lite lesbiskt hångel när det är slut med existentiellt filosoferande och annat nonsens.

Ska man då jämföra "Le Frisson Des Vampires" med "föregångaren" "Requiem Pour Un Vampire", så finns det en del skillnader som är värda att nämnas. Det finns först och främst mer dialog, och den levereras alltid med en poetisk touch. De f.d. vampyrjägarna är även insatta i "moderna" termer inom psykologi och annat, vilket gör att dialogen inte drar ned tempot i sank. Det är ganska så tragikomiskt att lyssna på dem. Och så Isolde som verkligen ser ut som en tvättäkta vålnad fångad mellan två världar. Hennes iskalla blick är riktigt otäck. Med en liten beröring paralyserar hon vem som helst och teleportering för hennes del är lättare gjort än sagt.

Mitt i smeten hamnar alltså Isla och hon dras sakta men säkert in i den andra världen som hon snart känner sig mer och mer hemma i. (Ett litet bett och saken är fixad, ni vet.) Antoine måste dock vara en av de mer apatiska personer som har lärt sig att gå. Eller så blir man så starkt påverkad av en vampyrdrottnings närvaro att man inte "vaknar" fast två vampyr-brudar gapskrattar i örat på en när man sover. Vad vet man om man inte var där?

Det är än en gång inte logik eller "orsak och verkan" som Rollin har baserat sin film på, utan den visuella poesi som blev hans trademark just i och med dessa avgörande filmer. Vi behöver inte veta vem som tänder ljusen i alla kandelabrar och vi behöver inte veta vad som skapar det bländande röda ljuset som riktigt jävlas med ögonen. Tänk bara på vilken dröm som helst där du blir hänförd av någon bild som etsar fast sig i minnet. Tänker man på något annat än själva bilden? Knappast. Skulle man börja analysera annat än symboliken (På sin höjd.), så skulle magin gå förlorad på en sekund. "Le Frisson Des Vampires" drivs helt och hållet framåt med hjälp av denna magi.

Symboliken består av de ständiga motsatserna mellan Livet och Döden. (Det färska blodet från en död duva väcker en odöd vampyr vid fel tillfälle. Och så vidare.) Men någonstans bryts gränsen och det är där filmer som "Le Frisson Des Vampires" hör hemma. (Och personerna då. De ger inte direkt ett friskt intryck. Men lusten lever kvar. I alla fall hos Isoldes tjänarinnor.)

Och så var det ju miljöerna. Ett gotiskt slott, kryptor, kyrkogårdar och valv. Indränkta i ett förtrollande överjordiskt ljus som man nästan bara har sett i "Suspiria". (Att "måla med ljus" får en helt annan innebörd. Titta bara på helbilden på slottet eller kyrkogården när Isolde är i farten. Och så är självaste Stranden med!)

Soundtracket består av instrumental prog-rock från Acanthus. Den har också synkats med bilderna och passar in riktigt bra mellan övergångarna. (Det är sällan det är helt tyst, men det blir en fin effekt när musiken tystnar när porten till kyrkogården glider upp med ett gnissel.)

Annars hålls det hela på en rätt så enkel nivå. Bilder som talar ur ett sammanhang istället för ord som hamras in i skallen på en. (D.v.s. det som alltid har fungerat för Rollins del.) Och jag är fortfarande övertygad, kanske t.o.m. starkare än någonsin tidigare, om att Rollins filmer bara är gjorda för dem som vill närma sig hans värld. Många är säkert det som har undrat hur besynnerlig en film kan kännas utan att för den sakens skull vara frigjord från dess interna kontext. Rollin har alltid lyckats ta vara på detta så gott det går, och inte en enda gång har det känts som han försöker glädja så många som möjligt och samtidigt trycka något budskap / idé i ansiktet på alla som råkar titta.

Men bara man kommer förbi detta, så är Rollins rullar bland de friskaste fläktar man kan känna. Och de behövs. Ständigt.

 



  

IDÉ : 93%


Jean Rollin smider järnet medan det är hett. "Le Frisson Des Vampires" är Rollins konstnärsskap i ett tajt nötskal.

  

STORY : 89%


Bilderna berättar sin egen story med långt fler än tusen ord. Manusets struktur är inte lika viktig, även om den finns där.

 
  

REGI : 99%


Rollins berättarglädje på full gas.

  

FOTO : 98%


Som man säger när man har fått i sig lite syra: "Vilka vackra färger!" Här är ett par av Jean-Jacques Renons 15 minuter. Ljussättningen, speciellt i exteriörerna, är andlöst vacker.

 
  

SKÅDESPELERI : 69%


Det är egentligen bara Sandra Julien som man kan säga något bra om. Dominique är dock riktigt otäck och det är alltid trevligt att se Marie-Pierre Castel.

  

MUSIK : 66%


Acanthus rockar världar bortom alla andra, givetvis.

 
  

TEMPO : 87%


Jag vet inte riktigt vad man mäter tiden i Rollins värld med.

  

ATMOSFÄR : 92%


Blodcirkulationsstrypande.

 
  

UTFÖRANDE : 90%


Trolleri på en väldigt blygsam budget. Det enda tråkiga är att så många skräckfilmsfans har missat vad Rollin har att erbjuda enbart för att han har vägrat att anpassa sina filmer till bestämda genrer.

  

REPRISVÄRDE : 86%


Gränserna i Rollin-Land växer för varje titt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Jean Rollin = The Man!

 
 

Världen blir aldrig sig lik igen. Igen.

 
 

Man får inte nog av varken vampyrer eller kandelabrar när man är fast i den andra världen.

 
 
Vampyrer, finns dom? (Man kan ju alltid hoppas om de är som i Rollins värld.)

RECOMMENDED CINEMA