La Terza Madre


• Dario Argento • Italien • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Mother Of Tears


SPELTID:

• 98 min.


MEDVERKANDE:

• Asia Argento
• Cristian Solimeno
• Adam James
• Moran Atias
• Valeria Cavalli
• Philippe Leroy
• Daria Nicolodi
• Coralina Cataldi-Tassoni
• Udo Kier
• Robert Madison
• Jun Ichikawa
• Tommaso Banfi


MANUS:

• Jace Anderson
• Dario Argento
• Walter Fasano
• Adam Gierasch
• Simona Simonetti


FOTO:

• Frederic Fasano


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 26 December 2007 - 13:59:52


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Inferno (1980)
II. Suspira (1980)
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » Terza Madre, La : Noble Entertainment Vs. Optimum Releasing


 


 
 

Japp... Det är dags att dra ett djupt andetag och balla ur riktigt ordentligt, för nu är hon äntligen här - "The Mother Of Tears". Det har varit lugnt och tyst en kvarts evighet runt "Mothers"-konceptet efter att Suckarnas och Mörkrets mammor fick var sin riktigt dålig dag... Det är alltså 27 respektive 30 år sedan IRL. (Om man nu hade missat det av någon orsak.) Som många vet beror fördröjningen mest p.g.a. att Argento helt enkelt inte har haft möjligheten / chansen att fräsa av den sista delen förrän nu. (2007.) Med förnyade krafter och förnyad inspiration (DVD-formatet hjälpte inte bara fler och fler att återupptäcka Argentos klassiker.) samt med en hel del hjälp från ett par olika författare som är välbekanta med konceptet, så kunde hur som helst Trean förverkligas. För det var faktiskt på tiden.

Om man då börjar med att ställa "La Terza Madre" jämsides med de två föregående delarna och kolla lite på vad som har hänt sedan 1980 i "Suspiria"-världen. Influenserna från denna trio ondsinta kvinnor orsakade en hel del oväntade dödsfall i Freiburg och New York. Men även om Mater Tenebrarum och Mater Suspirorum gick under, så finns trions anhängare kvar på jordens yta - Precis som energierna som de kanaliserade och använde till att röja undan hinder och en och annan jobbig jävel. Alla väntar bara på ett tecken. Rom står således på tur när det gäller att få smaka på ond bråd död i lite större skala. Den sista über-häxan, Mater Lachrymarum, är kvar i livet och det är i Italien hon är baserad. Och man kan säga att hennes krafter gör människor rätt så illa - I alla fall de lite mer otursförföljda och som korsar hennes väg. Morsornas plan har legat på is av diverse orsaker - Orsaker som lätt kommer att avslöjas under filmens gång. Men ondskan är tidlös. 27 år hit eller dit gör ingen som helst skillnad.

Det är först och främst stört omöjligt att komma ifrån jämförelsen med "Suspiria" och "Inferno". Det går inte. Den här filmen kan inte stå på egna ben. "La Terza Madre" är ju ändå i grund och botten trean i serien oavsett vad vissa påstår. (Att filmen bara gjordes rakt av utan "originalmanuset" från 80-talet i minsta lilla åtanke. Etc.) Kanske just därför har Argento gjort några medvetna och totalt ofrånkomliga anknytningspunkter till de tidigare filmerna.

Men sedan finns det alltid "fans" som alltid blir besvikna som på beställning. Men det verkar också vara så att just de fansen sällan bryr sig om vad Argento själv är intresserad av. "La Terza Madre" är lyckligtvis nog inte gjord för att dessa fans ska bli nöjda... För de GÅR aldrig att göra nöjda. (Så varför slösa tid och energi på att ens försöka?) Dessa personer förväntar sig alltid en re-make på antingen "Deep Red" eller, som i det här fallet, "Suspiria"... Och här är alltså den absolut största måltavlan för detta missnöje - En film som vissa har gått och väntat på i 27 år. I vissas huvuden befinner sig "La Terza Madre" i ett tillstånd som inga rörliga bilder i hela världen kommer att kunna leva upp till. Den är från början en fantom-rulle helt utan koppling till den riktiga filmen. Ingenting bra kan komma ur det, och dessa fenomen är alltid tragiska.

Men... Det var egentligen inte DET det skulle handla om en gång till, utan just den riktiga filmen. För vad man istället får i "La Terza Madre" är tung Splatter och våldsam Horror. Till att börja med. På ett sätt som bara Argento kan leverera. I en mix som nästan bara Argento kan lyckas få till. (Det där var kanske inte så överraskande, nej. Men promendader i solnedgången och sångnummer hade sänkt även den här filmen.) Så visst känner man igen Il Maestro genom det. (Och genom alla personer som egentligen borde sitta inspärrade.) Men det sundaste är att helt enkelt ställa alla förhoppningar så nära noll det går. Och inte förvänta sig för mycket med det som har direkt med "Suspiria" eller "Inferno" att göra. (Annat än att ännu en "Moder" kommer att dyka upp i storyn. Och Tårarnas Moder är den hetaste av dem alla, vilket... Hmm... Okej, det säger inte så mycket, va? Men Moran Atias... Phew...! En het donna på rätt plats i alla fall...! På "Bad Girl"-sidan, alltså.)

Så visst ska nog det här också kunna bli en helschysst åktur i ett par hundra blås - Genom sann ondska, vansinniga mord och minimalt med tjafs.

Redan förtexterna är i ögonfallande (Ett animerat collage på en mängd mer eller mindre makabra tavlor.) och man bara vet, än en gång, att det här inte kommer likna någon annan Argento-rulle. En vinnande formel i alla tider och ett makalöst lyft efter "Masters Of Horror"-avsnitten. Upprepningar är en sak som alla tröttnar på förr eller senare, och det är inte Argentos stil att göra sådana.

Bakom kyrkogården i Viterbo har man just halat upp två kistor ur marken - En stor som innehåller det mumifierade liket efter Oscar De La Vallee och en mindre som innehåller något som antagligen grävdes ned av en bra orsak. Den stora kistan öppnas en kort stund (Och visst ligger fanskapet där.) och den mindre förseglas ordentligt av en präst som verkar riktigt bekymrad ut över vad det här fyndet kan dra igång.

T.ex. på ett konstmuseum i Rom där kistan oundvikligen hamnar. Det är just bland förseglade kistor innehållandes märkliga artefakter som man inte ska söla med blod. Vilket arkeologstudenten Sarah Mandy (Asia Argento) och hennes kollega / väninna Giselle får erfara när de öppnar kistan och plockar ut tre statyetter, en stor kniv och en tunika. Någonting... Vaknar till liv, Giselle blir anfallen och... Ja... Hon kommer inte undan. Det gör däremot Sarah med lite välkommen hjälp från en annan dimension, men hon har nu också dragit till sig lite oönskad uppmärksamhet från Mater Lachrymarum som har en del illvilliga planer - Planer som sätter igång med slumpmässiga våldsdåd i Rom samt så mycket vandalisering och rån som man kan klämma in på ett dygn. Och tycker man att det hela har en aura av något "djävulskt konstigt", så: Välkommen till den tredje häxans galna värld.

Sarahs kille Michael börjar forska i historien kring De La Vallee, men får sin son kidnappad samma dag som "tack". (Han får välja mellan att hålla käften och avbryta sitt snokande eller få ungen köttad.) Och Sarah börjar snappa upp meddelanden från andevärlden via sin sedan länge döda mor. (Och kanske kan hon utveckla lite magiska egenskaper på köpet.) Hon kommer i alla fall att behöva all hjälp hon kan få med tanke på vad som väntar och vilka som är ute efter henne av olika anledningar. Vi kan väl bara säga att sekten i "La Terza Madre" får den i "Suspiria" att likna ett gäng försynta förskole-fröknar. Den här är mer som ett gäng psykotiska Gothare på uppåt-tjack.

Gamla hederliga Dario visar inga som helst tecken på trötthet och han snålar inte med krutet den här gången heller. Det är som vanligt inte det tekniska som överglänser allting annat, utan den estetiska värmen i hans filmer som alltid klickar så djävla fint - Oavsett hur svårt temat är, så finns det någonting i bilderna som gör att filmen andas med lätthet. Precis som "de där två andra filmerna", så ändrar "La Terza Madre" ständigt karaktär. Utanför Giallo-genren har Argento också haft detta dynamiska driv med sig genom åren och det är det som är essensen av Horror. Man känner det också väldigt starkt i "Phenomena". I "La Terza Madre" ser man återigen hans nyfunna kreativitet i full flärd. Väldigt många verkar avsky det nya spåret som han har slagit sig in på och detta har bl.a. lett till att "La Terza Madre" får kritik för att vara "för konstig". (Det vore väl inte som att kritisera en citron för att vara sur?) Det hela ska präglas av en drömlik struktur utanpå det fantastiska. Logik och på förväg definierade gränser fungerar inte här.

Och Splatter-effekterna. Det är minsann inte lätt alla gånger att sätta sin inre, dreglande fan-boy åt sidan när man ser dem - Magar blir uppsprättade, kroppar blir spetsade och huvuden blir krossade och hackade med olika tunga föremål. Och så lite fina blodgejsrar från avslitna strupar och stora sår. Världsklassigt. (Om man bortser från lite CGI-effekter som "tyvärr" aldrig ser bättre ut än teaterblod.) Och det är väl alltid en fin krydda i cinematiska skräckupplevelser?

Men till slut kommer vi ju fram till just det - Slutet. Och man kan bara säga att även det är i uppgraderad, sann "Suspiria" och "Inferno"-anda. (Vad annat hade man kunnat begära?) Argento gör också en trevlig liten referens till "Phenomena" under finalen. (Men den känns inte malplacerad.)

Mycket positivt förvånad blev man än en gång... Men visst känns filmen på många sätt som en säker tripp vidare in genom Argentos värld. Förutsägbarheten i film nummer tre kan inte vara helt lätt att hålla i schack. Därför är det bra att elementen i berättelsen inte nödvändigtvis följer någon linjär mall - Den här gången heller! Och så är ju både Daria Nicolodi, Coralina Cataldi-Tassoni, Valeria Cavalli och Udo Kier med i olika biroller. Det är riktigt trevligt att se alla välbekanta ansikten igen. Och minsann blir Asia bara vackrare och vackrare för varje år som går.

Det måste i alla fall kännas som en lättnad för Argento att få avsluta det här. Men man kommer på många sätt inte ifrån känslan av att filmen hade "känts" ungefär likadan om den hade varit gjord, låt oss säga, 1984 istället för 2007. Minus mobiltelefoner och CGI, då.

En trea guld värd och en värdig trea till två riktiga guld-rullar.

 



  

IDÉ : 99%


En trilogi måste trots allt ha en del tre. Idén har åldrats bättre än en fint vin och den hade inte försämrats om det så hade dröjt till 2027 innan "La Terza Madre" hade kunnat förverkligas. Men det känns ändå bra att den kom lagom till "Suspirias" 30-årsjubileum.

  

STORY : 93%


Handlingen består av element som inte är helt och hållet förankrade i "the real world". Men de går ändå hand i hand med de tidigare filmernas grundkoncept och man har lyckats behålla andan i det.

 
  

REGI : 99%


Magin är starkare än på länge. Om "Non Ho Sonno" var Argentos återvändo till Gialli, så är "La Terza Madre" hans återvändo till ren Horror.

  

FOTO : 95%


Frederic Fasano fångar en bra genomgående känsla för temat och bilderna är många gånger bedårande. Färgskalan blir hetare och hetare ju längre tid av filmen som går och det är ruskigt läckert även utan looken från "Suspiria" eller "Inferno".

 
  

SKÅDESPELERI : 92%


Asia Argento har blivit en bättre skådis och det är lätt att fatta sympati för hennes rollkaraktär. Udo Kier gör som vanligt det bästa och det mest skruvade av sin biroll.

  

MUSIK : 95%


Claudio Simonetti fixar till ännu en hjärtslitande bra score som växlar mellan att vara känsloladdad och dramatisk. Allt är på plats, och Dani Filth från "Cradle Of Filth" sjunger på låten "Mother Of Tears". (Lite härlig Metal passar under vilka sluttexter som helst.)

 
  

TEMPO : 99%


Häxkrafterna drar iväg med öppna spjäll redan efter fem minuter och bara under några få minuter bävar man för att det ska börja gå på tomgång. (Det gör det aldrig.)

  

ATMOSFÄR : 98%


Annorlunda. (Igen!) Men nästintill lika egen. Men med det här teamet - Vad fan kan gå snett, ärligt talat?

 
  

UTFÖRANDE : 98%


Som vanligt är det bara CGI:n som inte är lika välgjord som resten av filmen. (Fast trots det, så finns det ändå lite snygg CGI i filmen.)

  

REPRISVÄRDE : 87%


Jodå. "La Terza Madre" kommer ofta att ses efter "Inferno" från och med nu.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Gissa en gång... Ett, två... Vad kommer efter "två"?

 
 

Det som inte är "skitbra" är försvinnande lite.

 
 

Den här filmen är värd en ärlig chans, vilket den inte har fått. (Men om tio år kommer man att börja hylla den till höger och vänster.)

 
 
En under omständigheterna sensationell avslutning på trilogin. (Fast det kommer att ta ca. 25 år igen innan det erkänns på bred front.)

TOP CINEMA