Possession


• Andrzej Zulawski • Frankrike / Västtyskland • 1981 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 123 min.


MEDVERKANDE:

• Isabelle Adjani
• Sam Neill
• Margit Carstensen
• Heinz Bennent
• Johanna Hofer
• Carl Duering
• Shaun Lawton
• Michael Hogben
• Maximilian Rüthlein
• Thomas Frey
• Leslie Malton
• Gerd Neubert


MANUS:

• Andrzej Zulawski
• Frederic Tuten


FOTO:

• Bruno Nuytten


MUSIK:

• Andrzej Korzynski


PUBLICERAD:

• 8 December 2007 - 08:18:10


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011-7----------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"Possession" är en hyper-bisarr metamorfos med dubbelbottnade, ja kanske t.o.m. trippelbottnade budskap. (Och så har den bl.a. marknadsförts som en erotisk Monster / Splatter-rulle. Phew! Ja, jag kan då inte säga någonting om det...!) Här ger verkligen den polska "Art House"-regissören Andrzej Zulawski allt och lite till. (Detta är dock en fransk / västtysk produktion då Zulawski hade ganska så stora svårigheter med att jobba i sitt hemland.) "Possession", i alla fall i sin oklippta form, är per definition egentlingen inte en skräckfilm. Men den har element som inte passar i någon annan genre. Och element som bara existerar i psyken under en simtur i en mental pissränna och som drivs under ytan av oförfalskat vansinne och hallucinationer som skulle få vem som helst att klappa ihop.

De teman som här då blir katalysatorer för "besatthet" är olika typer av isolering / avskärmning (Verbal, sexuell, etc.), bilateralt destruktiv svartsjuka (Finns det ens andra varianter?), hat och aggressioner som övergår i våld, samt en sjuklig vilja att förändra sig själv och sin situation. Kosta vad det kosta vill. Zulawski samlar alla dessa teman under en och samma spotlight och låter det värsta hända filmens huvudpersoner som alla har olika sortens kopplingar till varandra. Eller vill han "bara" visa att förluster av olika slag antingen är långsamt eller snabbt kvävande? (Det är inte fråga om ifall det sker, utan när.)

Först och främst har vi Mark som återvänder oplanerat till ett förändrat Västberlin (Det gråa Östberlin hägrar bakom muren med taggtråd och beväpnade vakter.) och hem till sin familj - Frun Anna och deras son Bob. Men det här är inte i närheten av en lycklig sammankomst. Mark har varit borta bra länge, och hans frånvaro har under tiden slagit kilar mellan familjemedlemmarna - Speciellt man och fru som inte längre kan kommunicera normalt på något sätt. För Marks del hade förmodligen en uppblåsbar Barbara gett bättre gensvar än vad Anna ger på det fysiska planet och Anna... Tja, hon har lite andra överraskningar som kommer att uppdagas en efter en.

Annas ständiga "dagsturer" och hemlighetsmakerier sår den första inflammerade och snabbt växande svartsjukan och Mark inser snart att hon har någon annan. En privatdeckare anlitas för att hjälpa honom att få detta bekräftat, men det visar sig vara det första steget mot en total katastrof med en långsam utplåning av två människor som inte kan existera tillsammans. Och som förmodligen aldrig skulle kunna bli lyckliga. Här är det oöverkomliga hindret det faktum att Annas "lilla" hemlighet inte går att räkna ut. Alla avslöjanden är konstruerade för att chockera. Alla avstånd är till för att aldrig kunna minska.

Och innan man vet ordet av har grälen och de lönlösa försöken till att prata "lugnt och sansat" övergått till blodutgjutelser mellan alla inblandade i det förgiftade triangeldramat / svartsjuke-soppan. När då skräck-elementen väller in över tittaren (Som en respons på det outhärdliga.) och personerna i dramat börjar disintegrera inifrån, så inser man att Zulawskis film mest av allt är en konstant påfrestande visualisering av absolut själskramps-misär designad som "Art Horror". Det allra mesta är ser motbjudande kyligt ut när det verkligen ska vara eländigt och vi får uppleva det både genom symbolik och våldshandlingar som naturligtvis inte leder till något bra. Och vi får så klart se ett "Alien"-liknande monster som har en central roll i galenskaperna. (Den finns inte där utan orsak.)

Frustrationerna och de helvetiska ångestattackerna som Mark och Anna går igenom på var sitt håll driver dem vidare in i total isolering från omvärlden, varandra och sig själva. Man riktigt känner vansinnet infektera ens sinnen medan man tittar på filmen. (Och jag kan kanske därför aldrig låta bli att få ett skratt-anfall under en viss scen som utspelas på en bar-toalett.)

I slutet ballar sedan allt ur och tar ett extra urballar-ärovarv när omvärlden än en gång balanserar ut allting och knäpper alla på näsan med klassikern: "Det finns ingen plats för irrationellt vansinne i ett modernt samhälle där man ska följa existentiella normer." Man går antingen under eller så överlever man mot ganska så höga odds.

Symboler, som sagt. De återkommer ständigt - Både som dialog och som bilder. Marks självvalda isolering i början av filmen är en tydlig symbol som visar hur man kan reagera på "sanningar" och "insikter" som andra människor kan tvinga en att ta del av. Kollisionerna består nästan alltid av hinder i form av just människor som står i vägen för ens behov. Att Mark snart får träffa en rival som på olika sätt är hans raka motsats finns möjligen med i spelet för att visa hur en av dessa kollisioner kan se ut. Man är aldrig fri. Inte förrän man är beredd på att förinta hindren och ta konsekvenserna. I dramat finns också ett barn som lever under den värsta tänkbara pressen som uppstå av en annan sorts isolerande rädsla. Tills bara flykten återstår - Genom det man känner till, genom det som fungerar och med vad det än innebär så länge det blir en förändring åt något håll. (För att alltid komma undan detta, så skulle man behöva vara född med ett fett facit i hand.) Om inte det här är Horror, så existerar det inte i den riktiga världen - Den som i "Possession" på ett sätt går under.

Och så har vi de allestädes närvarande begreppen "Tro" och "Öde". Anna skapar också sin egen isolering av helt andra givna orsaker än Mark. Och hon måste överge antingen "tron" eller "ödet" för att kunna fly från sitt helvete och söka fullkomligheten hos monstret som hon själv skapar. Om det nu på något sätt kan erbjuda det ultimata alternativet. Även detta bortväljande av det ena eller det andra symboliseras i filmen med den beryktade "missfallsscenen" i tunnelbanan. Och så leder allt till det mer action-betonade slutet där utvägarna börjar bli väldigt lätträknade. Kanske förintar man sig själv för att kunna förvandlas till något som är starkare och ett steg närmare "fullkomligheten".

Dialogen är givetvis extremt viktig i "Possession". Den reflekterar ständigt det som huvudkaraktärerna står för och tror på. Och det är inte alltid lätt att förstå innebörden av ordväxlingen eller när någon helt plötsligt tycker att en elektrisk köttkniv kan användas till att skära annat än t.ex. biff med. Men det är en sorts kommunikation när ingen annan variant funkar. Och desperation är en nyckel till förståelsen mellan personerna, precis som den sedan förvandlas till en nyckel för flykt. (Man måste ju leva med sig själv också.)

Man kan så klart undra om inte allt egentligen är en enda lång katarsis för Zulawskis del - Ett förhållande som rasar samman och som genom processen hamnar bortom reparation. I miljöer som antingen är sterila på ett omänskligt sätt (Marks lägenhet.) till miljöer som är tomma men där man i alla fall ser att det är människor som har övergivit dem. Isolering på alla håll och kanter. Var hittar man förståelse när det inte finns någon som kan förstå?

Det finns hur mycket som helst i filmen som tål att analyseras och det finns ingen chans att man kan ta in allt under första sittningen. "Besattheten" kan ta ända upp till veckor (Månader?) att smälta och den kan lätt sabba en och annan nattsömn - Dialogen måste sättas in i ett större sammanhang, till synes obetydliga händelser kan länkas samman två och två och symbolerna måste man bara hitta en förklaring till. (Och det finns ju även del scener som tilltalar både Gorehounds och fans av rullar som "The Brood".) Men "Possession" lämnar aldrig det psykologiska planet. Kanske attackerar den demonerna inuti en. Kanske frigör den galenskap på samma sätt som skräckfilmer frigör rädslor. Kanske upptäcker man något helt annat nästa gång man ser filmen.

"Possession" må ha vunnit priser i Cannes, men det hjälpte tyvärr inte när "Video Nasty"-listan smälldes upp på 80-talet. Den säkrades en plats på den och var totalförbjuden fram tills 1999 då BBFC släppte den fri. I U.S.A. klipptes 45 minuter bort (Halva filmen nästan - Bokstavligt talat den här gången.) för att få filmen att likna... Ja... Ingenting i närheten av "Director's Cut" i alla fall.

Det är annars alltså som vilka andra galenskaper och tankeväv som helst - De måste intas ocensurerade. "Possession" kommer garanterat att påverka dig på något sätt.

 



  

IDÉ : 96%


Extraordinär. Om någon ska lyckas skildra tyngre aspekter kring ett havererande äktenskap med en starkare chockverkan eller göra den på ett mer utmärkande sätt, så har den filmskaparen en rätt så sur utmaning framför sig.

  

STORY : 98%


Familjerådgivning? Ha! Åt helvete med den jävla skiten - Så här ska det se ut! Monster, slem, blod och snedtrippar. (Och det här är ändå de goda nyheterna!)

 
  

REGI : 100%


Lika dynamisk som karaktärerna är psykade. Andrzej Zulawski levererar en cinematisk psykos av sällan skådat slag.

  

FOTO : 90%


Fotot i "Possession" speglar det som händer i två jävligt skogstokiga personers skallar. Och Berlin ser inte så attraktivt ut med alla byggnader som ser ut att störta samma vilken sekund som helst. Men några scener är rofyllda på något märkligt sätt.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Isabelle Adjani tar verkligen i från tårna när hon får sina hysteriska anfall. (Adjani spelar t.o.m. två olika roller i filmen.) Sam Neill är bra på att spela snubbar som inte ens skulle kunna gå förbi en psyk-akut på 100 meters håll utan att bli inspärrad.

  

MUSIK : 65%


Joo... Den finns där...

 
  

TEMPO : 100%


Två timmar blåser förbi som en crack-propellerad panikångest-attack.

  

ATMOSFÄR : 92%


"Possession" träffar olika beroende på hur man mår själv. För någon som finner tanken om att bli smekt av en bläckfisk-tentakel erotisk, så är det här säkert det närmaste retfull mjukporr man kan komma.

 
  

UTFÖRANDE : 95%


Utöver att filmen är äckligt välgjord, så gjorde Carlo Rambaldi ett bra monster. Gore-effekterna är inte pjåkiga heller.

  

REPRISVÄRDE : 82%


Man måste se filmen minst tre gånger för att på fullaste allvar börja kunna uppskatta den. Tror jag.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Liknar ingenting annat. Nu menar jag alltså ingenting.

 
 

Isabelle Adjani är verkligen helt djävla sjövild.

 
 

Försökte hon verkligen ta livet av sig när hon såg sig själv i filmen? (Var hon så väck att hon inte visste vad / vem hon spelade?)

 
 
Det existerar i alla fall ett intressant relations- och triangeldrama!

RECOMMENDED CINEMA