Watch Me When I Kill


• Antonio Bido • Italien • 1977 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Il Gatto Dagli Occhi Di Giada


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Corrado Pani
• Paola Tedesco
• Franco Citti
• Fernando Cerulli
• Giuseppe Addobbati
• Gianfranco Bullo
• Jill Pratt
• Bianca Toccafondi
• Inna Alexeievna
• Paolo Malco
• Cristina Piras
• Roberto Antonelli
• Gaetano Rampin
• Giuseppe Pennese
• Giovanni Vannini


MANUS:

• Antonio Bido
• Roberto Natale
• Vittorio Schiraldi
• Aldo Serio


FOTO:

• Mario Vulpiani


MUSIK:

• Trans Europa Express


PUBLICERAD:

• 26 November 2007 - 16:40:30


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

När det verkade som om ingen ville / orkade dra Giallon vidare längs de välbekanta och nygamla spår som "Deep Red" lämnade efter sig, så äntrade Antonio Bido scenen med sin debut-film "Il Gatto Dagli Occhi Di Giada" a.k.a. "The Cat With The Jade Eyes" - Redan titeln osar klassisk Giallo, men filmen blev sedan omdöpt till "The Cat's Victims" och "Watch Me When I Kill" när den dubbades och distribuerades i engelskspråkiga länder... Jovars... Vi får allt se på när någon mördar.

Här tar Bido det allra bästa från de allra bästa och rör ihop en solid och intresseväckande film som lika gärna kunde ha kommit under Giallons glansdagar - Plus att den har en stark igenkänningsfaktor. Så stark att man också skulle kunna säga att "Watch Me When I Kill" har allt man kan önska sig. Nästan. Det finns de som går så långt och påstår att filmen förmodligen inte hade existerat om inte Bido hade fattat tycke för filmens "liknande" scener i klassikerna från sent 60- / tidigt 70-tal. Det är svårt att hålla med i och med att det ändå finns alltför för stora skillnader i det som inte ryms i filmens struktur. Bland alla hyllningar till Argento, Bava och Martino känner man ändå den bärande kraften - Bidos vilja att berätta en intressant historia om svek, hämnd, galenskap och mord. (Samt strävan efter att kunna bidra med lite friska fläktar till genren.)

Det är en sen men (snart) ovanlig kväll på ett apotek när den nerviga farmaceuten Dezzan vid stängningsdags får en mortel dragen i skallen samt halsen avskuren. Det sista han ser (?) är ansiktet på något tvättbjörns- / rävliknande djur. (Av någon bisarr anledning blinkar det till i rutan vid varje mord hädanefter.) Mördaren är kvar på apoteket när dansösen Mara råkar komma in för att köpa lite värktabletter. Hon motas dock bort i dörren av mördaren som väser att det är stängt. Mara går tillbaks till bilen och mördaren försvinner. Nästa person går in i butiken bara någon sekund senare och kommer ut gallskrikande som om hon just hade fått veta att Cocillana har slutat tillverkas. Mara och några andra pers rusar in på apoteket och hittar Dezzans lik med skallen i en blodpöl.

Oturligt nog för Mara tror mördaren att hon såg honom (Ja, man hör på rösten att det är en han.) bakom dörren eller att hon kan identifiera honom via hans röst, så redan nästa natt försöker han mörda henne i hennes lägenhet. Indirekt räddas hon av en lösspringande hund och några nyvakna grannar som undrar vad som försiggår. Mördaren flyr igen.

Mer turligt är det då att Maras kille Lukas vill hjälpa henne att ta reda på vem som vill se henne död. Spåren runt Dezzan verkar redan kallna, men det verkar också som om det finns en länk mellan Dezzan och Lukas granne Bozzi som får hotfulla telefonsamtal i form av hemska ljudkollage. (Dödsångestfyllda skrik, hundskall och konstig musik.)

Lukas börjar med sitt detektivarbete och ska ju samtidigt försöka beskydda Mara. Det blir inte lätt. Och var och varannan ledtråd verkar sluta i en återvändsgränd. Det som ser ut att vara ett enkelt fall blir plötsligt riktigt komplicerat.

Det finns tonvis med bra grejer att uppskatta i "Watch Me When I Kill". Storyn, precis som i inspirationskällan "Deep Red", blir allt mer invecklad ju djupare Lukas gräver. Men det finns så klart några avgörande ledtrådar / personer som hjälper honom att lista ut mördarens motiv. (Det ska sägas att motivet är helt och hållet mänskligt och att man kan förstå om någon blir bränd som helvete för resten av sitt liv av vissa fruktansvärda upplevelser.)

En sak som även Bido är noga med är att snida till karaktärernas personligheter så att man lättare kan förstå deras handlingar och reaktioner. Lika säkert som det är att en taskig barndom exempelvis formar en i fel riktning, så är det nästan en garanti att känslostyrda motiv slår ut rationellt tänkande förr eller senare. (Och att om man förstör livet för någon, så kommer det och biter en i arslet en vacker dag.)

I "Watch Me When I Kill" finns, utan att avslöja något, en stor skillnad om man jämför "skurkarna" i filmer som just "Deep Red" och "Tenebrae". Likheterna vore då att de alltid har själsiga sår från ett trauma som aldrig har fått chansen att läka. Att de sedan aldrig får utlopp någonstans leder bara åt ett håll. Det är därför inte så konstigt om detta gradvis avskärmar personerna i fråga, såvida de inte anammar en psykopats förmåga att överleva i samhället. (Människor som spelar t.ex. empatiska behöver faktiskt inte vara det.) Och sådana personer finns det ju gott om i Gialli-världen och många bad guys verkar ju oftast normala och oskyldiga. (Det här var också något som Bido återkom till i hans andra (Och hittills senaste.) Giallo - "The Bloodstained Shadow".) Handlingens komplexitet har alltså en hel del mellan raderna.

Bido undviker större mängder med blod, men lyckas genom perfekt tajmade klipp få två mordscener att verka betydligt mer brutala än vad de är. Han har heller inga problem med att hålla ångan uppe - Det första mordet genererar tillräckligt med mystik för att man inte ska kunna sluta titta och sedan när Lukas ska försöka ta reda på vad som ligger bakom dödsfallen / hoten sitter man fast.

Till sist har vi ju finalen - Lite förklarande från skurkens / skurkarnas sida är ofrånkomliga, men här är det dramatiskt och pang på. Plus att allt slutar så hastigt att man hajar till. Mördaren går i och för sig att peka ut innan han avslöjas, men motivet / motiven är inte lätta att räkna ut även om det som sagt är bra sådana.

"Watch Me When I Kill" är i grund och botten en Giallo för fansen och för de som är nyfikna på genren. Det här är en skitbra startpunkt annars eftersom Bido har / hade järnkoll på vad som funkar. Synd bara att han ofta och orättvist fick stämpeln "Argento-kopia".

 



  

IDÉ : 95%


Bra idéer tål alltid att användas ett par gånger, bara man varierar dem något. Och det gjorde Antonio Bido.

  

STORY : 97%


En simpel mordgåta - Till att börja med. Sedan blir nystanet riktigt trassligt. Fyra författare fick dock ordning på det utan att de behövde ta till diverse "fula knep".

 
  

REGI : 96%


Kriminellt undervärderad, precis som Bidos filmer.

  

FOTO : 83%


Mario Vulpiani ser till att det blir suggestivt och stiligt.

 
  

SKÅDESPELERI : 98%


Sympatiska huvudkaraktärer och garanterade gallerskakare till bad guys. Väl spelat på båda sidor.

  

MUSIK : 87%


Grym "Deep Red"-inspirerad score från "Trans Europa Express" som lirade ihop några riktigt fina trudelutter. (Och det här är den enda filmen de gjorde musik till.)

 
  

TEMPO : 97%


Här finns få tillfällen för andningspauser. "Watch Me When I Kill" byter hela tiden riktning utan att tappa farten.

  

ATMOSFÄR : 94%


Nästan lika tajt som i "Deep Red" många gånger.

 
  

UTFÖRANDE : 95%


Fan bra grejer. Mycket lite hade kunnat göra "Watch Me When I Kill" bättre.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Sevärd flera gånger om. Visa den för någon som är intresserad av Gialli och som tyckte att "Deep Red" var bra. (D.v.s. alla i hela världen.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Antonio Bido höll Giallon flytande ett par år till.

 
 

Ovanligt med en mördare som inte verkar totalt bäng. (Och har inte "Katten med jadeögon" en hjärtskärande blick?)

 
 

En relativt viktig grej får bara en bildlig förklaring.

 
 
Jadå - Ingen fara... Vi ser allt på när du mördar...

RECOMMENDED CINEMA