Ils


• David Moreau / Xavier Palud • Frankrike • 2006 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Them


SPELTID:

• 74 min.


MEDVERKANDE:

• Olivia Bonamy
• Michaël Cohen
• Adriana Mocca
• Maria Roman
• Camelia Maxim
• Alexandru Boghiu
• Emanuel Stefanuc
• Horia Ioan
• Stefan Cornic
• George Iulian


MANUS:

• David Moreau
• Xavier Palud


FOTO:

• Axel Cosnefroy


MUSIK:

• René-Marc Bini


PUBLICERAD:

• 14 November 2007 - 16:51:44


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx-10
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Man ser skräckfilm efter skräckfilm efter skräckfilm... Och någon gång blir man så uppjagad att man slutar fungera "normalt" ett tag. Minsta lilla konstiga ljud i ens omgivning får en att reagera tio gånger starkare och mer irrationellt än i vanliga fall. Man känner pulsen och den energi som skräcken frigör. Men den del av hjärnan som talar om för en att man faktiskt inte befinner sig i fara tar snart över parallellt med de irrationella tankarna - Samspelet mellan de två processerna hindrar en från att balla ur totalt. Det är en hälsosam reaktion / motreaktion och de kalla kårarna / gåshuden är en av många saker som får en att känna sig levande.

Bekymret är bara att det här sker för förbannat sällan. Det finns de som säger att man blir avtrubbad av att man utsätter sig själv för för mycket Horror. (Så att detta alltså leder till att man inte längre reagerar likadant.) Och så finns det de som säger att dessa "processer" slutar följa varandra en dag och att man blir tokig. Medan jag kan förstå resonemanget, så tycker jag ändå att "de" för jämnan snackar en massa verklighetsfrånvänt nonsens. Jag säger bara: "Nu glor vi på en bra rulle istället och flippar åt helvete senare när det verkligen finns en orsak."

Visst finns det många filmer där man känner gåshudsattackerna skölja över en med olika graders intensitet, men de där guldkornen som verkligen sätter en på gränsen, angriper nerverna med rakblad och på ett undermedvetet sätt säger: "Nu är det ta mig fan sluttjafsat." är ändå inte så värst många.

Däremot värmer det extra mycket i själen när det kommer en film som "Ils" a.k.a. "Them". (Nej, det är ingen re-make på filmen med jättemyrorna.) "Ils" har redan efter några minuter skickat en på en tur med det bästa psyk-tåget på Horror-fältet - En kvinna och hennes dotter åker av vägen när de väjer undan "någon". De kraschar mot ett träd och bilen dör. Kvinnan går ut för att kolla till motorn. I nästa sekund är hon spårlöst försvunnen. Dottern går ut för att leta efter henne och märker väldigt snart att hon inte är ensam. Någon eller något smyger i buskarna...

Hon sätter sig i bilen... Och...

...

Efter ett så här olycksbådande intro vet man bara att David Moreaus och Xavier Paluds film kommer att försöka skrämma vettet ur en med alla tänkbara medel - Och om inte förr, så kommer den att lyckas senare. Både bildspråket och ljudlandskapet känns så levande att man häpnar, och ändå går man ständigt omkring och tror att alla sätt som det går att skrämma folk på inom film redan är gjorda tusentals gånger om plus att de dessutom är uttjatade. Det är inte hela sanningen, vilket "Ils" bevisar gång på gång.

Storyn är nästintill minimalistisk - Någonstans i området där inledningen utspelade sig (På den rumänska landsbygden strax utanför Bukarest.) får vi får följa det franska paret Clémentine och Lucas i sitt hus när de en natt blir invaderade. Vi får inte veta av vem eller varför. (Förrän i slutet, då.) Vi har bara: "Baserad på verkliga händelser." gnagande i bakhuvudet. Själva idén om att vara med protagonisterna hela tiden under den eskalerande terrorn är det som hela filmen vilar på. De vet lika lite som vi. Huset är väldigt stort och när Lucas och Clémentine smyger omkring för att se vad som händer, så delar man verkligen deras fasa. Man är där och man kan inte fly.

Till slut måste man ju ändå få veta vad som hände och händer bortom de nervslitande upplevelser som paret utsätts för. Annars blir ju filmen bara en enda stor frustration. Men verkligheten hinner alltid ikapp skräcken som bara finns i betraktarens sinnen. Det ovanliga med "Ils" är att man köper det rakt av när allt är över. (Det här är bl.a. en aspekt som förstörde "The Blair Witch Project" för väldigt många.) Det sägs att allting har sin naturliga förklaring. Och när man tänker tillbaks på det som händer under den första timmen och ställer det mot det ytterst oväntade slutet, så blir det hela inte bara en mer kompakt och obehagligare upplevelse, utan det förstärker också det som "Ils" bygger på - Ren skräck. Det finns inga billiga sätt att maskera bristerna i det som ska vara hemskt. Det behövs inte, för här finns allt. "Ils" är lika mycket "Survival Horror" som psyskologisk skräck och renodlad "Home Invasion". Med en dokumentär känsla.

Filmen är "bara" 74 minuter lång, men den terror som får plats i dem är ovanligt effektiv. Som vanligt är det enkla medel som blir en bärande del i att det funkar, men det är konstruktionen i sig som är mästerlig. Kameran är som en tredje person och befinner sig alltså ständigt i Clémentines och Lucas närvaro. Kamerans rörelser får också representera om de känner sig jagade (Rusande efter dem hack i häl.) eller håller på att förlora kontrollen över sig själva. (Snurrandes runt.)

Hade nu "Ils" fokuserat mer på karaktärerna, så hade den tappat en stor del av skräcken som byggs upp i början och sedan hålls samman med ett järngrepp. Vi får veta tillräckligt om de inblandade - Det är som vilken dag / kväll som helst i ett vanligt pars liv. Det är bara natten som blir lite väl helvetisk. Och det skapar bara en ännu starkare aura av realism.

Olivia Bonamy och Michaël Cohen i huvudrollerna är måltavlorna för skräcken och de reagerar väldigt verklighetstroget på den. Det man inte ser / känner till har man ont av när det hamnar för nära inpå och tränger innanför ens personliga sfär. Paret beter sig alltså ungefär på samma sätt som vem som helst hade gjort i deras situation. Det finns ingenting i deras handlingar som idiotförklarar dem det allra minsta.

Men man bävar allt med dem. Och för sig själv när man tror att allting kommer att rasa samman när det är fem minuter kvar...

Ingen risk för det...

Och där vi det... Två pers. Mot "dem".

 



  

IDÉ : 92%


Allt bra från "The Best Of Horror-Cinema", en verklighetsbaserad händelse och en sällan uppnådd nivå av intensitet - Det nötskalet fyller "Ils" upp till brädden.

  

STORY : 90%


"Händelsen" själv skapar förutsättningarna, men själva handlingen hålls på en enkel nivå för att inte urvattna skräcken. Det starka slutet spelar en enorm roll för hur resten av filmen upplevs.

 
  

REGI : 99%


David Moreau och Xavier Palud skapar en paranoid närvaro av sällan skådat slag. Den som inte sugs in i den här mardrömmen måste ligga och sova. På ett sjukhus.

  

FOTO : 88%


Miljöerna är minst sagt obehagliga - Skogen, askan (Huset.) och elden. (Där slutet utspelas.)

 
  

SKÅDESPELERI : 98%


Det är Horror som kräver mest av skådisarna. Olivia Bonamy och Michaël Cohen får ge allt.

  

MUSIK : 74%


Musiken hinner man inte ens tänka på. Så den måste passa väldigt bra.

 
  

TEMPO : 96%


De minuter man väntar och bara vet att lugnet kommer att förintas är smått nerviga. Sedan griper filmen tag om en och blir allt mer outhärdlig ju längre tid som går. (Glöm andningspauserna.)

  

ATMOSFÄR : 90%


Den skär hål i T.V.-rutan.

 
  

UTFÖRANDE : 90%


Ytterligare en modern skräck-rulle som lyckas med konststycket att vara originell.

  

REPRISVÄRDE : 84%


Det är som med alla filmer - När man sett den en gång och vet vad som väntar i slutet, så försvinner lite av dess styrka. Men "Ils" har många kvalitéer som gör att man vill se den igen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Slutet slår luften ur en.

 
 

Realismen går hand i hand med skräcken.

 
 

Har Hollywood slut på regissörer, eller vad fan är det fråga om?

 
 
En terrorfylld natt. Komprimerad till drygt en timme.

RECOMMENDED CINEMA