Les Démoniaques


• Jean Rollin • Frankrike • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Demoniacs


SPELTID:

• 92 min.


MEDVERKANDE:

• Lieva Lone
• Patricia Hermenier
• John Rico
• Willy Braque
• Paul Bisciglia
• Louise Dhour
• Ben Zimet
• Mireille Dargent
• Joëlle Coeur


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Jean-Jacques Renon


MUSIK:

• Pierre Raph


PUBLICERAD:

• 7 Augusti 2004 - 16:13:54


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-2---3------
2010----------9-
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Encore Filmed Entertainment


 


 
 
  

"Les Démoniaques". Vad kan man säga om en film som på fullaste jungfrublodiga allvar faller in under svammelbegreppet: "Måste ses för att tros"...? Många taskiga T.V.-rullar kan man beskriva med orden: "Taskig T.V.-rulle." Och om man trots den subtila varningen beslutar sig för att se den, så inser man efteråt att beskrivningen faktiskt var perfekt. Det är helt enkelt inte värt besväret att slösa mer ord på den. Det var en taskig T.V.-rulle. Det säger mer än 1000 ord och man behöver inte säga att en två veckor gammal död grävling i ett dike en varm sommardag luktar.

Men Rollins filmer... De är något helt annat. Och gör man sig inte mottaglig för dem, så kommer man aldrig att inse det. Och det är verkligen en svår förlust - Man kan inte kalla sig för en "cineast" om man inte har sett några rullar från självaste Rollin. Vi andra fanboys kommer undan med att försvara dem med dreglet rinnande nedför hakan. Ta bara en film som denna. Ta en eller fem noggranna tittar på den. Oavsett hur man tar emot den, så är det säkert att ingenting kommer att vara sig likt efteråt plus att det sista du kommer att kunna göra är att skaka bort alla intryck ur minnet. Bilderna talar, lockar, förför och... Förtär. Och för att bibehålla sansen inombords måste du ta dig till närmaste hamnbordell för lite bärs och kvinnlig närhet. Det är vad antagonisterna gör i Rollins expressionistiska "Les Démoniaques" när tillvaron blir för tuff att hantera. (D.v.s. alltid.)

Filmen börjar på ett lite ovanligt sätt för Rollins del - Han introducerar nämligen antagonisterna, ett pirat-gäng på fyra personer, med bild, namn och en kort beskrivning. Under förtexterna får vi sedan se ett brinnande vrak, och då menar jag inte någon koffein-speedad jävel som har gått sömnlös i ett par veckor, utan ett gammalt skepp som står i lågor. Det är en grymt vacker syn och det är en sanning att det finns en liten pyroman i var och en av oss. Rollin hade en brinnande likkista i "Le Frisson Des Vampires", men här får han alltså med ett helt skepp. Två unga kvinnor (Klädda i vita nattklänningar.) hamnar på en strand efter ett skeppsbrott. Födda-långt-efter-sin-tid pirat-gänget (Ledda av paret Tina och "The Captain".) beslutar sig för att misshandla och våldta dem istället för att hjälpa dem. I tron om att tjejerna så småningom kommer att dö i kylan, sjappar piraterna till närmaste (Traktens enda, tyvärr.) bordell för att fira. Men The Captain börjar se brudarna i sina tilltagande hallucinationer och tvivlet börjar gnaga redan samma kväll - Kanske har de överlevt? Mycket riktigt har de det. De svårt skadade tjejerna tar sig senare med nöd och näppe till några hemsökta ruiner där de skänker sina själar till djävulen i utbyte mot en chans att få hämnas på Captain och company.

Det är alltså en väldigt enkel och klassisk historia som ligger till grund för "Les Démoniaques". Ändå tar det ca. 90 minuter för Rollin att berätta den. Tempot ligger i en helt annan dimension och när man väl är i "Rollinland", så vill man inte därifrån alltför snart. Det här är verkligen ett av de få sätten att få tiden att sakta ned. Märk bara väl att det här inte är mot ens vilja utan tvärtom. Ju längre man upplever att de 90 minuterna varar desto bättre. (Jag har fortfarande en efterlängtad Rollin All-Nighter framför mig, och den kommer att bli av så fort jag får tag på ytterligare ett par till av hans viktigare filmer.)

På många sätt är "Les Démoniaques" en av Rollins mer "förklarande" filmer även om den också drivs framåt med bilderna språk istället för dialogens. Djävulen / Demonen själv, som bor i ruinerna, tar sig tid att förklara hur saker och ting funkar när han väl väcks till liv av oskyldigt blod som besudlats. Men med tanke på att han har legat i någon sorts underjordisk koma, så är det väl bara kul att få prata lite för en gångs skull. Och vänslas lite med två brudar - En och samma kväll! Det är nog definitivt värt att vänta på... Kanske inte ett sekel, men nästintill...

Protagonisterna som hamnar i utkanterna av Rollins värld, både bildligt och bokstavligt talat, får inte lika mycket tid i handlingen som antagonisterna - Piraterna som ser till att skepp sjunker, så att de kan plundra dem och mörda / våldta överlevande. Våra "hjältinnor" har inte ens något namn, utan de står listade som "Demoniac #1" och "Demoniac #2". Piraterna har det för jävla bra i tillvaron annars - Tänk att kväll efter kväll hänga på en sjaskig bar, hångla med damer, lyssna på antingen piano- eller dragspelsmusik samt supa sig dyngrak på bärs om man inte orkar mucka gräl och slåss med någon. Perfekt - Det där är meningen med livet på en och samma plats. Det enkla segrar återigen. Rollin sparar i vanlig ordning inte på den nakna, kvinnliga huden. (Tyvärr finns det lite manligt också.) Tina är inte mycket för konceptet kläder och bilderna av hennes nakna kropp etsar fast sig på näthinnan så länge inte den där fläskiga jävla Captain är med. Våra tystlåtna hjältinnor får också visa hur naturen har skapat dem, men min favvo är som vanligt Mireille Dargent - Här är hon för det mesta dold under en clowns make-up, men den döljer turligt nog inte hennes former. (Finns det för övrigt någon koppling mellan clownen i denna film och Michelle som har clown make-up:en på sig i "Requiem For A Vampire"? Är det rentutav samma karaktär som har fastnat i Rollinland och blivit en vålnad / skugga av sitt forna jag? Det skulle i alla fall verka relativt logiskt.)

"Les Démoniaques" har på något sätt en mer spöklik ton än de tidigare filmerna. Det kan inte bara bero på att temat är så påtagligt med två andar som hemsöker en hallucinerande och galen person, utan hela berättelsen har surrealismen som en drivkraft. Ett bra exempel är skeppsbrottet i början av filmen som man aldrig får se. Helt plötsligt står bara tjejerna ute i vattnet som två spöken. Rollin har på så sätt isolerat händelsen i sig själv och bara valt att fokusera på händelsens omedelbara verkan - I det här fallet tjejerna som försöker ta sig till Stranden. Senare, när de ger sig iväg mot ruinerna, liknar de också två osaliga själar som dyker upp i The Captains syner.

Trots en massa fina, felande länkar mellan "Rollinland" och någon bisarr cross-over mellan äventyrsfilm, Exploitation och Horror, så är den ändå lite för mycket "Rollin" för nybörjaren. Man får allt se till att på allvar uppskatta "La Morte Vivante" (Vilket inte borde vara för jävla svårt!) och kanske "Les Raisins De La Mort" först innan man kan dyka ned i andra mästerverk i klass med "Les Démoniaques". Vi har så klart också "Le Frisson Des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" som båda två är riktigt fina och yrar omkring i samma sfärer. På något sätt känns de också mer kompatibla med denna film - Skräcken i sig är mer avskalad och bilderna har en annan styrka som ligger långt bortom kamerans lins.

På det hela taget är "Les Démoniaques" ett ytterst intressant steg mot ännu mer bisarr och gåtfull terra incognita än de tidigare filmerna. Det måste ha varit något alldeles speciellt att ha varit en Rollin-fanboy / girl på 70-talet och ständigt undra vad han ska komma med härnäst. (Om man räknar bort porrisarna som han gjorde för pengarnas skull - Just för att fansen skulle få mer att se fram emot.) För efter denna film är det omöjligt att veta vart det bär hän. Jag säger då det - Hade jag bott i närheten av en biograf som hade visat "Les Démoniaques", så hade jag gått på varenda föreställning och gråtit riktigt blod när de slutade visa den. (Förutsatt att man hade varit så pass fördelaktigt gammal år 1974.)

 



  

IDÉ : 97%


Så originell att man nästan måste klassa den som unik.

  

STORY : 85%


Enkel, långsam och febrig. Med ett lite oväntat slut. (Lite!)

 
  

REGI : 98%


Jean Rollin hittar äntligen sin nisch och allt bara stämmer!

  

FOTO : 95%


Riktigt läckert och hallucinatoriskt.

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


Det finns inget att klaga på. Joëlle Coeur är härligt vrickad non-stop.

  

MUSIK : 87%


Man kan inte klaga för många minuter på Pierre Raphs score heller.

 
  

TEMPO : 85%


I Rollins värld har en minut inte nödvändigtvis 60 sekunder.

  

ATMOSFÄR : 93%


Går att skära i med kniv.

 
  

UTFÖRANDE : 91%


Med tanke på hur svettig filmen var att göra, så är det under att den ens blev klar.

  

REPRISVÄRDE : 95%


En härlig rulle. Det tar nästan aldrig emot att se "Les Démoniaques".
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Rollins värld är den som minst går att beskriva - Den måste upplevas.

 
 

Det vimlar av läckra brudar i filmen.

 
 

Ett par scener klipptes bort från början.

 
 
Själva inkastaren vid porten till Rollins värld.

RECOMMENDED CINEMA