The Eye In The Labyrinth


• Mario Caiano • Italien / Västtyskland • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• L´Occhio Nel Labirinto


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Rosemary Dexter
• Adolfo Celi
• Alida Valli
• Horst Frank
• Sybil Danning
• Franco Ressel
• Michael Maien
• Benjamin Lev
• Gigi Rizzi
• Peter Kranz
• Gaetano Donati
• Elisa Mainardi
• Mario Cantatore
• Rosita Torosh


MANUS:

• Mario Caiano
• Horst Hächler
• Antonio Saguera


FOTO:

• Giovanni Ciarlo


MUSIK:

• Roberto Nicolosi


PUBLICERAD:

• 8 September 2007 - 00:46:00


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"A labyrinth is built to bewilder the mind of man. Its architecture, however rich in symmetries it might be, is subordinate to this end..."

Står det i början av filmen. Så sant. Mario Caianos enda Giallo (Så vitt jag vet, alltså.) "The Eye In The Labyrinth" a.k.a. "L´Occhio Nel Labirinto" drar igång med en så suggestiv inledning att vem som helst av Caianos kollegor / landsmän hade kunnat bli avundsjuka på två minuter - Blödande ur huvudet springer Lucas panikslaget omkring i ett tomt, labyrintiskt stenhus. När han stannar hoppar plötsligt en mystisk filur fram och hugger honom i ryggen med en stor kniv. Lucas springer vidare genom korridorerna, men mördaren hinner ikapp honom i en återvändsgränd och utdelar ännu fler hugg.

Blod och skrik.

Julie vaknar plötsligt upp i sin säng och allt var bara en mardröm. Men hennes kille (Lucas, alltså.) är försvunnen och hans kollegor på den psykiatriska kliniken i Milano vet inte heller var han häckar. Men av en av de intagna får Julie höra namnet på någon håla som heter Maracudi. Och hemma hos Julie har även Lucas skrivit "Maracudi" i sin kalender. Nog med mystik - Julie hoppar in i caben med spasm-jazzen brölande i bilstereon på högsta volym. I Maracudi stöter hon sedan på flera personer och inte en enda djävel kan bete sig normalt. Hon frågar här och var om någon har sett Lucas, men kammar noll - En skummis lurar in henne i ett fallfärdigt och övergivet stenhus inte helt olikt det i hennes mardröm. Huset är givetvis tomt som min plånbok och Julie är en hårsmån från att ramla ned och dö när hon knuffar upp en dörr som inte leder någonstans. Till råga på allt försöker någon döda henne med fallande cementblock och annan bråte. Hon kommer turligt nog undan med blotta förskräckelsen och tar senare en liten stärkande simtur i havet. Och så dyker tre garvande töntar upp på stranden och snor hennes kläder. Bara bekymmer hela skitdagen lång, alltså.

Julie simmar istället vidare till en annan strand som ligger vid ett stort hus. Husets ägarinna Gerda välkomnar henne och säger att en söt, naken tjej inte behöver förklara något. (Nej, precis.) Gerda har också en massa halvtids-knäppgökar och pundande konstnärer boende hos sig och det visar sig mycket snart att Lucas faktiskt uppehöll sig i huset vid något tillfälle. Ingen av de inneboende är dessvärre åt det pratglada hållet (De ligger för det mesta i solen och odlar hudcancern.), så allt annat är inhöljt i dunkel. Skummisen Frank från Maracudi dyker snart upp tillsammans med en handfull andra udda karaktärer som säkert var snällare som spädbarn.

Och en kväll ringer självaste Lucas till Julie och säger att han har letat efter henne ett bra tag...

Så långt är "The Eye In The Labyrinth" en totalt hyvens Giallo även om man lätt kan störa sig på att personerna verkar vara drogade dygnet runt och att de pysslar med skit och ingenting. Det är mycket lite som först verkar stämma överens med handlingen och allt flum som händer verkar bara finnas med i manuset för sakens skull. Man kan också undra vad som får Julie att dra iväg utan närmare eftertanke eller vad som får henne att följa med totalt okända människor till övergivna hus. Men de till synes märkliga händelserna varvas med en hel del kvalitetsspänning, vilket bl.a. involverar en nagelbitarscen i ett garage, lite vansinnig bilkörning på smala serpentinvägar och lite detektivarbete som leder till att mördaren börjar intressera sig för Julie - Kanske är någon ute efter att antingen driva henne till vansinne eller isolera henne från omvärlden.

Men. Det finns ofta ett eller flera men. Och det största är att Giallo-mysteriet ungefär halvvägs genom filmen sakta men säkert verkar börja rasa samman. Vad fan tänkte de tre författarna på när de bestämde sig för att huvudmysteriet inte längre var centralt utan vävde in en parallellhandling som tar för mycket plats i egenskap av ett villospår? Här tappar "The Eye In The Labyrinth" en hel del av tempot och blir sakta mer och mer nonsensisk. Men visst finns där en mördare vars identitet är okänd och en "labyrint" av något slag som får både en fysisk och psykisk manifestation i ett hus respektive Julies psyke. (Varför skulle annars Julie drömma mardrömmar om just ett hus?) Twisten innan slutakten är dock härligt varmrökt och jag "lovar" att ingen kommer att kunna räkna ut vem som mördade Lucas. Så en Giallo som blir en icke-Giallo får en slags upplösning värdig... Vilken Giallo som helst...

Mot slutet berättas mycket av storyn med hjälp av flashbacks och dialog. Det kan så klart fungera över förväntan om nyckelpersoner har lite svårigheter med minnet, men det kan också bli en nackdel när det bara används när det passar. Men pusselbitarna faller på plats en åt gången och någon av karaktärerna måste ju förr eller senare förklara vad allt har gått ut på. Många filmer faller tyvärr på eget grepp här och "The Eye In The Labyrinth" är inte ett av de starkare undantagen. (Jag måste ändå säga att jag diggar slutet och dess magnifika slutscen.)

Det finns annars inte så mycket man kan orda om filmens handlingen utan att förstöra nöjet för den som hade tänkt se den. (Om man nu lyckas få tag på den.) Men man får vara beredd på en del luckor i handlingen som är tätade med flummeri. Tyvärr finns det en del scener som bara har skrivits in som just villospår - Man får se något som kan vara en ledtråd i mysteriet, men sedan uppmärksammas det aldrig mer. Men ingen större skada skedd. Spänning finns det ju som sagt gott om varvade med några våldsamma knivmord - Stora knivar ska det vara.

Rosemary Dexter (Hon spelade Lee Van Cleefs syrra i "For A Few Dollars More".) i huvudrollen är farligt nära att halka ur handlingen vid ett tillfälle tyvärr och hennes karaktär verkar till en början inte vara speciellt intressant - Speciellt inte tillräckligt intressant för att vara en central karaktär i filmen. Men skenet bedrar flera gånger på raken. "The Eye In The Labyrinth" räcker precis fram till att vara ett måste för alla Giallo-fantaster som ständigt måste se något annorlunda inom genren. Det ska ju helst vara bekant på ytan, men innehållet kan göra en skitglad även om det skulle råka vara helt uppåt labyrintväggarna. Men var ändå beväpnad till tänderna med en hög smärttröskel för hypnotiska galenskaper innan du kollar på filmen.

Och för fan, förresten... Har ni någonsin undrat vart Frankensteins monsters huvud tog vägen...? "The Eye In The Labyrinth" har svaret...!

 



  

IDÉ : 99%


Snillena spekulerade på riktigt när de kom på grundintrigen och upplösningen till "The Eye In The Labyrinth".

  

STORY : 87%


Mario Caiano rörde ihop en rejäl soppa tillsammans med Horst Hächler och Antonio Saguera. Det "för bra för att vara sant"-upplägget håller långt, men ibland märks det tre olika viljorna av när det blir för mycket "story" på en och samma gång. Men på något sätt löser det sig extraordinärt väl inför finalen.

 
  

REGI : 98%


Caiano är ytterligare en regissör som borde ha utforskat Giallo lite närmare. Hans regi är lika klanderfri som nervig.

  

FOTO : 90%


Labyrint-huset i början är så läckert fotat att resten av filmen tyvärr inte ser lika cool ut.

 
  

SKÅDESPELERI : 86%


Rosemary Dexter passar bra i huvudrollen och hennes karaktär passar den fragmenterade intrigen. I andra färgstarka roller ser vi bl.a. Alida "Suspiria" Valli, Horst "Cat O´ Nine Tails" Frank, Adolfo "Who Saw Her Die?" Celi och Sybil "Red Queen Kills 7 Times" Danning.

  

MUSIK : 44%


Roberto Nicolosis hysteriska jazz på soundtracket är rätt och slätt vidrig i längden. (20 sekunder hade räckt gott och väl.)

 
  

TEMPO : 93%


Den storymässiga korvstoppningen och alla s.k. "red herrings" gör att tempot sackar efter lite i mitten.

  

ATMOSFÄR : 91%


Helgjuten och mysko under minst hälften av speltiden.

 
  

UTFÖRANDE : 92%


En mycket välgjord film. Dock aningen skevt balanserad och en gnutta tillrättalagd.

  

REPRISVÄRDE : 78%


"The Eye In The Labyrinth" är minnesvärd på många olika sätt. Men det skadar ju inte att se om den då och då, och det är nog snarare lättare att snappa upp fler av underströmmarna i handlingen då.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Inledningen och slut-twistens genialitet är ta mig fan nog för att rädda hela filmen.

 
 

Rosemary Dexter sköter sig skapligt i en så pass stor roll.

 
 

En del av dialogen kan bli lite tröttsam.

 
 
Finfin flummar-Giallo.

RECOMMENDED CINEMA