Rohtenburg


• Martin Weisz • Tyskland • 2006 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Grimm Love


SPELTID:

• 83 min.


MEDVERKANDE:

• Keri Russell
• Thomas Kretschmann
• Thomas Huber
• Rainier Meissner
• Angelika Bartsch
• Alexander Martschewski
• Nils Dommning
• Marcus Lucas
• Pascal Andres


MANUS:

• T.S. Faull


FOTO:

• Jonathan Sela


MUSIK:

• Steven Gutheinz


PUBLICERAD:

• 4 September 2007 - 23:08:01


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-913---3---1
20101-----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"... Heute treff ich einen Herrn / Der hat mich zum Fressen gern / Weiche Teile und auch harte / stehen auf der Speisekarte..."

Armin Meiwes stämde filmbolaget Atlantic Streamline för att de baserade "Rohtenburg" på en del ganska så intressanta händelser i Meiwes liv. Och då var det inte livet som inredningsarkitekt, utan som kannibal. På nätet annonserade Meiwes efter en välbyggd man mellan 18-30 "för slakt". Bernd Jürgen Armando Brandes nappade på annonsen och redan på första träffen käkade Meiwes och Brandes upp den sistnämndas kuk. Brandes förblödde praktiskt taget sedan i ett badkar innan han mördades. Och sedan hade Meiwes käk för ett bra tag framöver. Och Brandes gick med på allting.

Men frysboxen var snart tom och Meiwes åkte dit när han annonserade efter nytt kött. En hel värld fasade när storyn om "Den tyska kannibalen" rullades upp i media. Och hela händelseförloppet fanns (Finns?) tydligen dokumenterat på video. Gissa om sådant här drar diverse filmskapares fantasi och kreativitet in i en överväxel? Tänk att kunna göra något så kontroversiellt som en "Blair Witch Project"-liknande låtsasdokumentär om fallet och som sedan många köper som "the real deal"... Jodå. Men "Rothenburg" är inte en sådan film. Därmed inte sagt att den inte blev kontroversiell.

"... Denn du bist / Was du isst / Und ihr wisst / Was es ist / Es ist mein teil - Nein..."

Bandet Rammstein hamnade i blåsväder för låten "Mein Teil" (Som alltså handlar om hela grejen.), men Martin Weiszs debutfilm råkade ännu mer illa ut. (Plus att Hollywood sedan lockade över Weisz för att regissera "The Hills Have Eyes II".) "Rohtenburg" totalförbjöds från att visas i Tyskland efter att filmbolaget förlorade i rätten - Meiwes ansåg nämligen att hans personliga rättigheter hade blivit kränkta och att han blev felaktigt porträtterad i filmen. Så kan det gå, alltså - Brandes var tvungen att lägga ned skinnhissarna precis innan han dog och biograferna fick inte visa en dramatisering av något som lånade ett och annat från The Real Life. Ja, precis - Biopubliken förlorade mest. Men det är inte det som är poängen, utan att en i grund och botten fiktiv film stoppas för att den liknar verkligheten till viss del. "Rohtenburg" är dock bara en film i raden som bygger på fallet. För den som måste se allt finns det hela tre rullar till - "Dein Herz In Meinem Hirn" av Rosa von Praunheim, "Cannibal" av Marian Dora och... eh... "Cannibal" av Ulli Lommel.

Men domslutet gällde bara Tyskland och "Rohtenburg" distribuerades i vilket fall som helst i resten av världen och i vissa länder, bl.a. Sverige, under namnet "Grimm Love". Kannibalen här heter Oliver Hartwin, "köttet" heter Simon Grombeck och parallellt med tillbakablickar i deras liv följer filmen den amerikanska kriminologen Katie Armstrong på plats i Tyskland när hon forskar och gradvis blir mer och mer fascinerad av Hartwins fall - "Kannibalen från Rohtenburg".

En lika sorglig som makaber historia pusslas sedan ihop medan Katie skaffar material till sin forskning. Hon följer Oliver i hans fotspår från de ensamma och olyckliga barndomsåren till ett ännu mer isolerat och miserabelt vuxenliv då de kannibalistiska tankarna börjar rasa i honom. Det är först efter hans mammas död som allt börjar balla ur. Oliver blir fixerad vid tanken på att äta upp någon eftersom han upplever ensamheten så avgrundsdjup att ätandet blir det enda sättet att känna närhet till en annan människa. Och finns det någon som vill äta någon, så finns det säkert någon som vill ätas. In kommer Simon i bilden när han läser Olivers kontaktannons på ett kannibalforum. Katie blir mer eller mindre besatt av fallet och börjar söka efter videobandet med Olivers och Simons "middagsträff" - Någon kanske har en kopia.

T.S. Faull har skrivit manuset till "Rohtenburg" och insåg väl att Katies forskning fungerar bäst som en motpart till alla flashbacks i Olivers liv. Nog för att det hade gått att skildra hans liv rakt upp och ned, men det hade kanske blivit långrandigt efter ett tag. (Vi får i alla fall veta att han inte hade det lätt som barn.) Därför är det bättre att Katies besatthet blir drivkraften för filmens handling som ju förr eller senare måste nå fram till själva kärnan. Vi drivs också av en nyfikenhet och en strävan efter att få några svar. Psykologin bakom mörkret måste dessutom också ha en språngbräda någonstans - Annars finns risken att allt blir för spretigt. (Det är trots allt kannibalism i fokus och inte något annat. Men det hade inte skadat om vi hade fått veta lite mer om Katie.) "Rohtenburg" förmedlar en solid känsla av att det mesta i Olivers tillvaro inkapslas av en vinande själslig kyla och att han har en oöverkomlig distans till andra människor... Ända tills han hittar det han letar efter.

Jonathan Sela står för det avskalade fotot som ibland tangerar en sådan färglöshet att det ser svartvitt ut. Det passar åtminstone temat och filmen gör ändå ett lyckat försök att förklara just avståndet mellan Oliver och världen utanför med låga kontraster och bleka färger. (De tidigaste flashbacksen ser ut som gamla Super-8 filmer.) Martin Weiszs regi håller ihop allting genom finurliga övergångar mellan nutid och dåtid.

Även om man inte kan föreställa sig hur det är att äta delar av en annan människa, så får man ändå en ordentlig inblick i Olivers psyke, vilken Thomas Kretschmann representerar på ett trovärdigt, skrämmande, tragiskt och framförallt mänskligt sätt. Katie representerar den oförstående världens ögon, den morbida nyfikenheten och det som skiljer en "normal" (D.v.s. psykologiskt sett.) människa från en, i detta fallet, kannibal. Men när allt kommer omkring, så måste man själv ändå närma sig något obegripligt för att det ska bli begripligt för en själv. Få är beredda att gå så långt... Tror jag i alla fall. Men en rulle som "Rohtenburg" kan man väl kika på utan att för den sakens skull drabbas av en vilja att sätta tänderna i någon...

"... Die stumpfe Klinge - Gut und recht / Ich blute stark und mir ist schlecht / Muss ich auch mit der Ohnmacht kämpfen / Ich esse weiter unter Krämpfen..."

"Hollywood Reporter" citeras på fodralet till filmen och det står: "Visningarna har fått folk att svimma och kräkas". Det var säkert folk som inte hade sovit på en vecka p.g.a. maginfluensa eller Salmonella.

 



  

IDÉ : 84%


Verkliga händelser är undantagslöst ett bra utgångsläge för Realism / Horror. Och den här gången har man inte ens behövt sväva ut i makabra fantasier, utan det mesta har ju hänt. Och kommer säkert att hända igen.

  

STORY : 77%


Det blir en fin ram runt alla flashbacks när man får veta vad som ingår i Katies forskning. Det finns en aura av tomhet ibland, men manuset är smart och annorlunda jämfört med andra thrillers av den här varianten. Inte för att "Rohtenburg" direkt liknar något annat, men...

 
  

REGI : 86%


Reklam- och videoregissören Martin Weisz behärskar det magiska med bilders språk och han vet hur man håller tittarens uppmärksamhet i ett järngrepp.

  

FOTO : 79%


Nakna bilder med mycket tomma ytor. Och den blekaste lågkontrast-färgskalan på den här sidan-- Något blekt och färglöst ställe...

 
  

SKÅDESPELERI : 76%


Thomas Kretschmann i Oliver Hartwins skepnad ligger ljusår före alla andra i filmen. Keri Russell bara är där i "den andra handlingen" utan att showa för mycket.

  

MUSIK : 49%


Die Raketens "I Like Plastique" bryter av fint vid ett tillfälle från Steven Gutheinz stämningsfulla och orkestrala score. (Ingen Rammstein, dock...?! Buu! Skandal!)

 
  

TEMPO : 75%


83 minuter är ingen evighet och filmen känns egentligen för kort. Kanske kunde den ha varat i några minuter till istället för att sluta så där tvärt som den gör.

  

ATMOSFÄR : 72%


Pendlar mellan iskall och kall, vilket matchar den bisarra bakgrundsstoryn. Man vet hur det hela slutar, men man vet inte vad man kommer att få ta del av under filmens gång - Precis som Katie i filmen.

 
  

UTFÖRANDE : 79%


En modern och realistisk skräckfilm som undviker klyschor och banaliteter genom att ärligt försöka skildra en kannibalistisk mördare. Och det lyckas den med utan att bli "kultig" eller "charmig" på något sätt.

  

REPRISVÄRDE : 54%


Något är nog på tok om det här blir en favvo-rulle som man ser om och om igen...
 
 
 

Originaliteten går inte förneka.

 
 

Konsten imiterar verkligheten oftare än tvärtom, som tur är.

 
 

Man varken svimmade eller kräktes.

 
 
Kunde ha varit / hade gärna fått vara tio gånger mer magstark med tanke på ämnet.