Schock


• Mario Bava • Italien • 1977 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Beyond The Door II


SPELTID:

• 93 min.


MEDVERKANDE:

• Daria Nicolodi
• John Steiner
• David Colin Jr.
• Ivan Rassimov
• Paul Costello
• Nicola Salerno


MANUS:

• Francesco Barbieri
• Lamberto Bava
• Paolo Brigenti
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Alberto Spagnoli / Mario Bava


MUSIK:

• I Libra


PUBLICERAD:

• 5 Juli 2007 - 11:32:42


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

-"Ska vi bo här för evigt?", frågar Marco sina föräldrar samma dag som de flyttar in i ett nytt hus. Morsan Dora, något åt det nervösa och lättskrämda hållet, är inte direkt road av frågan. Styvfarsan Bruno säger att det helt och hållet beror på hur mycket de kommer att gilla huset. Exakt. För Doras del finns det då ingen orsak att ens tycka att det är halv-charmigt - Hon bodde nämligen där för sju år sedan med sitt nu permanenta ex Carlo (Marcos biologiska pappa.) innan han snuffade sig själv. P.g.a. ett mega-nervsammanbrott spenderade Dora därför ett halvår på mentalsjukhus. Tydligen har hennes psykiater, Dr. Aldo Spidini, bedömt att hon nu är såpass stark och frisk att hon kan bo i huset. Men. De psykiska sviterna efter Carlos självmord sitter på livstid.

Så det blir ett långvarigt lugnt och harmoniskt liv för den lyckliga familjen Baldini? Naturligtvis inte. Först nu (D.v.s. när filmen hållit på i några minuter.) får Marco reda på att hans farsa aldrig kommer tillbaks p.g.a. att han är död - Något som Marco har ganska så svårt att ta till sig. Efter detta börjar han vakna upp mitt i natten, hitta på jävelskap, ljuga och bete sig allmänt underligt dygnet runt. Det är främst Dora som blir måltavlan för Marcos knepiga beteende och påhitt. (Bl.a. sätter han rakblad mellan tangenterna på ett piano för att Dora ska skära sig. Han låtsas också vara svårt sjuk bara för att sedan studsa upp och springa iväg när Dora ska ta tempen på honom.) Inget av det här är speciellt bra för Doras svaga nerver på sikt.

Gissa då hur hon reagerar när det snart nog verkar som det faktiskt är Carlos ande som har återvänt till huset för att ta Marco i besittning då och då? Föga väl, som man nog kan räkna ut efter bara en gissning. Resten av filmen skildrar Doras tillvaro som gör en spiralformad nedåtgång mot helvetet medan de "övernaturliga" spökerierna avlöser varandra. Men är allting så "enkelt" som det verkar? Vad var det egentligen som hände i samband med att Carlo tog livet av sig?

Mario Bavas filmer håller alltid en mycket hög standard, och "Shock" borde hamna bland topp-rullarna i skräck-sektionen av hans filmografi. Bava tar som vanligt god tid på sig att bygga upp en nervig och obehaglig stämning - Saker verkar först underliga på ett sätt som man inte kan sätta fingret på. Men sedan kan man aldrig vara säker på vad som är hallucinationer, vad som är verkligt eller vad som är både och. (Två sidor som samverkar och förstärker varandra. Som följaktligen blir visuell skräck-poesi i T.V.-rutan.) Och när filmen väl når fram till upptrappningen, så förstår man varför allting är som det är. (Det är ungefär som på riktigt, va?) Sedan förstår man också att den omtalade finalen är omtalad av en god anledning.

Bava som även står för fotot (Tillsammans med Alberto Spagnoli.) skapar några innovativa sätt att suga in åskådaren i handlingen och efter ett tag är man nästan lika lättskrämd och förvirrad som Dora. Enkelheten i själva upplägget och utförandet vinner stort än en gång och miljoner dollar hade inte gjort "Shock" varken mer chockerande eller spännande. (Som bekant är det i fantasin där skräcken lever och mår bäst. Oftast.)

Daria Nicolodis roll som Dora är väldigt central i "Shock". Hon spelar sin karaktär på ett väldigt naturligt sätt utan minsta tillstymmelse till överagerande. Man köper omedelbart att hon inte har världens starkaste nerver och att det inte behövs så otroligt mycket press för att hon ska flippa ur. Men till en början är Dora ändå rätt "bra" på att dölja det som i en utsatt situation kan trigga allt svårare trauman ur det förflutna. Och in i det sista lyckas hon hålla dem på avstånd.

David Colin Jr. spelar då den äckliga lilla djäveln Marco. Och han gör det så grymt lågmält att Damien i "The Omen" får passa sig. (Ett barn som helt plötsligt blir kvitt sin mörkerrädsla måste det bara vara något fel på.) Ivan Rassimov som psykiatern ger verkligen inte heller något förtroendeingivande intryck. Rassimov var alltid fenomenal på att spela lite eller mycket sleazy karaktärer som man inte skulle vilja ha med att göra i verkliga livet. Och så John Steiner som Bruno som är så trist att man nästan glömmer bort honom under filmens gång. (!)

"Shock" fungerar fullt ut på alla plan som en psykologisk skräckfilm. Ända fram till den sista bildrutan svävar man som tittare i ovisshet om vad som är verkligt och vad som bara finns i Doras psyke. Men det är då ingen "Må bra"-rulle med en "Vilken tur"-avslutning...

... Det där är alltså inte en "varning", utan en varm rekommendation. (Precis som om det behöver förklaras.)

 



  

IDÉ : 92%


Besatta barn, onda andar och hemsökta hus - Allt detta var trendigt på 70-talet, men långt ifrån alla trend-rullar blev lika minnesvärda som t.ex. "The Exorcist"... Eller "Shock"... Mario Bava klurade dock alltid ihop något extra minnesvärt för sin legendariska typ av Horror. (Vilket oftast var visuella godbitar.)

  

STORY : 87%


Det verkar som om Francesco Barbieri, Lamberto Bava, Paolo Brigenti och Dardano Sacchetti drog åt samma håll eftersom manuset ändå blev så konsekvent och sammanhängande. Men det är bilderna som magin finns i.

 
  

REGI : 95%


Helt makalös - Suggestiva spänningsscener på löpande band och stora delar av filmen är en enda lång och tilltagande feber-hallis.

  

FOTO : 85%


Den bleka färgpaletten matchar den döda och kusliga stämningen i huset och det udda som utspelas i det. Bildkompositionerna är minst sagt ypperliga.

 
  

SKÅDESPELERI : 93%


Daria Nicolodi spöar dem allihop, speciellt John Steiner som är så färglös att han bleknar bort framför en tegelmur.

  

MUSIK : 71%


"I Libra" står för lite Goblin-doftande stycken genom filmen. Och visst - Det är ruskigt bra emellanåt.

 
  

TEMPO : 80%


Långsam och något tålamodsprövande under den första timmen, men i slutet - Då djävlar händer det grejer...!

  

ATMOSFÄR : 86%


Sinnessjuk.

 
  

UTFÖRANDE : 87%


Mästarens sista långfilm blev en riktig pärla som förtjänar sin plats bland all annan "Klass A"-Eurohorror. Man förstår att den influerat till flera "uppföljare".

  

REPRISVÄRDE : 71%


Som skolsköterskan säger: "Låt oss ta en titt på den igen."
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Finalen är en stänkare.

 
 

Daria Nicolodi spelar verkligen otroligt bra.

 
 

Mario Bavas sista film.

 
 
Mario Bava gjorde bra rullar in i det sista.

RECOMMENDED CINEMA