Autopsy


• Armando Crispino • Italien • 1975 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Macchie Solari


SPELTID:

• 100 min.


MEDVERKANDE:

• Mimsy Farmer
• Barry Primus
• Ray Lovelock
• Carlo Cattaneo
• Angela Goodwin
• Gaby Wagner
• Massimo Serato
• Ernesto Colli
• Leonardo Severini
• Eleonora Morana
• Antonio Casale
• Giovanni Di Benedetto
• Maria Pia Attanasio
• Pier Giovanni Anchisi
• Pupino Samona


MANUS:

• Lucio Battistrada
• Armando Crispino


FOTO:

• Carlo Carlini


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 26 Juni 2007 - 10:52:06


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

16 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Man varken bör gå eller rusa förbi "Autopsy" a.k.a. "Macchie Solari" (Solfläckar.) utan att åtminstone undersöka den lite närmare - Speciellt om man uppskattar Gialli för mångsidighetens och unikhetens skull. (Vilket borde vara den lätta biten.) För vad man än har för erfarenhet av genren som sådan, så är filmen en lite udda variant på de många skräckfyllda och hallucinatoriska deckarmysterier som har förgyllt tillvaron för mången vilsen själ. Regissören Armando Crispino hade inte någon längre karriär som regissör eller författare, men "Autopsy" blev hans andra och sista Giallo som glädjande nog har flera intressanta skruvar och... Tajta, ännu mer intressanta skruvar...

Med en del övernaturliga inslag och förvecklingar som ständigt befinner sig lite i utkanterna av det som verkligen händer drar "Autopsy" igång med färggranna bilder på protuberanser. Dessa påverkar Jorden, och i synnerhet vissa människor. En del av dem blir t.o.m. så starkt påverkade att de tar livet av sig på diverse effektiva sätt. Filmen börjar med att Rom skakas av en våg av bisarra dödsfall och självmord. Liken hamnar oundvikligen på Simona Sannas (Mimsy Farmer) arbetsplats - Bårhuset. Simona är nämligen en nyutexaminerad rättsläkare som också påverkas av solfläckarna. Men istället för att exempelvis kasta sig ned från ett högt tak, så börjar hon bl.a. hallucinera att liken vaknar till liv och börjar jävlas med henne på olika sätt.

Som om hon inte hade problem ändå - Både psykiska (Skräck för fysisk närhet.) och praktiska. Simonas lyckliga och nykära far dyker plötsligt upp i hennes liv och avslöjar att han ska gifta sig med en amerikanska. Detta drar igång en serie händelser som kanske kan kopplas samman med ett självmord där en ung kvinna jagat en pistolkula i sitt eget huvud. Simona får givetvis obducera hennes kropp också. I samma veva dyker även kvinnans brorsa, Paul Lenox, upp - En f.d. rallyförare som sadlade om till präst efter en olycka. Paul är tvärsäker på att syrrans självmord egentligen är ett mord som någon har lyckats dölja. Hur hänger då detta ihop med alla mer eller mindre mysko karaktärer som hittar in i handlingen i tid och otid? Hur löser man ett mysterium som man inte ens kan redogöra för? Och är självmorden i själva verket mord som en eventuell mördare måste utföra p.g.a. allt oförklarligt som händer i Simonas tillvaro?

Ja, alltså... Ett tag tror man verkligen att Crispino och medförfattaren Lucio Battistrada försökt klämma in allt och lite till i manuset utan en tanke på att de viktigaste trådarna faktiskt måste följas upp och redas ut. När det sedan bara fortsätter att komma nya fnurror på trådarna, så tänker man bara att det här är för komplicerat för att kunna avslutas på ett rimligt sätt. Men mot lite halvhöga odds lyckas man åskådliggöra den röda tråden efter några riktigt nervslitande scener. Och efter det vet man aldrig vad som händer eller kommer att hända. Tittaren hålls hela tiden i ovisshet om vad som leder till nästa kryptiska händelse och det som händer behöver nödvändigtvis inte betyda något just då. Det klarnar allt efter ett tag, men i slutändan blir man tyvärr lite besviken på att "det hela" inte var mer "avancerat" än så.

Mitt i allt detta finns givetvis Simona och det är inte så konstigt att hon håller på att mista en väsentlig del av sitt förstånd. (Och det finns inte en enda person som man inte misstänker vid något tillfälle. Alla har hemligheter, ett skumt förflutet och / eller sysslar med något fuffens bakom varandras ryggar.) Man kan störa sig på att Simona ibland verkar konstig för sakens skull, och detta skapar oftast ett avstånd mellan protagonisten och tittaren - Ett avstånd som gör att det känns som om man betraktar händelserna inifrån en glastank istället för att befinna sig i dem. (Det existerar alltid en hårfin gräns mellan när det fungerar och inte fungerar. Och när det fungerar, så kan man ofta snacka om "Bava-klass" och "Argento-klass".)

Men det är ändå en ovanligt tät och späckad Giallo vi har här. (Trots ett par svårfångade galenskaper - Bokstavligt talat.) Crispino gör även sitt bästa för att förvilla oss några gånger med antingen en sidohandling som känns lösryckt från resten av storyn, eller med hjälp av den klassiska "chock-faktorn" - I "Autopsy" finns nämligen groteska (Äkta och förmodligen hämtade från någon patologisk atlas.) foton på döda och lemlästade människor. Detta hänger samman med filmens tema, plus att en av personerna i filmen har en konstutställning med just ett liknande tema. Självklart bidrar detta till den obehagliga atmosfären som filmen genomsyras av. (Men för att kompensera detta visar en annan person lite erotiska diabilder från "förr i tiden".)

På tal om just foto, så är "Autopsy" en väldigt snygg film annars. Rom är det som gäller, och man kan inte säga något annat än att staden har en oerhörd karaktär som kameran älskar. Carlo Carlini är en duktig fotograf som vet hur man fångar matchande bilder till nyckelscener och Crispino vet hur man förmedlar höjdskräck, förföljelsemani, klaustrofobi, skräck och maktlöshet. Bakom Giallo-mysteriet är "Autopsy" är en berg-och-dalbana i psykiskt lidande av olika slag. Och på ett oförklarligt sätt går det ihop ända tills den fyndiga och dramatiska finalen sätter stopp för allt.

Vet man då med sig att ens sinnen är rejält skärpta en kväll efter ett par kannor kaffe och att slutledningsförmågan går på högvarv, så kan man säkert snappa upp alla detaljer i mordgåtan och ta till sig det som Crispino ville fånga i filmen. Det händer som sagt något hela tiden och mycket lite är vad det verkar vara. Annars krävs det säkert några tittar för att koppla ihop ett och annat. Och det är ju aldrig till någon nackdel.

 



  

IDÉ : 87%


Jodå. "Autopsy" är snarare ett hopkok av flera olika idéer. Några av dem är ytterst originella och passar perfekt i en Giallo av den här typen.

  

STORY : 81%


Handlingen rullar igång efter ett par förvirrande och nerviga händelser, men sedan börjar så småningom allting trilla på plats. Och det är klurigt gjort.

 
  

REGI : 86%


Det är en välregisserad film - Det är det. Crispino låter inte spänningen dö en enda gång och de hallucinatoriska inslagen bland alla nojor är en (o)trevlig touch.

  

FOTO : 82%


When in Rome... Så blir det fina bilder från diverse gator och torg samt interiörer och exteriörer... (Rena rama Sightseeingen, med andra ord. Med tid över för en tur till Vallelunga-banan. Och bårhuset...)

 
  

SKÅDESPELERI : 79%


Mimsy Farmer är riktigt bra på att spela labila kvinnor och Simona Sanna är ännu en. Barry Primus spelar prästen Paul Lenox, men det finns djävulsdyrkare som ser mer präst-lika ut.

  

MUSIK : 76%


Ennio Morricone fixar till ännu en originell och märkligt fin score... Som till en början låter som den kommer ur en porrfilm. (?!)

 
  

TEMPO : 92%


Filmen är i och för sig "bara" 100 minuter i sin oklippta form, men den har oundvikligen ett par småsega stunder. De försvinner turligt nog i mängden. Att det krävs en hel del uppmärksamhet av tittaren är dock självskrivet.

  

ATMOSFÄR : 84%


Fin, motbjudande, gemytlig, obehaglig, kylig, läcker och kuslig. Ibland på en och samma gång.

 
  

UTFÖRANDE : 88%


Det finns ingenting att anmärka på - Regi, foto, musik, manus och skådespeleri är av toppklass.

  

REPRISVÄRDE : 73%


En väldigt "reprisig" film. Annars kan man visa den för människor som bara måste upptäcka Gialli för sitt eget bästa. "Autopsy" har något mellan... Ja, inte raderna, utan bildrutorna... Som få andra filmer har...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Flummeriet vet inga klara gränser till en början...

 
 

...Men det stabiliseras sedan...

 
 

Inget nämnvärt dyker upp i tankeströmmarna.

 
 
En välkommen och knepig skruv på de vanliga Giallo-mysterierna.