28 Weeks Later


• Juan Carlos Fresnadillo • Storbritannien • 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 99 min.


MEDVERKANDE:

• Robert Carlyle
• Rose Byrne
• Jeremy Renner
• Amanda Walker
• Shahid Ahmed
• Harold Perrineau
• Catherine McCormack
• Garfield Morgan
• Emily Beecham
• Idris Elba
• Beans El-Balawi
• Imogen Poots
• Chris Ryman
• Mackintosh Muggleton
• Meghan Popiel


MANUS:

• Rowan Joffe
• Juan Carlos Fresnadillo
• Enrique López Lavigne
• Jesús Olmo


FOTO:

• Enrique Chediak


MUSIK:

• John Murphy


PUBLICERAD:

• 4 Juni 2007 - 23:03:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010--------10---
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. 28 Days Later (2002)
• DVD RECENSIONER:
II. 20th Century Fox Home Entertainment
• BD MINI-RECENSIONER:
III. 20th Century Fox Home Entertainment


 


 
 
  

Hur "uppföljar-vänlig" än Danny Boyles "28 Days Later" var (Och definitivt hade den ett par otroligt fräscha idéer som på något sätt bättrade på denna "uppföljar-vänlighet".), så var den nog aldrig en film som man väntade på en uppföljare till. Inte suktade man efter en heller. Men så fem år senare är den här - På sätt och vis. För visst är det en uppföljare så som man tänker sig begreppet "lyckade uppföljare". (I det avseendet att man direkt förstår hur och varför de hänger ihop.) Och med en titel som har en omedelbar igenkänningsfaktor - "28 Weeks Later". Tack vare att vår tidräkning är som den är, blir 28 veckor ca. sju månader. Och sju månader har gått sedan djurrättsaktivisterna i början av "28 Days Later" gjorde bort sig rejält.

"28 Weeks Later" börjar i ett igenbommat hus någonstans på den engelska landsbygden. Don Harris (Robert Carlyle), hans fru Alice (Catherine McCormack) och fyra andra människor har tagit skydd från "raseri"-virusets offer som härjar högt och lågt ute i landet. Gruppen lever i ett tillfälligt fängelse och räknar dagarna i väntan på att faran ska passera. (I slutet av ettan såg vi ju att några av "Zombierna" var på god väg att svälta ihjäl.) Don och Alice har två barn som är utomlands på en resa tillsammans. De har med andra ord sluppit bli köttade, men de har heller inte fått komma in i landet.

Men det här blir den värsta skit-dagen på länge när en totalt panikslagen pojke plötsligt bankar på dörren och väldigt gärna vill komma in. Grabben blir insläppt och han säger att han är jagad... Gissa av vem? Möjligtvis den legion helt galna "Zombier" som i nästa sekund börjar riva stället i småbitar. (Jo, jag kallar dem för Zombier för enkelhetens skull och eftersom både "Monster" och "Mutanter" låter ännu löjligare.) Och på nolltid smittar de ju de som är friska. Slaktandet brukar gå undan när Zombier är i farten och Raseri-smittan går ännu mer undan. Don och hans snart väldigt f.d. kompis lyckas fly (Alice blir kvar och dessutom biten av en av Zombierna.) genom att springa så snabbt som det bara är möjligt. De tar sig ned till vattnet och hoppar ombord på en liten motorbåt. Kompisen smittas dock under det pågående anfallet och i nästa stund försöker han i sin tur ha ihjäl Don som dock nätt och jämnt kommer undan helskinnad genom att låta sin x-polare känna på båtmotorpropellern.

Phew...! Minsann är inledningen i spanjoren Juan Carlos Fresnadillos film varenda liten bit ännu mer kalas än de allra bästa bitarna i "28 Days Later" - Rasande intensiv, våldsam, blodig och panikfylld. Och då var det här ändå bara inledningen. Samtidigt är den en fingervisning om vad som kommer senare och den sätter effektivt även stämningen. Efter detta går det verkligen bara åt ett håll.

Men först går det 28 veckor och det verkar som om smittan slutligen har utplånats - Enorma likhögar fjuttas på non-stop och man har inte sett någon som har varit infekterad på flera veckor. Amerikansk militär är på plats i London där man har skapat ett s.k. "Green Zone" som sakta men säkert börjat befolkas igen. Militären är uttråkade, skämtar och svär sinsemellan åt att det inte finns någon action i trakten där de ju egentligen inte vaktar någonting.

Dons två barn (Tammy och Andy.) kommer hem och Don möter dem på stationen i "District 1" som står under stenhård militär bevakning. Samtidigt oroar man sig för vad som händer i det olyckliga fallet om viruset på något sätt visar sig ha överlevt. Vilket det omöjligt kan ha gjort, sägs det...

Precis som i fallet med "28 Days Later", så är det allra bäst om man vet så lite som möjligt om förvecklingarna. Det är knappt så man ens behöver veta vilka som är de egentliga huvudkaraktärerna. Men när Fresnadillo tillsammans med Jesús Olmo, Enrique López Lavigne och Rowan Joffe skrev "28 Weeks Later", så måste de hela tiden ha haft tanken i bakhuvudet att det inte på långa vägar duger att göra en tafflig kopia av en film som på alla sätt och vis är bättre. Och jag vet inte vad författarna knaprade på för att lyckas så här fullkomligt, men den välbekanta "Tvåan är alltid skit"-oron är som bortblåst när det redan en halvtimme in i filmen kommer en makalös twist som banar väg för den äckligt bra sista timmen där helvetet verkligen brakar löst.

Första tredjedelen av filmen flyter på lite långsamt, men det är som vanligt där karaktäriseringen sker och där man får en klar inblick i hur vardagen drygt ett halvår efter katastrofen ser ut. Och vi får även se London utanför "District 1". (Det är rena "Prypjat"-stämningen på gator och torg.) Men sedan... Man kan ju räkna ut att viruset av en ren tillfällighet börjar spridas igen och sättet det sker på är otroligt finurligt och genomtänkt. Vi behöver inte veta exakt alla bakomliggande medicinska faktorer. Det räcker med enkla förklaringar och det finns heller ingen risk att dessa förklaringar förtar en del av underhållningsfaktorn. Det här är realistiskt nog så det skriker om det. Och stundtals extremt våldsamt. (Vid ett tillfälle får man bl.a. se en av skräckfilmshistoriens snyggaste huvudexplosioner.)

Vad man främst av allt tappar hakan över är hur standardsättande hela filmen känns inom "Survival Horror"-genren. Hjulet kan i och för sig inte återuppfinnas i dessa tider - Det behövs inte, och det vet alla. Men Fresnadillo har gjort något så ovanligt som ett djävulskt coolt hjul, och dessutom är hans hjul effektivare än andra modeller som finns på marknaden. Det är beundransvärt att med så pass relativt låga odds i grunden ändå kunna leverera en så klockren uppföljare som "28 Weeks Later" ändå är. Det här är en film som mer känns som en naturlig andra halva till Boyles och Garlands film än en fristående tvåa där man bara har behållit grundkonceptet för sakens skull. Fantastiskt, måste man säga. Och jag vågar t.o.m. påstå att tvåan på många sätt är mycket bättre än ettan. Nyhetens behag är lite ljummare, men ojämnheterna som fanns i ettan ser man inte skymten av. Sedan har vi själva "Survival Horror"-delen som upptar den mesta av speltiden och som hela tiden går från värst till djävligt mycket värre. Det finns så klart lugna stunder, men även under dem skruvar man på sig eftersom man bara vet att något helvetiskt kan hända precis vilken sekund som helst. Vilket det också gör.

Ett annat stort plus är att John Murphy har gjort musiken till filmen - Precis som i "28 Days Later" består den av ett instrumentalt soundtrack som inte bara är jäkligt bra, utan även perfekt synkroniserad med händelserna. (T.ex. i början när Don försöker springa iväg från Zombierna.)

Hade då inte Fresnadillo hakat på att skriva och regissera filmen, så hade i alla fall jag bara ryckt på axlarna. För alla vet ju med sig hur många tvåor man har sett och sedan efteråt tänkt: "Tja, det här var ju minsann ännu en dass-rulle." och: "Vad var det för vits med den här horribla skiten?" Men man minns med glädje hur originell och smart Fresnadillos debutfilm "Intacto" kändes. Någonstans på den vägen insåg man att han är en av den nya generationens filmskapare som säkert inte bara gör en kanon-rulle och sedan sjunker ned i T.V.-filmernas träsk eller något ännu värre.

Dit är det mycket långt nu för Fresnadillos del - "28 Weeks Later" är sannerligen det mest uppiggande, hemskaste och intensivaste som gjorts inom Mainstream-film på år och dag...

Och älskade man den s.k. "Helikopter-scenen" i "Dawn Of The Dead", så kommer man att få byta kalsonger när man ser "Helikopter-scenen" i "28 Weeks Later".

 



  

IDÉ : 97%


Den här måste ändå ha suttit relativt långt inne, för det hann redan komma några rullar som "28 Days Later" bidrog med "influenser" till. En direkt uppföljare skulle då vara tvungen att ha något extra och kanske t.o.m. något Extra extra...

  

STORY : 99%


...Vilket den har. Oförutsägbarheten och ovissheten är två bärande pelare i Juan Carlos Fresnadillos manus. Här får vi allt som fanns i "28 Days Later" bara det att det mesta är flera snäpp värre. Men mitt i raseriet och vansinnet finns en intelligent och trovärdig story som är en fröjd att uppleva inom ramarna för äkta "Survival Horror".

 
  

REGI : 99%


Fresnadillo är det väl ingen som tvivlar på efter en insats som den i "Intacto". Och efter den här coola och våldsamma Horror-utflykten är precis alla tvivel utplånade. Förhoppningsvis gör mannen mer Horror i framtiden.

  

FOTO : 93%


Enrique Chediaks dokumentärstil försvagar inte känslan i filmen direkt. Och de blixtsnabba klippen i blodstänkar-scenerna förmedlar en svårslagen intensitet utan att det blir rörigt.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Ypperligt, helt enkelt... Det kanske inte är speciellt ovanligt i filmsammanhang, men skådisarna spelar verkligen sina karaktärer.

  

MUSIK : 94%


John Murphy levererar ännu ett sylvasst och ödsligt soundtrack som passar filmen som handen i handsken.

 
  

TEMPO : 99%


När "Survival Horror"-delen kickar in sitter man och håller andan. Det är otroligt vilka nivåer av hjärtsviktsframkallande intensitet som filmen når ibland.

  

ATMOSFÄR : 98%


Ta det bästa bitarna från "28 Days Later", skruva upp dem några varv och du har en katarstrof-stämning som aldrig släpper taget om en.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Superbt. Det är så här slipstenen för modern Horror skall dras.

  

REPRISVÄRDE : 96%


Bra mycket högre än för "28 Days Later". (Filmen blir bara bättre när man har sett den några gånger.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Idén känns fortfarande fräsch och förnyad... Vilket är unikt!

 
 

Allt annat, faktiskt. Det här är en ovanligt solid rulle.

 
 

Man vill ha mer! Mycket mer!

 
 
Nästintill perfekt uppföljare till en av nolltalets mest originella filmer.

TOP CINEMA