Flesh For Frankenstein


• Paul Morrissey • Italien / Frankrike • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Andy Warhol´s Frankenstein


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Joe Dallesandro
• Monique Van Vooren
• Udo Kier
• Arno Juerging
• Dalila Di Lazzaro
• Srdjan Zelenovic
• Nicoletta Elmi
• Marco Liofredi
• Liu Bosisio
• Fiorella Masselli
• Cristina Gaioni
• Rosita Torosh
• Carla Mancini
• Imelde Marani


MANUS:

• Tonino Guerra
• Pat Hackett
• Paul Morrissey
• Mary Shelley


FOTO:

• Luigi Kuveiller


MUSIK:

• Claudio Gizzi


PUBLICERAD:

• 26 Mars 2007 - 14:33:51


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009---------10--
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Blood For Dracula (1974)


 


 
 

Ligger Mary Shelley stilla i sin grav, så är det för att hon är paralyserad - Paralyserad av skräck när hon på något övernaturligt sätt år 1973 fick se vad Paul Morrissey och company från Andy Warhols idéfabrik slet sönder och samman från hennes roman "Frankenstein". Eller så är hon paralyserad av slutresultatets förskräckligt egensinniga charm. Slutresultatet i fråga är filmen "Flesh For Frankenstein" - En av den "goda" smakens fiender som under åren har absorberat ett högt kultvärde parallellt med alla turer hos filmcensuren världen över. Inte kan väl saxarna ha slitits fram för användning p.g.a. chocken över att någon skapat en uthållig (Skulle det ju visa sig.) länk mellan skräpfilm och "Art House" till en av skräcklitteraturens mest inflytelserika verk?

Men underhållande, vansinnigt, bisarrt, sjukt och galghumoristiskt blev det. Av något så simpelt som en liten bit nyskapande litteratur och en överdosering Sleaze och Splatter i soppan. Det fina i kråksången (Precis som om den inte alltid skulle vara fin.) är att Morrissey skapade något eget med "Flesh For Frankenstein" - Kombinationen av en rad hyfsat sällan testade infallsvinklar var oslagbar och tidlös. Hade det inte varit för filmens "billiga" "Old School"-look hade man kunnat tro att den är en produkt av 2000-talets skräckfilmsrenässans. Så fräsch i tiden känns den. Men "vanvettigt" börjar inte ens beskriva filmens alla sidor och Morrissey kör med gasen i botten fram till finalen där man får nita fast hakan för att inte riskera att man tappar den.

Baron Frankenstein och hans syster / fru Katrin bor på ett slott med parets två barn Erik och Monica. Att barnen inte är som alla andra märker man ganska snart eftersom de verkar finna ett stort nöje i att skära i dockor, tömma dem på inälvor och giljotinera dem. Inte helt oväntat har de inga andra lekkamrater än varandra, främst p.g.a. att deras förstående föräldrar isolerat dem så mycket det går från omvärlden.

Fast med en sådan morsa och farsa - Vad kan man förvänta sig? Baronen sysslar med något liknande i sitt laboratorium med den skillnaden att han skär i riktiga, döda människor. Han är nämligen besatt av tanken på att skapa en perfekt man och en kvinna som sedan ska avla fram de perfekta barnen. Idén är att den här nya rasen människor sedan ska lyda under Baronen samtidigt som han ska bli världskänd genom sina medicinska framsteg - Det är ju inte alla som lyckas väcka döda människor till liv.

Men jakten på perfekta delar till den nya rasens föräldrar går vidare och Baronen låter ingenting grusa hans planer. Till sin hjälp har han Otto som assisterar honom med allt möjligt från operationer till mord. Under tiden blir den olyckliga Baronessan mer och mer frustrerad rent sexuellt och inleder en relation med stallskötaren Nicholas som precis har hittat sin bästa vän minus ett huvud. Nicholas blir sedan anställd som betjänt för familjen Frankenstein och blir förvånad (Inte för att "skådespelaren" lyckas förmedla ett uns av en enda känsla.) över att en kväll se sin vän livs levande i Baronens tjänst. Nicholas beslutar sig för att börja snoka lite i vad Baronen pysslar med i slottets avskilda del.

Det är som efter mallarna designat för ett trassel av svartsjuka och storhetsvansinne med våldsamma utspel och galenskaper i överflöd när Baronens planer spårar ur. Men en minnesvärd tur blir det. Inte bara tack vare alla smaklösa Splatter-FX och perfekt tajmade tokigheter, utan mest tack vare Udo Kier som Baronen. Han får verkligen spela fullt ut utan spärrar och hans porträtt av Frankenstein måste ses för att tros.

Har man då en skådis som gör en perfekt insats från början till slut, så verkar det som det bara måste finnas en motsats. I "Flesh For Frankenstein" representerar Joe Dallesandro denna motsats - Han kan helt enkelt inte säga en enda liten replik med ens en gnutta inlevelse och han har en gammal skyltdockas stela och döda "utstrålning".

Annars är allting väl med filmen - Storyn är packad med Sleaze och atmosfären är lika sleazy den (Helt klart hjälpt av den kopiösa mängden naket, blodstänk och inälvor - Allting ofta kombinerat, så klart.) och musiken passar perfekt. Baronens missöden engagerar dock mest och det är en fröjd att se Kier gorma och gasta... Ganska ofta. Men hans monologer är guld värda och ger filmen en betydligt tyngre och mer personlig touch.

En mycket ung skådespelerska som är värd att nämnas är Nicoletta Elmi - "Den creepy rödhåriga flickan" från bl.a. "Deep Red" som här, två år tidigare, spelar Frankensteins dotter... Som också är en creepy rödhårig flicka... Annars är Monique van Vooren som Katrin ännu mer skrämmande under den hårda och bitska ytan medan Arno Juerging som Otto är ett fynd. Han är minst lika galen som Baronen själv givetvis. Men ordentligt hunsad och rädd för att göra honom besviken.

Så det är tack vare alla skådespelare (Utom en.) som "Flesh For Frankenstein" blir en ännu mer underhållande upplevelse. Det behöver annars inte ens sägas (Men här kommer det lik förbannat.) att "Flesh For Frankenstein" är ett måste för den som är det minsta intresserad av udda och kultförklarad film. Den provocerade säkert väldigt många när den hade premiär, och den har stått emot tidens prövningar ovanligt väl.

Efter "Flesh For Frankenstein" var det Bram Stokers tur att bli paralyserad i sin grav av en och annan anledning när kamerorna rullade för "Blood For Dracula". Men det känns som om mycket av kreativiteten förärades denna film och inte dess systerfilm. Men det är omöjligt att inte rekommendera den om man gillar "Flesh For Frankenstein".

 



  

IDÉ : 89%


En Sleaze- och Splatterversion av Mary Shelleys roman kan heller inte vara i närheten av att vara den sämsta idén som kläckts.

  

STORY : 94%


Familjen Frankenstein är inte av denna värld. Paul Morrisseys och Tonino Guerras (Som inte var med och skrev "Blood For Dracula" sedan.) manus är helt makalös och har bara några få utfyllnadsscener.

 
  

REGI : 95%


Morrisseys regi är väldigt personlig och levande. Här finns ett otal odödliga bilder som lätt fäster sig som superklister på näthinnan.

  

FOTO : 90%


Luigi Kuveillers lins fångar allt från en palett av utsökta färger till bildkompositioner som ser helt rätt ut i Cinemascope-formatet.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Udo Kier, säger jag bara. Världens bästa Baron Frankenstein med repliker som: "To know death Otto, you have to fuck life in the gallbladder." och några tvättäkta raseriutbrott. Alla andra bleknar i jämförelse, speciellt det där liket Dallesandro.

  

MUSIK : 78%


Claudio Gizzi som sedan skrev den fina musiken till "Blood For Dracula" (Innan han lade ned musicerandet helt och hållet - I alla fall för film.) skrev några minst lika fina toner till "Flesh For Frankenstein". Temat till denna film är nästan lika sorgtyngt och vemodigt, men det är också aningen mer varierat.

 
  

TEMPO : 93%


Några av sexscenerna är bedrövliga och ointressanta men det som sker i Baronens labb går inte att sluta titta på med en morbid nyfikenhet.

  

ATMOSFÄR : 92%


Gedigen. Den här biten funkar nästan till perfektion. Allt blod och alla vällande inre organ förvärrar ingenting heller.

 
  

UTFÖRANDE : 90%


Några småmissar här och var som dock aldrig hinner bli ett problem.

  

REPRISVÄRDE : 86%


Ett välkommet bidrag vilken kultfilmskväll som helst. Och "Blood For Dracula" sitter fint efteråt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

U.K. Och med det menar jag Udo Kier.

 
 

Det här är ärligt talat en kanonrulle på alla sätt.

 
 

J.D. Och med det menar jag inte Jack Daniel's.

 
 
"What a day!"

RECOMMENDED CINEMA