Ghosthouse


• Umberto Lenzi • Italien • 1988 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa 3


SPELTID:

• 90 min.


MEDVERKANDE:

• Lara Wendel
• Greg Scott
• Mary Sellers
• Ron Houck
• Martin Jay
• Kate Silver
• Donald O´Brien
• Kristen Fougerousse
• Willy M. Moon
• Susan Muller
• Alain Smith
• William J. Devany
• Ralph Morse
• Robert Champagne
• Hernest Mc. Kimnoro


MANUS:

• Sheila Goldberg
• Umberto Lenzi
• Cinthia McGavin


FOTO:

• Franco Delli Colli


MUSIK:

• Piero Montanari


PUBLICERAD:

• 23 Mars 2007 - 12:34:03


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Ghosthouse 2 (1988)


 


 
 
  

Äntligen lite kvalitets-Horror från självaste Umberto Lenzi - Här är "Ghosthouse"...!

Under pseudonymen Humphrey Humbert gjorde Lenzi en handfull "amerikaniserade" skräckisar i slutet av 80-talet och detta är en av dem. Möjligen en av de bättre. Originaltiteln "La Casa 3" får en kanske med tårar i ögonen att undra vad som hände med ettan och tvåan, men i Italien så var det Sam Raimis "The Evil Dead" och "Evil Dead 2" som fick heta "La Casa" och... Ja, det är sant: "La Casa 2". "Ghosthouse" är alltså den film som "Evil Dead 3" kunde ha varit?

Tja. En tyst minut måste i alla fall gå till att tycka synd om den personen som uppfann den länken, för här finns ingenting gemensamt med Raimi-rullarna. (Förutom att de är filmade med en kamera.) Om man nu också skulle utbrista: "Förbannat - Inte en film till som heter Ghosthouse! Jag har ju säkert sett minst tio stycken!", så kan det säkert glädja någon lättroad person på Besserwisser-humör att det faktiskt bara finns en enda film som heter just så. (Stumfilmskomedin "Ghost House" från 1917 räknas inte.)

Med det åt sidan kan man istället glädjas åt att man får ta del av ännu en mindre känd Lenzi-pudding. För innerst inne känner man på sig att den är orättvist förbisedd och man vill ha svar på den viktiga frågan: "Varför?!".

Lenzi håller det först och främst inte hemligt att Fulcis "The House By The Cemetery" gjorde ett massivt intryck på honom en gång i tiden. Så massivt att han inte bara lånade lite ingredienser från den, utan även spelade in sjok av "Ghosthouse" just i (?) och utanför självaste Huset - Huset vid kyrkogården. Under förtexterna får man se det från alla möjliga vinklar och vilken normalt funtad person som helst blir ännu mer sugen på att flytta in i det. Huset ser lite fräschare ut bara än vad den gjorde i Fulcis mästerverk, men förtexterna skulle lika gärna kunna användas av en mäklare som en reklamsnutt i försäljningssyfte. Jag lovar - Inom några timmar hade han / hon fått vifta bort intressenter med en käpp doppad i diarré.

Vill man sedan göra det enkelt för sig, så kan man dra handlingen i "Ghosthouse" i en mening:

Det spökar i ett hus.

Så där, ja!

Men det är inte att uppmärksamma denna pärla tillräckligt, så då känns det lite fint och så att dra ut på det lite.

"Ghosthouse" tar sin början 1967 i "The Freudstein House" när familjen Baker (Råkristna föräldrar + en dotter.) bodde där. Sam (Farsan.) letar efter sin dotter Henriette, men hittar först familjens katt på källartrappan med halsen avskuren. (Det blir ingen lugn familjestund ikväll heller, alltså.) Henriette har gömt sig i källaren med sin stora clown-docka (Som verkligen ser ond ut.), Sam hittar henne och börjar gorma. Sedan låser han in henne i mörkret tills "han bestämmer att hon har fått nog."

Det blir Sams största och sista tabbe för inom några minuter har både han och frugan blivit köttade av någon mystisk figur med tillgång till diverse eggvapen. Lite exploderande saker av glas indikerar också att det är lite illvilliga krafter i farten vid sidan om allt som Lenzi har snott rakt av från Fulcis film. (Tillhyggen i närbild när någon håller i dem, plus en fin halsköttar-sekvens.)

I Boston, 20 år senare, får vi träffa amatörradio-entusiasten Paul och hans tjej Martha. Samma kväll får Paul in ett märkligt meddelande på radion där någon ropar på hjälp. Det följs av två dödsskrik samt riktigt kuslig Tivoli-musik med en ännu kusligare röst i bakgrunden som säger något baklänges. Med hjälp av sin dator lyckas han spåra signalen. Paul och Martha åker iväg för att ta reda på ett brott har begåtts, och signalen leder dem till självaste Huset. Där träffar de på två killar och två tjejer som är på semester. En av killarna råkar också syssla med amatörradio och har en radiosändare på vinden. Problemet är att det var hans nödrop som Paul fångade upp men att det aldrig har ägt rum.

Med det här upplägget lovar praktiskt taget "Ghosthouse" att den ska vara en av de bättre "spökhus"-rullarna som gjorts. Inte nog med att det verkligen spökar järnet i det här Huset, men Lenzi lyckas snabbt bygga upp en bra stämning med relativt enkla medel. För att göra det värre finns här också en skräckinjagande snubbe vid namn Volkas som smyger omkring i trakten och som verkar vilja allt och alla illa.

Var går det då snett bland alla spökerier och allt jävelskap?

Lenzi vräker på med allt möjligt kul och skapar känslan av att Huset verkligen är de hemsökta husens Las Vegas. (Och då är det enbart illa menat, även om man syftar på att det finns "mycket på ett ställe".) Den kvardröjande känslan av kuslighet är genuin. Problemen (Om man nu kan se dem som det.) kommer när filmen är slut och man inser att det allra viktigaste aldrig får någon som helst förklaring. Det är solklart att allt är kopplat till Henriette, men mycket av det som leder till ungdomarnas död (Ja! Trodde du att de flesta skulle klara sig?!) är taget ur tomma intet. Det som mest får en att ge upp hoppet om att hitta någon sorts logik i handlingen är när Lenzi ska twista till "grejen med nödropet" - Det håller inte någonstans och en sorts mardrömslogik får lite diskret ta över.

Efter detta sitter man bara och tittar på hur det spökar vidare... Och... Så fortsätter det... Att spöka vidare...

Vad som då återstår bakom dumheterna är en pur känsla av mardröm och det är också limmet som på något mysko sätt håller ihop filmen. Kanske var Lenzi skraj för att handlingen skulle bli för fjantig om han hade försökt sig på att förklara precis allt. Men samtidigt blir en del annat lidande och hängande i luften. Man får heller inte förlora sömn över frågor som vilken husägare som helst ibland frågar sig: "Vad är det där för gegga?", "Vem fan släppte in hunden?! Och vems är den?" samt: "Det här är förskräckligt. Det kommer bara kallt blod ur kranen! Det finns inget varmt blod?!"

Men allt detta spelar inte så enormt stor roll i sammanhanget som inte finns - "Ghosthouse" är en underhållande vistelse i ett spökhus. Punkt slut. Några fina Splatter-effekter plus stämningsfulla scener i Huset får man på köpet, så allt är nog rätt lugnt.

Det är i alla fall väldigt svårt att känna den djupa besvikelsen över ouppfyllda förväntningar, och de lyckas inte förstöra ännu en charmig rulle.

 



  

IDÉ : 90%


Som "Poltergeist", "House" och "The Evil Dead" inbakade i en och samma film. Fast bättre. Med varvräknaren på rött. Utan humor. Vad sägs om det?

  

STORY : 64%


Att... Lenzis manus helt klart har en grymt bra och spännande början, men att händelsernas förvecklingar som ska ge bränsle till "akt två" trasas sönder på nolltid. Sedan vänds allting upp och ned och "akt tre" är ännu flummigare. Som slutar i en geggig pool av Flum.

 
  

REGI : 79%


Huset inspirerar! Lenzis regi ger liv åt en film som ständigt balanserar på den hårfina gränsen mellan usel och bra.

  

FOTO : 76%


Även Franco Delli Colli får Huset att se riktigt stämningsfullt ut. Men i några av "nattscenerna" ser man dagsljuset lång väg. (Vilket har maskerats med ett blått filter i vanlig ordning.)

 
  

SKÅDESPELERI : 44%


Förutom Lara Wendel (Från bl.a. Tenebrae.) samlade Lenzi ihop flera färska skådisar som här är på toppen av sina skådespelarkarriärer. (Speciellt eftersom de inte har synts till i andra filmer.)

  

MUSIK : 49%


Creepy Tivoli-musik och lite "Instrumental Absolute 80´s" av Piero Montanari. Efter ett par snuttar ledsnade han och lånade några slingor från "Stagefright". Men det blir något tjatigt till slut.

 
  

TEMPO : 87%


Full fart från första början. Sedan händer det något hela tiden, även om det mesta är helknäppt och det inte finns någon sammanhållning någonstans till slut.

  

ATMOSFÄR : 69%


Tidstypisk och långt ifrån tidlös. Men att filmen utspelas i Huset är verkligen inte till filmens nackdel. Och känner man till begreppet "Numbers Stations" blir filmen ett snäpp kusligare. (Testa att Googla på det annars.)

 
  

UTFÖRANDE : 63%


Det är lite "T.V.-varning" då och då - Scenografen verkar inte ha gått alltför inspirerad till jobbet på morgnarna. Men specialeffekterna är i alla fall schyssta och Lenzi fick ihop en fin liten "Haunted House"-rulle.

  

REPRISVÄRDE : 64%


Något att visa för kidsen (Sina egna och / eller alla andras.): "Istället för Internet hade vi bra rullar."
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Premissen är kalas.

 
 

I och för sig lovar inte filmen något, men den håller inte vad den verkar lova heller.

 
 

Filmen blir inte bättre mot slutet.

 
 
Visst spökar det.