Masters Of Horror : Pelts


• Dario Argento • Canada / U.S.A. / Italien • 2006 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Pelts


SPELTID:

• 60 min.


MEDVERKANDE:

• Meat Loaf Aday
• John Saxon
• Ellen Ewusie
• Link Baker
• Brenda McDonald
• Michal Suchánek
• Emilio Salituro
• Elise Lew


MANUS:

• Mick Garris
• Matt Venne
• F. Paul Wilson


FOTO:

• Attila Szalay


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 18 Mars 2007 - 21:16:24


SETT PÅ:

• DVD-Rip



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Masters Of Horror : Jenifer (2005)


 


 
 
  

I den stundtals outhärdliga väntan på Dario Argentos ordentliga comeback (Bortsett från att han aldrig har varit borta speciellt länge.) med "La Terza Madre" kan man alltid ta en titt på hans andra i raden regisserade avsnitt för den uppmärksammade och populära men inte speciellt nyskapande T.V.-serien "Masters Of Horror" av Mick Garris.

Personligen tröttnade jag ordentligt några avsnitt in i den första säsongen (Stuart Gordons "H.P. Lovecraft´s Dreams In The Witch-House", Lucky McKees "Sick Girl" och så Argentos "Jenifer" var de som verkligen fastnade i minnet. Ett lite längre tag.) och ett par delar i säsong två övertygade mig bara att det inte fanns någonting (Eller mycket lite.) som kunde fånga intresset igen. (Stuart Gordons "The Black Cat" var nog den enda jag orkade se klart.) Det finns helt enkelt inte tillräckligt med plats för intressanta idéer i serien. Ingenting som förnyar eller lyfter den. För någon som relativt nyligen har börjat utforska skräckfilmsvärlden är den helt säkert en guldgruva eftersom den ändå har fört samman några veteraner som haft olika långa karriärtoppar. (Och dalar.)

Men att hoppa över något av Il Maestro själv tar emot väldigt i och med att man följt hans karriär i ett bra tag nu. Det är alltid kul och intressant att se vad gubben har hittat på, även om man vet att ett återvändande till "Masters Of Horror" innebär samma typ av hinder som lades på hög i den första säsongen - Det faktum att genuint nervstrimlande och spännande skräck inte får plats i amerikansk T.V. Och så ser det mesta obehagligt välbekant ut.

Argentos "Masters Of Horror"-avsnitt "Pelts" då, bygger på en novell av F. Paul Wilson och Matt Venne har skrivit manuset. (Detta är hans första.) Han försöker i och för sig klura till den otäckt simpla storyn så gott det går, men än en gång häller T.V.-formatets begränsningar grus i maskineriet - Manuset är nästan i total avsaknad av både spänning och större överraskningar. Sedan så kan man lätt räkna ut vilka som kommer att dö. (Men man måste ändå le åt de fyndiga Splatter-effekterna av veteran-duon Howard Berger och Gregory Nicotero från K.N.B.) Annars är det mesta "anonymt" på något sätt. Vidare kan man tänka sig att om Argento nu hade tackat nej till projektet, så hade de lätt säkert hittat någon annan för regijobbet.

Självaste Meat Loaf spelar Jake Feldman - En riktig skitstövel och slavdrivare till pälshandlare som suktar efter strippan Shana som dock inte låter honom röra henne. (Eftersom han är så sleazy.) Samma kväll som Feldman går till strippklubben där Shana jobbar är Jeb och Larry (Far och son.) Jameson ute på landet och ska fånga tvättbjörnar. (För pälsarnas skull, tror jag.) De har lagt ut flera dussin fällor på en avlägsen plats som lika gärna kunde ha en skylt som det står: "VARNING! ÄKTA HEMSÖKT OMRÅDE!" på. Dit traskar de i alla fall på natten och upptäcker att de fått Jackpot - Det sitter en stackars tvättbjörn i varje fälla.

De samlar ihop bytet och åker hem igen för att flå kadavren. När Larry senare på natten går bland pälsarna och rör vid dem slår det ordentligt slint i skallen på honom. Han tar ett slagträ, går in till farsgubben och bankar in skallen på honom - Detta innan han tar livet av sig genom att köra ned huvudet i en av de björnsaxar som användes för att fånga tvättbjörnarna.

Feldman och hans kompis dyker upp (Efter en överenskommelse kvällen innan med Jeb.) vid Jebs hus och de märker att far och son mist väsentliga delar av sina huvudknoppar. Men pälsarna snor de med sig eftersom detta är väldigt speciella och dyrbara pälsar som kan göra Feldman rik över en natt. Och Feldman har så klart en plan på hur han ska vinna Shanas hjärta.

Gissa om de bisarra självmorden fortsätter eller upphör när olika personer kommer i kontakt med pälsarna? En ledtråd: "De fortsätter." (Förbannat slött och oengagerat blev det här också.)

Som ni säkert märker är jag långt ifrån förtjust i "T.V.-serier" och jag anser att helhetsupplevelsen av en film (Kort eller lång.) kan utplånas helt om för mycket av atmosfären saknas. I några fall kan en smart story rädda en och annan film från att haverera totalt, men från ett audiovisuellt verk kan man inte skala bort några som helst stöttepelare. "Pelts" har visserligen en rad coola, välregisserade scener, en del fina bilder och flera riktigt grisiga Gore FX, men stämningen är nästan lika med noll. Man ser bilder, men de säger inte mycket. Ett annat problem är som sagt manuset som för ofta för tankarna till den horribla och skittråkiga serien "Tales From The Crypt" - Där visste man långt innan ett avsnitt var slut att man kommer att bli arg och besviken eftersom hela konceptet var så inrutat och designat efter ett fåtal välanvända mallar. Det är inte riktigt lika illa med "Pelts" eller för all del "Masters Of Horror" som serie, men här finns mycket som förtar viktiga saker, t.ex. en vid det här laget söndernött och trött "Flashback"-gimmick som ska återknyta till det man såg i början, samt ett slut som bara är... Slut...

Var är då bra?

John Saxon är alltid kul att se i mer eller mindre udda roller. De få minuter "screen time" han har gör han det bästa av som fyllekajan Jeb.

Men det absolut bästa med hela filmen är musiken. Claudio Simonetti har som vanligt lyckats komponera ett vackert tema och det till "Pelts" är många gånger bättre än filmen egentligen förtjänar. (Det ska bli fruktansvärt spännande att höra vad han har musicerat ihop med Goblin till "La Terza Madre".) Soundtracket är annars inte fy skam heller.

"Pelts" må vara ett ojämnt avsnitt i en väldigt ojämn T.V.-serie, men som knappa timmen T.V.-Horror har den givetvis några ljusglimtar. Det är bara det att de inte är många plus att filmen inte ger något minnesvärt intryck. Och för Argentos kreativitet och utveckling har jag väldigt svårt att tro att "Masters Of Horror"-konceptet har gjort någon egentlig nytta.

 



  

IDÉ : 65%


En T.V.-serie där en något mindre del av världens elit inom Horror får göra sitt eget avsnitt. Idén var bra - Första gången... Det här börjar redan bli lite urvattnat.

  

STORY : 66%


Småcharmigt och småoriginellt av Matt Venne, men bli inte förvånad om du har glömt bort stora delar av den inom ett halvår.

 
  

REGI : 76%


Av Argentos unika stil ser man verkligen inte många skymtar av den här gången. Han verkar ha ställt om till autopilot medan han har klurat på hur han ska regissera "La Terza Madre".

  

FOTO : 60%


Några snyggt fotade interiörer med passande stämningsfull ljussättning. Det är allt. Resten ser ut som vilken T.V.-serie som helst. Och ungefär lika fantasilöst.

 
  

SKÅDESPELERI : 55%


Det är egentligen bara kultsnubben John Saxon som utmärker sig. Meat Loaf är inte världens bästa skådis, ärligt talat.

  

MUSIK : 86%


Underbara toner av Claudio Simonetti. Det här kan lika gärna vara en av hans bättre scores. Temat i filmen är ett oerhört fint litet stycke med en kvinnostämma i förgrunden. Det får även plats med lite "Daemonia"-Metal och annat som fläskar på stämningen lite.

 
  

TEMPO : 64%


Bara för att tiden är knapp blir inte tempot automatiskt tajt eller jämnt. I "Pelts" är det lite bättre än i t.ex. "Jenifer", men det är inte precis som om 55 minuter flyger iväg.

  

ATMOSFÄR : 66%


Ibland riktigt trevlig och ofta totalt intetsägande.

 
  

UTFÖRANDE : 71%


En märkligt skev blandning av bra och mindre bra. Men vill man se Splatter får man en hel del välgjort sådant här.

  

REPRISVÄRDE : 50%


Inte speciellt högt. Men den håller för att ses ett par gånger. Argento-fansen måste så klart se den och än en gång inse vilken hög lägstanivå Argento har lyckats behålla genom åren.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Claudio Simonettis musik.

 
 

"Masters Of Horror" som koncept...

 
 

...Men man börjar tappa tron på det nu...

 
 
Godkänd, men verkligen inte för att vara en Argento-regisserad produktion.