Les Raisins De La Mort


• Jean Rollin • Frankrike • 1978 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Grapes Of Death


SPELTID:

• 90 min.


MEDVERKANDE:

• Marie-Georges Pascal
• Félix Marten
• Serge Marquand
• Mirella Rancelot
• Patrice Valota
• Patricia Cartier
• Michel Herval
• Brigitte Lahaie
• Paul Bisciglia
• Olivier Rollin
• Françoise Pascal
• Evelyne Thomas
• Jean-Pierre Bouyxou
• Jean Rollin


MANUS:

• Jean-Pierre Bouyxou
• Christian Meunier
• Jean Rollin


FOTO:

• Claude Bécognée


MUSIK:

• Philippe Sissman


PUBLICERAD:

• 14 Mars 2007 - 12:11:39


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx-8
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Njutafilms


 


 
 
  

Det är ännu en dag ute på den franska landsbygden och där händer det ju att man odlar druvor titt som tätt. Just de som figurerar i Jean Rollins "Les Raisins De La Mort" a.k.a. "The Grapes Of Death" besprutas med något sorts bekämpningsmedel mot skadedjur. Det är helt klart rejält med fräs i detta insektsmedel, men dessvärre har det också lite oönskade effekter på lokalbefolkningen och de (Läs: Alla.) som tycker det är gott med en slurk vin då och då. (Läs: Varje dag.)

Filmen tar sin början vid en vingård där en snubbe verkar må lika bra som efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Han är en av dem som tidigare på dagen var ute på åkrarna och vräkte på generöst med bekämpningsmedlet. Nu känner han alltså att något är på tok. Han hoppar på ett tåg i vilken två tjejer (Élisabeth och hennes väninna.) är på väg till nyss nämnda vingård. Så långt hinner varken Élisabeth eller hennes kompis. Snubben som sätter sig i samma tågkupé som Élisabeth verkar gradvis bli mer och mer zombiefierad. Nu är man ju inte van vid att se sånt här under en tågresa, så Élisabeth flyr i panik, upptäcker att hennes väninna är mördad, drar i nödbromsen och hoppar av tåget.

Försjunken i chock börjar Élisabeth sin irrfärd tvärs genom landsbygden och upptäcker ganska snart att människorna antingen dukat under för någon Lepra-liknande sjukdom eller något annat som liknar en Zombie-smitta lite väl mycket för att vara något annat. Och vart än Élisabeth går väntar antingen ond bråd död (Högar med ruttnande och stympade lik.), håglösa människor som beter sig som "Z-skvadronen" eller aggressiva människor som antingen viftar med högafflar eller skallar in bilrutor utan att bry sig om pannan blir mos eller inte. De normala typer som Élisabeth stöter på (Bl.a. den blinda flickan Lucy.) är lätträknade. Två snubbar som dyker upp senare visar dock med stil att franska bondlurkar med gevär och dynamit kan röja precis lika effektivt som amerikanska S.W.A.T.s i en annan Zombie-film från den här tiden.

Vilket oundvikligen leder till en fundamental jämförelse med just Romeros "Dawn Of The Dead". Nu så släpptes "Les Raisins De La Mort" ett par månader tidigare, så Rollin kan omöjligt ha "hämtat" inspiration från den. Däremot finns här ofrånkomliga kopplingar till "Night Of The Living Dead" och speciellt "The Crazies" där också vanligt folk förvandlades till mordiska vettvillingar. Den stora skillnaden är att Rollins värld i vanlig ordning känns betydligt mer isolerad, betydligt mer surrealistisk och kuslig. Miljöerna som "Les Raisins De La Mort" utspelas i upplevs avlägsna och ödsliga på ett påtagligt sätt - Allting ser döende och förfallet ut. När det då dyker upp något till synes levande mitt i detta, så upplever man de tydliga kontrasterna i Rollins mardrömslika värld. Det levande i det här fallet representeras av Brigitte Lahaie i en mindre roll - Hon verkar precis som de ovan nämnda "bondlurkarna" inte vara mottagliga för Zombie-pesten av någon orsak. (Som inte är så svår att räkna ut, ärligt talat. Inte för att jag lyckades göra det, men...)

Jean Rollin har alltid med enkla medel lyckats bygga ogenomträngliga barriärer mellan sina och andras filmer. Detta återspeglas i bilderna i hans mer personliga verk, men även i mer kommersiellt gångbara "experiment" som just "Les Raisins De La Mort". Som tittare ser man helt ordinära saker, men ändå har de något avskärmande overkligt över sig och händelserna förflyter i något sorts drömlogiskt tillstånd. Ett bra exempel på detta är scenen i början av filmen när Élisabeth hoppar av tåget - Hon drar i nödbromsen och springer ut. Tåget står där på rälsen, men det verkar helt plötsligt som det har stått övergivet ett bra tag då man inte ser några andra människor förutom Élisabeth och Zombie-snubben. Här finns hela den substila, men snabba övergången från vad som är verkligt till vad som är "Rollin". Hela filmen består av dessa övergångar, men i fråga om publikvänlighet är förmodligen "Les Raisins De La Mort" Rollins lättaste film att ta till sig. Det råder ständiga diskussioner om det är denna eller "La Morte Vivante" som är den "lätta", men båda har sina kvalitéer som definitivt borde ge en ett par blodade tänder.

De centrala teman som Rollin i nio fall av tio baserat sina filmer kring har ju givetvis varit skräck och Fantasy med främst kvinnliga vampyrer. Ur just den synpunkten är inte "Les Raisins De La Mort" representativ för Rollins filmkonst, men den har ändå starka anknytningspunkter till själva känslan av unikhet som bl.a. finns i "Requiem Pour Un Vampire" och "La Morte Vivante". Vad "Les Raisins De La Mort" missar på den fronten tar den igen genom att ha ovanligt mycket dialog och ovanligt mycket Gore. (Variga infektioner, öppna sår, blodsprut, hängande köttslamsor, rutten vävnad och annat.) Med just detta charmar filmen in sig hos de som slukar tunga Zombie-rullar. Men innan det hela är över (Med ett mindre hoppfullt slut.) har man fått sig en dos av Rollin skulpterad makaber skönhet.

Visst har "Les Raisins De La Mort" lite brister i utförandet - Som vanligt i en film av Rollin är skådisarna en blandad kompott. Marie-Georges Pascal (1946-1985) (Man vet att världen på fullaste allvar är på väg åt helvete när så här fina damer tar livet av sig.) som Élisabeth är helt okej som en förvirrad och ångestfylld protagonist. Men att säga något bra om resten är ytterst svårt - Att spela Zombie eller odöd kräver i och för sig inte någon större ansträngning, men han som skallar in sidorutan på bilen... Nej, jag ska inte säga något. Inte heller om "Lucas"... Men man kan påstå att överagerande inte är så lyckat - Speciellt inte om man först och främst inte behärskar konsten att skådespela.

Sedan har tre pers (Rollin själv, Jean-Pierre Bouyxou och Christian Meunier.) tampats med manuset och man kan bara klura över hur mycket av Rollins originalidé som gick förlorad i processen. För ibland känner man igen sig i det gravlika och isolerande, men ibland undrar man varför i hela världen känslan av det försvinner i tomma intet. Men så återvänder det lite blygsamt... Och så är det borta igen lika snabbt. Utan Rollins knivskarpa förmåga att låta spänningen sakta byggas upp i de mer skräckfyllda scenerna hade allting störtat samman. (Vissa väljer att dölja sådana här sammanstörtningar med snabba MTV-klipp och överdrivna ljudeffekter.)

Men men - Vi får ju friskt med blodröda, giftgröna och vargula substanser i varierande form i T.V.-rutan den här gången. Och sånt snor ju alltid delar av ens uppmärksamhet.

 



  

IDÉ : 90%


"Zombierna" från Romeros värld, de ekologiska missödena från 70-talets Horror och den drömlika surrealismen från Rollins domäner - Det bästa av tre världar?

  

STORY : 80%


Sammansmältningen fungerar i och för sig utmärkt rent konceptmässigt, men en svårt skadad Jean Rollin-fantast kan lätt se hur det mer traditionella tar över för mycket ibland. Manuset har några "typiska" klurigheter som man lätt uppskattar i en film av den här typen, och för att bli av med Rollin-oskulden är "Les Raisins De La Mort" ett bra val. (Men långt ifrån lika bra som "La Morte Vivante".)

 
  

REGI : 91%


Om det känns som om Rollin tappar tråden ibland, så beror det inte på att han inte kan regissera utan att han ibland kanske inte visste vad han regisserade.

  

FOTO : 85%


Här känner man i alla fall igen sig. "Les Raisins De La Mort" är nästan lika vacker att se på som Rollins andra filmer.

 
  

SKÅDESPELERI : 75%


Marie-Georges Pascal och Brigitte Lahaie är de Mademoiselles som man kommer att minnas från filmen.

  

MUSIK : 59%


Philippe Sissmans (tradiga) synthslingor "säger" inte mycket och de hjälper tyvärr inte till att måla upp någon tätare atmosfär när det verkligen skulle behövas. Men snutten som spelas tidigt i filmen när Élisabeth ensam går över fälten är stämningsfull.

 
  

TEMPO : 83%


Lite åt det ojämna hållet. Filmen kommer igång snabbt, de vackra eller hemska scenerna tar god tid på sig att nå sina klimax, men slutakten blir lite för seg och pratig. Den sista scenen är ändå belönande på något tragiskt sätt.

  

ATMOSFÄR : 85%


För det mesta lik- och asbra. Några transportsträckor (Bokstavligt talat.) kan man ha överseende med eftersom man inte kan få nog av Rollins värld.

 
  

UTFÖRANDE : 81%


Utmärkt, bra, utmärkt, mycket bra, ganska bra, sådär, bra, väldigt bra och bra. Och så hyfsat bra, naturligtvis.

  

REPRISVÄRDE : 87%


Inte min personliga favvo-Rollin, men visst har man sett den ett par gånger. Och den kommer att ses igen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Rollins första tripp genom riktig Gore-land.

 
 

Ja, jag tar gärna ett rör av sånt här rödtjut!

 
 

Marie-Georges Pascal R.I.P.

 
 
En milstolpe inom fransk Horror.

RECOMMENDED CINEMA