The Red Queen Kills 7 Times


• Emilio P. Miraglia • Italien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Dama Rossa Uccide Sette Volte


SPELTID:

• 103 min.


MEDVERKANDE:

• Barbara Bouchet
• Ugo Pagliai
• Marina Malfatti
• Marino Masé
• Pia Giancaro
• Sybil Danning
• Nino Korda
• Fabrizio Moresco
• Rudolf Schündler
• Maria Antonietta Guido
• Carla Mancini
• Bruno Bertocci


MANUS:

• Emilio Miraglia
• Fabio Pittorru


FOTO:

• Alberto Spagnoli


MUSIK:

• Bruno Nicolai


PUBLICERAD:

• 6 Mars 2007 - 11:41:02


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. The Night Evelyn Came Out Of The Grave (1971)


 


 
 
  

Efter den märkligt osammanhängande och förvirrande (Och i mitt tycke vacklande.) "The Night Evelyn Came Out Of The Grave" kände kanske Emilio P. Miraglia att han ville testa att sy ihop en "riktig" Giallo och fokusera på handlingen istället. (Och framförallt det som formger Giallo.) Han hittade på storyn med säkert en hel del ovärderlig hjälp från Fabio Pittorru (Som även var med och skrev "Evelyn". Medförfattaren Massimo Felisattis assistans behövdes tydligen inte.) och fick ihop ett riktigt vattentätt manus. (Hoppas han är / var nöjd.) Och slutresultatet blev den film som "Evelyn" kunde ha blivit - En nervig historia som ständigt präglas av en krypande ovisshet om att saker inte är som man tror. Det går inte ens att börja tvivla på att detta är en hörnsten som kan bära upp en hel film om den bara används på rätt sätt. Miraglia, då (Och nu.) med fem filmer bakom sig, bevisade att han är en regissör som klarar av det här. Sedan att "The Red Queen Kills 7 Times" blev hans sista rulle innan han försvann (?!) är bara beklagligt. (Enligt IMDb är han inte död, men hans f.d. kollegor pratar om honom som han vore "borta" i en intervju på NoShames DVD-utgåva av filmen.)

Känslan av att "The Red Queen Kills 7 Times" är Evelyns betydligt mer attraktiva, mer godhjärtade och mer intelligenta syrra går inte att komma ifrån då Miraglia undanröjde alla svagheter från "föregångaren" och smälte samman allt som var bra i hans värld. Dessutom gjorde han det bra mycket bättre i "The Red Queen". Men det börjar relativt okonventionellt, t.o.m. för att vara en Giallo:

Det var en gång två systrar, Kitty och Evelyn Wildenbrück, som ständigt jävlades med varandra från det att de var små. En dag fick de, av farfar utrustad med en uppsättning av mänsklighetens klenaste nerver, höra legenden bakom en cool tavla som hänger på slottet där familjen (D.v.s. syrrorna + farfar.) lever - Kanske inte fullt så lyckliga. Tavlan föreställer en brud som knivhugger en annan - Det sägs att hon som hugger är "The Red Queen" som kommer som på beställning var 100:e år för att göra livet surt för sju pers - Inklusive sin syrra som då är "The Black Queen". Farfar beordrar hushållerskan att ta ned tavlan eftersom det en dag "händer lite grejer". Men visst känns det lite olycksbådande.

Och visst verkar "The Red Queen Kills 7 Times" vid första anblicken vara en mysig spökhistoria som man skrämmer besvärliga barn (Och väldigt lättskrämda vuxna.) med när det passar. Men man ska alltid ha det i åtanke att Giallo är överraskningarnas genre med stort Ö, V, E, R... Ja, ja...

Hur som helst - Enligt legenden är det 14 år (I detta fallet 1972.) tills Röda Drottningens nästa uppdykande, och det avfärdas av samtliga som ett lass gammal tjurskit.

Nu så vore allt rätt lugnt och trist om det inte vore 1972 plötsligt. Numera bor farfar Wildenbrück ensam med sin sköterska på slottet eftersom döttrarna sjappat för länge sedan. Tavlan hänger fint på sin plats igen, men det är trippel hjärtattack-tajm när den Röda Drottningen en natt dyker upp i farfars sovrum - Klädd i röd mantel och med långt svart hår.

Minus ett stycke farfar kallas den något skumma familjen Wildenbrück samman för att få ta del av gubbens testamente. Det blir snart väldigt uppenbart att något fuffens är i görningen - Evelyn dyker nämligen inte upp... Och den Röda Drottningen skall ju enligt legenden mörda sju gånger...

Med en för all del aningen löjeväckande legend i botten börjar Miraglia sedan bygga upp sin mordgåta som minsann visar sig fungera på alla plan. Det man tror att man vet stämmer inte, och han håller oss i total ovisshet om Evelyns öde, mördarens motiv och farfars slutgiltiga testamente som ingen får ta del av förrän ett år efter att han tagit ned skylten. Det blir många oväntade turer, några riktigt tuffa tag och en avslutning som lämnar en total-nöjd. Det vill säga - Raka motsatsen till "The Night Evelyn Came Out Of The Grave". (Fan, vad jag fortfarande tjatar om den.)

Efteråt kommer man inte heller ifrån "uppföljar"-känslan eller en känsla av att Miraglia försökte sig på det klassiska: "Göra om och göra rätt". Mycket av det som finns i den första filmen om "Evelyn" (Nej, det är inte samma person om man nu trodde det.) återfinns här fast i ett bättre sammanhang. Man får sin beskärda del av det man längtar efter varje gång man sätter sig ned för att se en Giallo. (Vilket man kanske inte behöver gå in på i detalj för femtioelfte gången.) Men räkna åtminstone med en handfull fantastiskt coola och våldsamma dödsscener. Man drar oundvikligen på smilbanden när ännu en dödsdömd träskalle biter i gräset. Den Röda Drottningen är helt enkelt en stenhård jävel till karaktär som dväljs i en dimma av mystik och illvilja. (Ursinnet går inte att ta miste på. Men man kan väl förstå det om det kliar i knivhuggar-reflexen i ett helt jävla sekel innan man får börja härja.)

Barbara Bouchet och Marina Malfatti (Från flera andra kanon-Gialli.) spelar de enda fascinerande karaktärerna i filmen och är ständigt viktiga delar av pusslet som Miraglia lägger. Det är lite privatdeckarvarning på Ugo Pagliai, men han verkar mestadels för blåst för att kunna lösa något på egen hand. (Förutom helt uppenbara saker som Miraglia tyvärr ibland tror att vi redan har glömt.) Men varje Giallo måste ju ha en smart(are) och lite grinig snut. Han är alltid välkommen och Marino Masé spelar honom perfekt.

Om man ser till själva storyn och alla förvecklingar, så finns det inget annat att säga än att allting sitter som ett par gamla och nytvättade dojor - Välbekanta, perfekt formade och de stinker inte. (Av tåbira i alla fall.) "The Red Queen Kills 7 Times" är inget undantag på den fronten. Inte på någon annan front heller. Nästan. Än en gång.

 



  

IDÉ : 93%


Med de allra bästa bitarna från "The Night Evelyn Came Out Of The Grave" och mycket smått och gott från andra bra kontemporära rullar från "den här tiden" i bagaget...

  

STORY : 96%


...Fick herrarna Miraglia och Pittorru ihop en historia som ständigt har krokarna i en och som aldrig gör en besviken.

 
  

REGI : 92%


Det här börjar bli löjligt. Gjorde alla regissörer som är bra på riktigt minst en Giallo?

  

FOTO : 97%


Alberto Spagnolis första gig som fotograf känns extremt professionell och minst lika bra och konstnärlig som många av sina mer erkända kollegors.

 
  

SKÅDESPELERI : 91%


En brokig blandning av bra skådespelerskor som bildligt och bokstavligt talat verkar varma i kläderna och några få som har anammat begreppet "överagerade" lite väl ingående.

  

MUSIK : 78%


Bruno Nicolai skulle säkert kunna skriva bra musik i sömnen. Temat till "The Red Queen Kills 7 Times" är av det trallvänliga slaget och naturligtvis charmigt så det skriker om det. (Men kanske används det ett par gånger för mycket.)

 
  

TEMPO : 99%


Sätt dig ned innan du börjar glo. För det finns en risk att du glömmer bort att göra det under filmens gång.

  

ATMOSFÄR : 94%


SOM FAN! (Om man nu kan slita ögonen från ett och annat och bara känna in stämningen.)

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Det går inte att hitta några större brister fast man försöker.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Sitter aldrig fel. En höjdare. På alla sätt. Spana in.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Mystiken lyckas hålla en i ett järngrepp hela tiden.

 
 

"Den Röda Drottningen" är hur jävla ascool som helst...!

 
 

Att så gott som alla säger: "Nej." när man frågar om de har sett filmen.

 
 
Ruskigt bra deckargåta. Med allting som gör den ännu bättre.

RECOMMENDED CINEMA