The Bloodstained Shadow


• Antonio Bido • Italien • 1978 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Solamente Nero


SPELTID:

• 109 min.


MEDVERKANDE:

• Lino Capolicchio
• Stefania Casini
• Craig Hill
• Massimo Serato
• Juliette Mayniel
• Laura Nucci
• Attilio Duse
• Gianfranco Bullo
• Luigi Casellato
• Alfredo Zammi
• Alina De Simone
• Emilio Delle Piane
• Sonia Viviani


MANUS:

• Marisa Andalo
• Antonio Bido
• Domenico Malan


FOTO:

• Mario Vulpiani


MUSIK:

• Stelvio Cipriani


PUBLICERAD:

• 6 Januari 2007 - 11:23:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

I slutet av 70-talet var "Giallo"-fenomenet på väg bort från italiensk film som en trendig företeelse / "nyhetens" behag. Och efter "Deep Red" kändes det väl för många som att det var den sista spiken i kistan. Det vill säga - Att det inte ens var värt att försöka sig på att göra fler, eftersom den hade väldigt marginella chanser att både överträffa Argentos film och vid sidan om den bli ihågkommen som en klassiker.

Men en som i alla fall försökte och, som jag ser det, lyckades sensationellt bra, var Antonio Bido. På den här tiden gjorde han "bara" två stycken Gialli och den andra, "Solamente Nero" a.k.a. "The Bloodstained Shadow", gick han så klart in för med tunga Argento- och Hitchcock-influenser i bakgrunden. Men där Bido riktigt briljerade var att han gjorde en film som nästan nådde upp till "Deep Red"-klass utan att härma den på något sätt. Plus att han nog i efterhand kan erkänna för sig själv och inse att "The Bloodstained Shadow" är en excellent "första-Giallo" för vem som helst som är intresserad av genren som just "fenomen".

Här segas det inte i onödan - Sekunderna efter att filmen börjar får man se ett mord på en ung kvinna. Hon blir strypt av någon svartklädd galning, men lyckas i sista ögonblicket slita åt sig några sidor från en bok. Hela den här bisarra scenen innehåller ett par viktiga ledtrådar som hjälper filmens hjälte, Stefano D´Archangelo, att lösa en serie brutala mord som drabbar hans hemstad utanför Venedig.

Stefano återvänder tillfälligt hem för att besöka sin bekymrade brorsa Paolo som är kvarterets präst. Paolo anar något fuffens bland några udda personer som han inte har många goda ord till övers för. Där finns en skum doktor, en föga förtroendeingivande barnmorska, ett medium som inte verkar vara helt seriös, samt en homosexuell greve som är pedofil. Redan första natten som Stefano övernattar i Paolos hus, vaknar Paolo och bevittnar ett mord från sitt fönster. (Helt klart en hyllning till det första mordet i "Deep Red" - Fast omvänt.) Det är mediet som blir strypt av någon med svarta kläder och svarta handskar. (Yeah!) Liket försvinner och nästan samtidigt får Paolo ett maskinskrivet hotelsebrev med ett gammalt foto av honom, Stefano och deras mamma. Budskapet i brevet är smått kryptiskt, men av "Håll käften om vad du såg, annars jävlar."-varianten.

Paolo väntar med att gå till polisen och när liket hittas, så beslutar han sig för att med Stefanos hjälp försöka ta reda på vem mördaren är. Under tiden droppar det in fler hotelsebrev, morden avlöser varandra och Stefano märker att han börjar plågas av något hemskt från sin barndom och som han har förträngt. Kan det hänga ihop med morden som nu inträffar?

Bara på en otroligt stark grund är det möjligt att konstruera en film som man bara måste stirra oavvänt på. Det tar i och för sig ca. 50 minuter innan det verkligen börjar hända grejer, men sedan följer en timmes nervstrimlande spänning, några coola "Giallo"-mord, lite surt detektivarbete samt en kylig och ganska så intetsägande "love story" mellan Stefano och en tjej som han träffade på tåget hem. Det bästa av allt är att Bido får till en riktigt cool, djävla skruv på mysteriet när det bara är några minuter kvar. Det gör "The Bloodstained Shadow" till en Giallo av toppklass eftersom man inte saknar ett skit när filmen är slut.

Nu så hade inget av detta kommit till sin rätt om Bido bara hade gjort en statisk film och inte lagt ned så mycket tid på att bygga upp en substantiell handling. Med de aningen paranoia-förlösande spänningsscenerna och de typiska "snart-händer-det-något"-ögonblicken hade inte blivit fullt så effektfulla om de hade placerats i en annan kontextuell tidsrymd eller använts fel. (Lägg märke till scenerna innan och efter ett mord.) Därför är det ett under hur perfekt tajmingen i "The Bloodstained Shadow" är. Allt, t.o.m. de lätträknade inslagen av snustorr polishumor, hjälper bara till att skapa något stort istället för att ta isär det som finns. (Detta är ett klassiskt "fel" som många regissörer gör. Ingen nämnd och ingen glömd.)

Bido träffade också helt rätt med skådisarna. Lino Capolicchio som Stefano är den perfekta urtypen för Giallo-hjälte - Ständigt klurande, lite tafatt och ofta plågad av sina egna trauman, och Capolicchio har ett uttrycksfullt ansikte som passar så bra i det här sammanhanget. Craig Hill som Paolo kanske inte ser ut som den mest pålitliga prästen i världen, men under ytan anar man att han säkert har hört ett och annat i bikstolen som format honom till en både rädd, fördömande och aningen bitter människa. Och Stefania Casini som Stefanos "love interest" är lite sådär mystisk, men charmig och snäll. Man vet aldrig riktigt var man har henne.

Om man sedan tycker att Stelvio Ciprianis score låter lite för mycket "Goblin", så beror det på att Goblin arrangerade och framförde hans stycken. Det blev som vanligt passande och fin mosaik av progressiv rock / pop och filmmusik.

Man är ständigt medveten om att det är svårt att se brister eller fel i något man är svårt fixerad vid, men samtidigt är det svårt att koppla ihop det med tanken om att en film som "The Bloodstained Shadow" faktiskt kan ha något för alla som gillar deckare och thriller. Eller så är det "bara" en Giallo för fans - Av någon som själv är ett fan. En film som på pappret låter som en utmärkt referens-Giallo, men som i sin tur för de mer insatta är smockfull med referenser och så starka igenkänningsfaktorer att den kanske blir lite för hemtam.

Jag inbillar mig att ytterst få sörjer.

 



  

IDÉ : 93%


Man kan tyvärr inte komma ifrån att jämförelsen med "Deep Red" alltid kommer att finnas där...

  

STORY : 100%


...Men det är manuset som ställer de flesta andra Gialli i skamvrån. Antonio Bido fick till det hundraprocentigt med hjälp av Marisa Andalo och Domenico Malan och man märker omedelbart att det inte är några idioter som suttit och klurat ihop handlingen.

 
  

REGI : 100%


Bido gör det maximala av varje liten scen.

  

FOTO : 98%


Rutinerat, men snyggt och iögonfallande av Mario Vulpiani. Ljussättningen är t.o.m. vansinnigt snygg.

 
  

SKÅDESPELERI : 99%


Lovorden må hagla, men tre fantastiskt bra skådisar i de bärande rollerna gör bara "The Bloodstained Shadow" ännu bättre.

  

MUSIK : 87%


Stelvio Cipriani + Goblin = En grisens bra score!

 
  

TEMPO : 99%


På 108 minuter skulle det kunna få plats med många fruktansvärt tradiga passager, men de lugna bitarna blir aldrig för många utan fungerar snarare som en nervkittlande motpol till de dramatiska händelserna.

  

ATMOSFÄR : 98%


"Venedig" (Fast det i verkligheten inte är det riktiga Venedig.) och de gotiska, nedgångna miljöerna gör ingenting sämre direkt. Det finns en aura av surrealism över det mesta i filmen.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Jag hittar då ingenting att klaga på.

  

REPRISVÄRDE : 97%


Garanterat!
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Handlingen rockar från början till slut.

 
 

Lite våld gör alltid en film extra sevärd.

 
 

Den "ofrånkomliga" jämförelsen med några av Argentos rullar.

 
 
Oerhört smart och häpnadsväckande "äkta" Giallo.

TOP CINEMA