Deep Red


• Dario Argento • Italien • 1975 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Profondo Rosso


SPELTID:

• 126 min.


MEDVERKANDE:

• David Hemmings
• Daria Nicolodi
• Gabriele Lavia
• Macha Méril
• Eros Pagni
• Giuliana Calandra
• Piero Mazzinghi
• Glauco Mauri
• Clara Calamai
• Nicoletta Elmi


MANUS:

• Dario Argento
• Bernardino Zapponi


FOTO:

• Luigi Kuveiller


MUSIK:

• Goblin


PUBLICERAD:

• 5 Augusti 2004 - 12:19:56


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx12-
20094-----8-----
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Another World Entertainment
• BD RECENSIONER:
II. Arrow Films
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » Deep Red : Anchor Bay Entertainment Vs. Another World Entertainment


 


 
 
  

Man märker redan efter introt att "Deep Red" a.k.a. "Profondo Rosso" inte kommer att bli en slötittar-rulle. Total koncentration kommer att krävas. Argento var inte bara först med att göra en Giallo som är drygt två timmar lång, utan han lyckades även fylla den med så fängslande och fascinerande etapper att intresset för historien aldrig får en endaste möjlighet att börja dala. Bara en mästerregissör kan åstadkomma något sådant. Det är ingen slump varför så gott som all "ny" Gialli jämförs med "Deep Red". (Orättvist så i många fall.) Den här bryter minst lika mycket ny mark som "The Bird With The Crystal Plumage" och Bava seniors "A Bay Of Blood". (Om man ser till stilfulla mord-scener.)

Introt till "Deep Red" visar en glimt av någon än så länge anonym familjs julfirande som får ett abrupt slut och som är lite åt det blodiga hållet. En man blir huggen i ryggen med en stor kniv och blöder sakta till döds. Man får inte veta när eller var dramat inträffar, men samtidigt finns här hela svaret på gåtan som filmens protagonist kommer att få klura på dygnet runt under dödshot. Det här, introt, är menat att vara en solid och väl bevarad familje-hemlighet och den som avslöjar den måste helt enkelt tystas. Ödet vill bara att det ska bli filmens protagonist - Jazz-pianisten Marc Daly.

Marc råkar befinna sig i Rom och blir vittne till ett brutalt mord som inträffar i en lägenhet ovanför ett torg medan han pratar med sin gamla kompis Carlo. Mordoffret är en synsk kvinna som blir nedhuggen med en köttyxa innan hon halvvägs brakar genom ett fönster med huvudet före. Vi får veta att hon tidigare på kvällen "såg" någon under en konferens som "har dödat och som kommer att döda igen". Och mycket riktigt blir hon det första offret. Marc springer upp till lägenheten och hittar den döda kvinnan hängande i det trasiga fönstret. Polisen är snart på plats och Marc blir automatiskt intressant i deras utredning eftersom han bevittnade mordet. Samtidigt inser han att något inte stämmer - Det är som om någonting har avlägsnats från platsen efter att Marc kom dit och innan poliserna dök upp.

Marc, förtjust i mysterier, vill lösa fallet på egen hand, men drar samtidigt till sig mördarens uppmärksamhet. Personen som antagligen såg Marc ringer först och hotar honom. Sedan försöker mördaren bryta sig in i Marcs lägenhet för att ta kål på honom också. Den här gången har han ett jävla flax och mördaren nöjer sig bara med att skrämmas. Marc kan dock inte släppa fallet och skaffar sig indirekt mer trubbel p.g.a. detta.

Det gäller som vanligt att komma ihåg det man har sett och hört - Till en början är det en barnkammarlåt som får mördaren i rätt stämning och där mord inträffar finns det också spår av att det är ett barndomstrauma som spökar i ett mycket stört sinne - Marc hittar bl.a. en hängd docka (Inför ett mord filmas också lite putterkulor och figurer som är gjorda av garn - Inte helt olika de som man blev tvingad att göra i förskolan. Det är det jag alltid har sagt: De där aktiviteterna skapar helt säkert mördare på löpande band.) och senare lite teckningar som målats på en vägg. Vad teckningarna föreställer ska så klart inte avslöjas, och när man ser dem verkar de inte speciellt viktiga. (Ungefär som den där skiten som man kladdade ihop på lågstadiet.) Men precis som inledningen, så ger de en bild av vad som hände. Frågan är bara varför och vem / vilka som var inblandade.

Marc får hjälp av en ettrig journalist vid namn Gianna Brezzi, och hon verkar lika intresserad av att lösa mysteriet som Marc. (Av andra skäl.) Men mördaren är inte så förtjust i tanken på att hemligheten ska avslöjas efter så många år. Och personen i fråga har ansträngt sig rejält för att det dolda ska förbli dolt. Men som vanligt kan man inte tänka på allt. Och en viss ledtråd hjälper Marc att komma mördaren på spåren.

Argento har ständigt något i kikaren och det händer hela tiden något i "Deep Red". T.o.m. konversationer som först verkar som antingen karaktärisering eller "utfyllnad" blir viktiga senare och det samma gäller personer som dyker upp då och då. Alla verkar ha någon del i mysteriet och Marc upptäcker att han oftast av ren tillfällighet får reda på något som han egentligen inte borde veta. En liten flicka med smak för det makabra hjälper indirekt Marc att lista ut var mördaren gick i skolan. Men är det så enkelt? Naturligtvis inte. Argento planterar ut villospår som på sätt och vis ändå inte är villospår när allt kommer till kritan.

Dramaturgiskt sätt håller "Profondo Rosso" en otroligt hög klass - Det hela är på samma nivå som i "Four Flies On Grey Velvet" och Argento är noga med att göra riktiga personer av sina karaktärer. Det finns ingen som helst risk att man blandar ihop två personer med varandra och det känns aldrig som att någon går "utanför" sin karaktär. (Många författare gör det här misstaget för att "rätta till" handlingen.) Marc är så sympatisk som man vill att han ska vara och Gianna är charmig på sitt knasiga och lite naiva sätt. Filmen har t.o.m. lite snustorr humor när Marc och Gianna bryter arm och Gianna "vinner". Det är verkligen oskyldigt.

För Argentos del innebar "Profondo Rosso" en vidareutveckling av sin originella stil och här nådde begreppet "Argento-film" sin perfektion. Det här blev toppen för vad mannen klarade av att leverera innan han temporärt kastade sig över Absolute Horror. Fram tills nu hade filmerna bara blivit bättre och bättre - Berättarhungern från "The Bird With Crystal Plumage" hade fått nytt bränsle, viljan att experimentera med bilder från "Cat O’ Nine Tails" likaså och med "Four Flies On Grey Velvet" hade Argento kommit på hur man får ut det allra mesta av intressanta Giallo-intriger. Här finns allting och lite till i form av några riktigt originella och söliga mord.

Ingenting hade kunnat göra "Profondo Rosso" bättre och det är djupt äcklande att det existerar versioner där man har saxat bort hela tjugo minuter för att dra upp tempot. (Vilket inte behövs. Men man behöver däremot alla nyanser i storyn.) Efter detta mästerverk kände antagligen Argento att han hade minst lika mycket att tillföra till en viss genre som Giallo alltid har kilat stadigt med - Horror. Och ni vet vilken film det är, mina damer och herrar...

Sussspiiiriaaaaaa...

 



  

IDÉ : 100%


En Giallo som egenhändigt förnyade genren fast det inte fanns mycket att förnya.

  

STORY : 100%


"Deep Red" kallas inte "Världens bästa Giallo" utan orsak.

 
  

REGI : 100%


Argentos första helt perfekta regijobb. (Även om "Four Flies On Grey Velvet" minsann inte ligger många steg efter.)

  

FOTO : 99%


Luigi Kuveiller skapade praktiskt taget en ny look för den här typen av film.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Fullständigt strålande och trovärdigt.

  

MUSIK : 93%


Goblins debut innefattar allt möjligt från progressiv rock till en kuslig barnsång. Den sistnämnda kommer att hemsöka dig ett bra tag.

 
  

TEMPO : 100%


Två timmar försvinner i ett nafs.

  

ATMOSFÄR : 99%


Välkommen till Argentos värld - En värld där t.o.m. en till synes lugn kväll känns olycksbådande.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


Perfekt...

  

REPRISVÄRDE : 99%


Repriser förstärker bara det första helhetsintrycket man får av "Profondo Rosso", även om man inte skulle orka se filmen lika ofta som exempelvis "Suspiria". (Bara för att jämföra med en annan Argento-rulle.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det är "Deep Red" för i helvete!

 
 

GOBLIN!!!

 
 

Tummen ned...? Nej, nej. Långfingret är det enda svaret på den frågan.

 
 
ABSOLUTE CINEMA
Giallo-formeln perfekterad.