The Sect


• Michele Soavi • Italien • 1991 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Setta


SPELTID:

• 112 min.


MEDVERKANDE:

• Kelly Curtis
• Herbert Lom
• Maria Angela Giordano
• Michel Adatte
• Carla Cassola
• Angelika Maria Boeck
• Giovanni Lombardo Radice
• Niels Gullov
• Tomas Arana
• Donald O´Brien
• Yasmine Ussani
• Paolo Pranzo
• Daria Nicolodi
• Michele Soavi


MANUS:

• Dario Argento
• Gianni Romoli
• Michele Soavi


FOTO:

• Raffaele Mertes


MUSIK:

• Pino Donaggio


PUBLICERAD:

• 26 December 2006 - 23:06:41


SETT PÅ:

• VHS (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

16 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Michele Soavi hade redan från ruta ett en nästan skrämmande hög lägstanivå när han knåpade ihop fyra hypersolida Horror Smash Hits - Alla med en ytterst personlig touch. Det hade kanske varit både overkligt och filmhistoriskt om han hade kunnat fortsätta leverera flera sådana rullar. (Under andra omständigheter än de som rådde, då.) För hur toppar man en film som "Dellamorte Dellamore"...?

"Stagefright" var redan höjdpunkten för maxade slashers och "The Church" blev ännu en stark och mystisk film fast med en hård förankring i ockultism. Men så vidareutvecklade Soavi tillsammans med sin mentor (Ni vet nog vem.) och Gianni Romoli (Som han sedan anlitade för att skriva manuset till "Dellamorte Dellamore".) storyn till sin mest bisarra, hallucinatoriska och kusliga film hittills - "La Setta" a.k.a. "The Sect". Vem vet ens om den här går att överträffa med samma grunder?

Handlingen är än en gång baserad kring spritt språngande galna kultister som inte drar sig för att offra folk lika lätt som man skär upp bröd till frukost, eller, om något går åt fanders - Blåsa skallen av sig. 1970, någonstans i Kaliforniens öken, får ett hippie-kollektiv stifta bekantskap med en viss Damon som en dag dyker upp från ingenstans. I utbyte mot att Damon får vatten och dessutom får sitta och umgås med de av allt att döma fredliga människorna, så kommer Damons polare på besök till kollektivet på natten och sprättar upp samtliga (Man kan då aldrig lita på någon.) som offer till någon vars namn börjar på S. Damon är en av nyckelpersonerna i en rätt så hemlighetsfull organisation och idén är att de här dårarna ska gå samman och ta över världen.

21 år senare har inget av detta hänt, men en dag i Frankfurt blir en kvinna mördad i sin lägenhet och hon får även hjärtat utskuret. Snubben som offrade henne blir ertappad med hennes hjärta i fickan (Postverket för fan, Johnny! De skickar grejer diskret!), men tvekar inte att fixa ett korsdrag i skallen på sig själv med hjälp av en polisrevolver när snuten arresterar honom.

Hur hänger då detta samman med lågstadielärarinnan Miriam Kreisl? En dag på väg hem från jobbet kör hon nästan på en äldre herre som ser ut att säcka ihop och kola vilken sekund som helst. Miriam erbjuder mannen skjuts till sjukhuset, men han säger att han bara behöver vila. Vilket han får göra hemma hos Miriam, snäll som hon är. Det är däremot inte ödet. (Inte mot henne i alla fall.)

Fuffens av prima virke är givetvis på gång i trakten och gamlingen som heter Moebius är på något märkligt sätt intresserad av Miriams hus och speciellt källaren. Och sedan kommer de första föraningarna om att något inte stämmer... Och Miriam dras in i något hon nog inte vill vara en del av.

Tre författare, som uppenbarligen drog jämnt och visste vad de ville, får ordning på den här oväntat långa filmen och får dessutom allt att verka så enkelt och naturligt. ("Masters Of Horror" - Verkligen!) Dario Argentos namn syns klarast i förtexterna och postern då han också var producent till "The Sect" tillsammans med far och son Cecchi Gori, men det är Michele Soavi som ska ha all cred för hur slutresulatet blev. Utan hans övermäktigt neuros-orsakande bildspråk, fantasifulla upptrappning och en krypande fasa av att precis vad som helst kan hända, så hade "The Sect" fömodligen inte stuckit ut från mängden mer än låt oss säga "Demons 3 - The Ogre". (Och av någon anledning är "The Sect" även känd som "Demons 4".) Men som det är i fallet "La Setta", så står den på egna ben och drivs hela tiden framåt av gradvis mer och mer trippade scener där Soavi kramar ut maximalt möjliga ur dem. (Att lista alla och klura kring symboliken i dem samt analysera konstruktionen av varje enskild del skulle säkert kunna bli en roman.) Det här är perfekt regi, millimeterprecis tajming och omsorgsfull klippning ända ut i fingerspetsarna.

Horror för alla egna och stulna slantar, alltså. I "The Sect" finns det så det räcker till minst tre filmer och man har svårt att inse hur väl Soavi lyckades vässa till det som han tog med sig från sina föregående verk - Berättarglädjen och budskapet att han har något oförglömligt att berätta med sina bilder. Nu så hade inget av detta nått fram utan det starka manuset i botten. Den har den totala oförutsägbarheten som trumfkort och inte en enda gång är den på väg att falla isär, speciellt inte under den kritiska upplösningen. I händerna på en bildkonstnär av Soavis kaliber blir den dock lika fulländad som allt annat, men manuset är befriat från allt nonsens. Raka rör är det som gäller och det existerar inga distraherande moment som tar bort fokus från handlingen.

"The Sect" har två ytterst intressanta karaktärer i centrum - Den första är Miriam, så klart. (Spelad av Jamie Lee Curtis syrra Kelly.) Man får omedelbart starka sympatier för henne och det strålar "filmens hjältinna" om henne så fort hon introduceras. Miriam känns framförallt så genuin - Varmhjärtad, självständig och intelligent. Förutom det, så vågar hon möta sina rädslor, men besitter ett sällan skådat mod när det blir riktigt tuffa tag. Den andra karaktären är den legendariska Herbert Lom som den mycket udda Moebius. Man skulle knappt våga vistas på gatorna i samma stad som gubbjäveln, men ändå verkar han schysst och harmlös samtidigt som han ser livrädd ut och kan p.g.a. detta balla ur när som helst och börja veva med något vasst.

Ja, man tänker kanske på hur blåst Miriam måste vara som bjuder hem honom och till råga på allt låter honom stanna över natten, men om ni ser filmen så förstår ni. Det finns annars mycket i "The Sect" som inte är vad det verkar vara. Och när det gått en bra stund hoppar man till när man ser något man egentligen inte såg eller när dörrar slår igen, telefoner ringer, o.s.v.

Vad finns det mer att säga? Att "The Sect" är en av de kliniskt mest rena skräckfilmerna som gjordes på 90-talet? Lätt. Att den har en beskärd del najsigt slafs och Gore? Japp. Att slutet är perfekt? Jo du. Jämförd med filmens tema och feel hade det inte kunnat vara bättre.

Det här är ett stycke guld i en fattiglapps värld. En av de allra finaste från "post-Eurohorror"-eran. Och som ända ned till kärnan består av stenhård skräck.

 



  

IDÉ : 94%


"The Sect" är smockfull med sådana. (Undrar om allt fick plats?)

  

STORY : 97%


Häpnadsväckade... Hur gjorde de...?! Hur fick de ihop allt...?!

 
  

REGI : 100%


Alltså... Man blir bara stum...

  

FOTO : 91%


Ett av Raffaele Mertes första jobb som fotograf. Det är stundtals bedårande vackert, men stundtals tyvärr för sterilt och tvådimensionellt.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Kelly Curtis (Ett fynd!) är att döma efter insatsen i "The Sect" dimensioner bättre än sin mer kända syster. Herbert Lom passar så klart perfekt i sin roll och stackars Mariangela Giordano har det inte lätt i den här filmen heller. T.o.m. Giovanni Lombardo Radice dyker upp än en gång som en knäppis.

  

MUSIK : 88%


Pino Donaggio är inte ofta anlitad utan bra orsaker.

 
  

TEMPO : 100%


En lugn inledning, men sedan blir det åka av i ett halsbrytande tempo. Efter att Miriam dyker upp i handlingen sackar det inte ned en enda gång.

  

ATMOSFÄR : 97%


Kan man somna direkt efter den här, så är man nog ganska så trött.

 
  

UTFÖRANDE : 96%


Allt från Sergio Stivalettis animatronics till de optiska effekterna är rent ut sagt kanonbra.

  

REPRISVÄRDE : 96%


Hög som en Marijuana-odlare med ett privat fält och mycket fritid.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Ännu ett mästerverk från en av de bästa.

 
 

Spaghetti-Horror låg i spillror, men det här är en av filmerna som var ljuset i avgrundsmörkret.

 
 

Förväntningarna som alla dessa topp-rullar hängde på Soavis axlar.

 
 
Tja, det är i alla fall inte lika illa som i andra sekter.

TOP CINEMA