Sheitan


• Kim Chapiron • Frankrike • 2006 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Satan


SPELTID:

• 88 min.


MEDVERKANDE:

• Vincent Cassel
• Olivier Bartélémy
• Roxane Mesquida
• Nico Le Phat Tan
• Leïla Bekhti
• Ladj Ly
• Julie-Marie Parmentier


MANUS:

• Christian Chapiron
• Kim Chapiron


FOTO:

• Alex Lamarque


MUSIK:

• Nguyen Lê


PUBLICERAD:

• 25 December 2006 - 23:05:37


SETT PÅ:

• DVD-Rip



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Det ska självklart till en fransman, i fallet "Sheitan" - Kim Chapiron, för att blanda till en märkligt fascinerande dos "Survival Horror" med sådana bokstavligt talat Djävulska twists att filmen nästan bryts i småbitar. Men en överdos av något som liknar ren och skär galenskap från Chapirons sida håller ihop den likt ett bra lim.

"Sheitan", vilket sägs vara persiska för "Fiende" (Fast i detta fallet är det så klart en referens till "Satan".), är en av den nya vågens originella franska skräckfilmer som rullade igång med "Haute Tension". Den Saigonfödda Kim och hans farsa Christian har skrivit manuset till "Sheitan", som under den första timmen känns som en helvild kusin till de mer intensiva "tokiga och inavlade bonnläppar ger kaxiga stadsbor på käften"-rullarna från U.S.A. (Folk har nämnt "Cabin Fever" och "Deliverance" när de har försökt jämföra någon film med "Sheitan". Jag påstår att det inte är någon bra eller rättvis jämförelse.)

Men.

Japp. Det finns nästan alltid ett eller kanske ett dussin "men".

"Sheitan" är först och främst mer än en "sådan" film i grund och botten - På något sätt får Chapiron med ett helt lass med kulturella, mytologiska och religiösa referenser i mixen och lyckas sakta men säkert rycka bort den från klichéernas land. Han döljer det ganska så väl i ett manus som till en början inte verkar ha så mycket överraskningar, och där man många gånger tänker att människorna i filmen verkar vara totalt stolliga bara för att de måste vara värre än alla andra. Mycket av diskussionerna och dialogen som finns i filmens startskede verkar mer eller mindre poänglös och man tittar då och då på klockan och undrar om eller när det ska börja hända riktiga grejer. Ja, det tar sitt lilla tag innan "Sheitan" ens börjar påminna om en skräckfilm överhuvudtaget. Den har en effektiv obehagsförgörande mängd humor av olika varianter som man först efteråt inser vitsen med. (Och vissa scener blir man bara lack på eftersom de är för långa.) Men så har "Sheitan" å andra sidan ett par blixtrande actionscener som man inte direkt sett maken till sedan Jan Kounens "Dobermann". Bra och lite dåligt i en och samma röra, alltså.

Men filmen börjar i vilket fall med texten / citatet (?) (Ungefärligt översatt.): "Förlåt dem inte, Gud, för de vet vad de gör."

Bart och hans två något dragna kompisar är på klubb Styxx kvällen innan Julafton, men det slutar med ett bråk och att någon drar en flaska i skallen på honom. De flyr med en bartender-tjejen Yasmine samt en för gänget obekant tjej vid namn Eve. Eve föreslår att de åker ut på landet. (Där hon bor.) Vilket de fem gör efter att ha tankat Folkan gratis på en mack samt snattat lite käk.

Nästa dag vaknar Bart i baksätet på bilen och gänget är framme. De träffar Joseph med sina getter. Joseph är Eves ganska så knepiga farsa som ständigt flinar och är glad, men som verkar vara lika skum som gästvänlig.

Och de bor i ett stort hus...

Mer än så behöver man inte veta om handlingen. "Sheitan" är som sagt aningen tålamodsprövande innan man märker att det inte bara är en bisarr våldsrulle i mängden. När den brakar igång och banar väg för den förlamande sinnessjuka och skruvade avslutningen undrar man vad fan som hände exakt. Men det är som om alla skitkonstiga skämt, allt knasigt beteende hos lokalbefolkningen och alla gradvis märkligare och märkligare förehavanden i huset används precis på rätt sätt för att få ihop en nästintill exempellös film som helt säkert får det att hugga till i magen på en och annan tittare.

Det går inte att sätta fingret på vad som gör vissa scener kusliga fast de egentligen inte är eller borde vara det. Men det finns ganska snart en följdriktig känsla av att man kommer att få ta del av något ytterst motbjudande. Chapiron håller igen på de uppenbara vidrigheterna så länge det går, men levererar dem till slut i ett snyggt paketerat sammanhang. Jag antar att galghumorn är en viktig krydda i det hela. Den och svartsynen på människor som nästan saknar allt var ödmjukhet heter. Många skratt fastnar i halsen och en del snabba övergångar från scen till scen är perfekt konstruerade för att äckelfaktorn ska bli så stark som möjligt.

Vilket givetvis är ett bra tecken på att "Sheitan" håller vad den lovar trots den till synes aningen bortslösade karaktäriseringen. Kanske bidrar även den (Och speltiden som går åt.) till att skapa någon sorts klarhet i varför en del av personerna är som de är och agerar som de gör. Men visst håller det. De yngre skådisarna skapar realistiska porträtt av... "Moderna ungdomar"... (Antar jag?) Men det är Vincent Cassel som är stjärnan i showen som den avgrundsdjupt störda Joseph.

Om man inte blir bortskrämd av en svallvåg av grisigheter och om man orkar göra ett par ansträngningar för att se det som cinematiska illusioner uppfanns för (Och som självklart även finns i "Sheitan", även om många kommer att avfärda filmen som rent skräp.), så är det en härligt udda rulle som till slut genomgår förvandligen till en mycket våldsam och gory motsats till familjefilm.

Men man är inte speciellt sugen på någonting efter den här rullen. Ett bad kanske.

 



  

IDÉ : 84%


Man kan tro att man sett det här förr och ett par gånger för mycket...

  

STORY : 87%


...Men de sista 20 minuterna är väl värda att vänta på. Även om intrigen verkar uttjatad och trist, så är det först i sista tredjedelen av filmen som magin händer.

 
  

REGI : 86%


Kim Chapiron är ännu en ung regissör som man säkert kan lita på i framtiden. (Han valde definitivt rätt genre att börja i.)

  

FOTO : 85%


Stilfullt, färgglatt och kusligt foto av "Les Rivières Pourpres II"-fotografen Alex Lamarque.

 
  

SKÅDESPELERI : 77%


Vincent Cassel är inte oväntat bäst.

  

MUSIK : 71%


Tja... Filmmusiken är väl okej. Och delar av soundtracket...

 
  

TEMPO : 80%


Några oroliga, slöare partier under den första timmen, men det tar sig och under de sista 20 minuterna är det plattan i mattan som gäller. En extremt minnesvärd kollision avslutar det hela.

  

ATMOSFÄR : 79%


Så slipad som bara modern Horror kan vara utan att behöva skämmas för sig. "Sheitan" skulle toppat alla "Video Nasty"-listor världen över om de fortfarande fanns.

 
  

UTFÖRANDE : 74%


Mycket, mycket bra på nästan alla fronter.

  

REPRISVÄRDE : 84%


"Sheitan" har helt säkert en massa detaljer som man missar först vid första anblicken. Och finalen gör att man garanterat vill se filmen igen.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det genomgående vansinnet.

 
 

Den hallucinatoriska känslan i sista akten.

 
 

Det finns dessvärre ett par utfyllnadsscener.

 
 
I ett annat fall hade man önskat att man hade lagt av med drogerna lite tidigare...!