La Rose De Fer


• Jean Rollin • Frankrike • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• The Iron Rose


SPELTID:

• 85 min.


MEDVERKANDE:

• Françoise Pascal
• Hugues Quester
• Nathalie Perrey
• Mireille Dargent


MANUS:

• Tristan Corbière
• Maurice Lemaître
• Jean Rollin


FOTO:

• Jean-Jacques Renon


MUSIK:

• Pierre Raph


PUBLICERAD:

• 24 December 2006 - 00:02:57


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Om inte detta är visuell poesi, så kan det inte existera överhuvudtaget.

En ung dam hittar en svart järnros som spolats upp på stranden. Hon tar upp den, smeker den ömt och hivar tillbaks den i havet igen. Detta tar ca. två minuter. Om detta gör en otålig, irriterad eller kanske t.o.m. förbannad, så är det lika bra att stänga av filmen redan här.

"La Rose De Fer" är "känd" som Vampyrsleaze-poeten Jean Rollins mest personliga film. Vilket innebär att man flera gånger får fråga sig själv: "Undrar vad han menade med det här?" eller "Hur pårökt var Rollin i den här scenen?" Detta är ändå något så ovanligt som en kärleksförklaring - I det här fallet till... En kyrkogård!

För stora delar av filmen är ett kalejdoskopiskt collage av stämningsfulla bilder från en kyrkogård i både dagsljus och på natten. Men det hela inleds med ett annat collage - Hus och åter hus i en mindre stad... De levandes värld. (Och visst ser det härligt dött och förfallet ut ändå.) Och så ett bröllop... En förening... Tills Döden skiljer några pers åt...

Till och med med Rollins mått mätt är storyn minimalistisk - Den unga damen från inledningen träffar en snubbe på bröllopet. De bestämmer sig för att ta en lugn och trevlig tur runt en kyrkogård och vänslas lite i en krypta. Men natten kommer lite väl snabbt och kyrkogården stänger innan snubben och tjejen hinner ut. Men att ta sig ut därifrån visar sig vara lättare sagt än gjort. Paret går vilse bland gravar, kryptor och mausoléer och fastnar i något sorts parallelluniversum som består av en enda oändlig kyrkogård. (Detta skapar förstås förutsättningar för att få med så många bilder från kyrkogården som det bara är möjligt.) Sedan är det enkel tripp till galenskap via surrealistiska händelser, lite genuint nonsens och hallucinationer.

"La Rose De Fer" är på något makabert sätt en vacker film som hela tiden kvarhåller känslan av att något är fel och känns fel. Men det är fint utfört. Rollin är helt och hållet i sitt rätta element och tog med saker som man känner igen från hans andra mer lättåtkomliga filmer. Det finns en del referenser till bl.a. "Requiem For A Vampire" två år tidigare (Mireille Dargent utklädd till clown, t.ex.) och så Stranden som han har besökt flera gånger.

Rollin har en känsla för bildkompositioner som inte nödvändigtvis behöver finnas i ett sammanhang. Men bilder har alltid ett språk och här passar de in. Turligt nog är bilderna i "La Rose De Fer" så stora att de inte hade fått plats i en "vanlig" spelfilm. Detta är ett kännetecken på att "Art Horror" är något eget som det skapats och skapas förställningar om - Vilket säkerligen har haft svårt att attrahera stora delar av de som ser på film av samma orsaker som "alla andra". Men detta är lika mycket konst i skräckfilmsskrud lika mycket som det är skräck som ett konstnärligt koncept. Lättsmält? Inte en jävla chans. Gasen i botten? Ha! Fullkomligt inbjudande för reflektioner? I allra högsta grad.

Temat är Döden. (Och platsen är ju väl vald uppenbarligen.) Den oundvikliga vägen dit och till kyrkogården går via rädslor och vansinnet. Bortom det kommer man sällan och man återvänder sällan för att kunna berätta om det. Om "La Rose De Fer" är ett gravallvarligt (Ha!) försök till att återge en snabbt tilltagande galenskap sedd ur Rollins perspektiv - Det kan man aldrig få veta, men den verkar inte heller direkt närvarande när den borde vara det. (Det kan bero på skådisarnas bristande känsla för kontinuitet, dock.) Det finns lite oväntat en hel del dialog i filmen - Både "vanlig" och i diktform. (Skriven av Tristan Corbière.) Man kan undra vad som finns där exakt och om det ens finns något att läsa mellan raderna. Är den bisarra, stela och vilsna dialogen Rollins sätt att visa psykologiska murar och skillnader mellan manligt och kvinnligt? Är filmen mer än bara reguljär bildonani? Och framför allt - Ska man undra om ens nya flickvän vill att man ska följa med henne ned i en krypta?

Vart Rollin än ville komma (Om han ens kände sig vilsen.), så är "La Rose De Fer" en spelfilmslång levande tavla som dessvärre har en del störande avbrott. (Och då menar jag inte tekniska.) Symboliken i många av scenerna är direkt tilltalande (Eld och vatten, t.ex.) och uttrycken för känslor finns inte bara i bilderna utan hos det lätträknade antalet människor. Men det är svårt att veta exakt vad precis alla reaktioner har för innebörd i och med att en hel del hamnar lite (Och ibland inte så lite heller.) utanför vedertagna uppfattningar om vad som är logiskt och normalt. Men man får tolka in det man känner för just då. Och Rollin håller så klart på den finaste scenen så att han kan filma den på Stranden.

"La Rose De Fer" är kanske inte en film som får en att må bättre. Men den skingrar tankar och är smockfull med gotiska bilder som lyckas förmedla en morbid känsla av att döden kanske är det slutgiltigt romantiska vi har här i livet.

"Think of your lifetime as one day
It´s fading away, the shadows are growing longer
Think of existence as a flame, and death as rain
Storm clouds there right along
At life´s eve our flames will cease
Eternally, unavoidably
Eventually all paths will lead to the cemetery..."

 



  

IDÉ : 91%


Det är absolut inget fel i att romantisera kyrkogårdar. Men man undrar exakt hur förbannad producenten Sam Selsky blev på Jean Rollin när han visade vilket fint konstverk han hade gjort?

  

STORY : 55%


Känns stundtals mer som ett hinder än en stöttepelare.

 
  

REGI : 81%


Rollin fortsätter att vidareutveckla sitt säregna sätt att kombinera konst och Eurohorror.

  

FOTO : 91%


Jean-Jacques Renon må ha supit stenhårt under sina dagar, men ett dödsromantiskt foto fick han då till för "La Rose De Fer".

 
  

SKÅDESPELERI : 60%


Rollin borde sagt till Hugues Quester att hålla käften ibland. Att omotiverat börja gapa och skrika i tid och otid är inte skådespeleri.

  

MUSIK : 60%


Pierre Raphs score är så kuslig att man blir mörkrädd. Efter nästkommande score till "Les Démoniaques" blev han tydligen så rädd själv att han slutade musicera.

 
  

TEMPO : 76%


Naturligtvis... Det är bara inte MTV!

  

ATMOSFÄR : 80%


Framför allt det!

 
  

UTFÖRANDE : 73%


Rollin slösade aldrig med stålarna han fick, men någon som inte hatar film (I alla fall inte lika mycket som de högsta kackerlackorna på Dimension.) borde ha gett honom flera chanser.

  

REPRISVÄRDE : 69%


En prima dejt-rulle. Eller vänta nu... Jul-rulle, då...?
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Kyrkogården är stjärnan i den här rullen.

 
 

Det är alltid trevligt att se Mireille Dargent.

 
 

Det är / var smärtsamt att vara ett Rollin-fan ett tag då filmerna var sura att få tag på.

 
 
Någon var ju faktiskt tvungen att göra just den här filmen.